Medkänsla

Man behöver inte vara buddhist för att inse hur fundamental medkänsla är för mänsklighetens välbefinnande. Jag tycker att det är enklast att se det när man går via projektioner. Vi tänker oss att ett barn projicerar på en vuxen, till exempel så här: ”Du är världens dummaste pappa, säger den lilla flickan”. Om den vuxne inte kan känna medkänsla utan känner sig träffad i sitt innersta, kanske han säger ”Skäms på dig, så där säger man inte!”, ett uttryck för rädsla och frustration hos den vuxne (projektion igen, eller hur?) så att den vuxne känner sig tvungen att använda sin makt. Men med en förmåga till medkänsla kan den vuxne känna smärtan hos barnet, och istället möta denna med en kram (om det passar) och kanske ”Jag förstår att du blev arg, det var inte meningen. Vad var det som var jobbigt?”, och därmed inbjuda till samtal, och låta barnet äga sin egen smärta.

En rätt tydlig relation mellan medkänsla och projektioner, eller hur?

Dagens uppgifter:

  • Om flickan här aldrig lär sig äga sin känsla på detta sätt, hur kommer hon att bemöta sina barn? Sina medmänniskor?
  • När du själv projicerar (det gör de allra flesta), hur känns det att då bli bemött med medkänsla?
Annonser

Projektioner

Här har vi ett kraftfullt basbegrepp. Vi tänker oss två små barn i sandlådan, Lisa och Pelle. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville ha. Pelle blir t.ex. arg, ledsen eller frustrerad. Pelle har ännu inte lärt sig att känslan är hans egen (svårt, här är medkännande vuxna så viktiga), utan han projicerar känslan på Lisa: ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så slår han till Lisa med en spade. Lisa blir arg, och förstör Pelles sandslott. Eller någon annan mindre konstruktiv händelseutveckling.

Om man tänkte sig att Lisa och Pelle vore vuxna (som har lärt sig att hantera sina känslor), skulle Pelle kanske säga ”Nej, Lisa, nu blev jag jätteledsen. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Det låter ju jättekul, får jag vara med?”. Och så vidare.

Många barn lär sig inte detta, och kan sedan som vuxna inte heller ge sina barn stöd i detta. Och så går det vidare, i generation efter generation.

Dagens uppgifter:

  • När hörde du vuxna projicera på varandra senast? Politiker? Medarbetare? Chefer? Föräldrar?
  • När projicerade ett barn senast på dig? Vad gjorde du då? Varför?

Välkommen

Välkommen hit! Här hade jag tänkt skriva ned mina funderingar, tankar och idéer som dyker upp under min färd ut ur The Matrix. Vad jag menar med det? Bekymra dig inte om det, det kommer att märkas så småningom. ”The Matrix” alluderar förstås på filmen, men ta det inte bokstavligt, utan tänk själv. 😉

Innehållet kommer antagligen att vara rätt analytiskt till sin karaktär, men samtidigt pragmatiskt, psykologiskt (trots att jag inte är fullt inläst på terminologin), till och med filosofiskt, och kanske med en religionspsykologisk twist på det hela om vi har tur.

Och så hoppas jag på konstruktiva kommentarer till det jag skriver! Och länkar till annat kul som ni själva skriver är alltid välkomna.

Låter det spännande? Tveka inte att prenumerera på denna blog! Förslags vis i Google Reader, som är den bästa RSS-läsaren på marknaden just nu.