Man behöver inte vara buddhist för att inse hur fundamental medkänsla är för mänsklighetens välbefinnande. Jag tycker att det är enklast att se det när man går via projektioner. Vi tänker oss att ett barn projicerar på en vuxen, till exempel så här: ”Du är världens dummaste pappa, säger den lilla flickan”. Om den vuxne inte kan känna medkänsla utan känner sig träffad i sitt innersta, kanske han säger ”Skäms på dig, så där säger man inte!”, ett uttryck för rädsla och frustration hos den vuxne (projektion igen, eller hur?) så att den vuxne känner sig tvungen att använda sin makt. Men med en förmåga till medkänsla kan den vuxne känna smärtan hos barnet, och istället möta denna med en kram (om det passar) och kanske ”Jag förstår att du blev arg, det var inte meningen. Vad var det som var jobbigt?”, och därmed inbjuda till samtal, och låta barnet äga sin egen smärta.
En rätt tydlig relation mellan medkänsla och projektioner, eller hur?
Dagens uppgifter:
- Om flickan här aldrig lär sig äga sin känsla på detta sätt, hur kommer hon att bemöta sina barn? Sina medmänniskor?
- När du själv projicerar (det gör de allra flesta), hur känns det att då bli bemött med medkänsla?
