Intressant bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina

Jag fick tips om en bra bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina. Jag har bara läst den första delen av hans provkapitel (gratis innan man beställer boken), men redan där hittar jag många likheter med vad jag själv har funnit och skrivit om här. T.ex. har han hittat tre grundprinciper som i stort sett alla self-help-läror bygger på, från kostråd och hantering av personlig ekonomi, till andlig utveckling. Principerna är dessa: sanning, kärlek och kraft. Det låter rätt abstrakt, men om man med sanning tänker ”frånvaro av projektioner”, kraft som ”vilja”, och kärlek, ja, det har jag faktiskt inte skrivit så konkret om ännu, för den tycker jag är den svåraste att få grepp om. Om det ens går, vi får se. Och man kan undra om han inte är nära en psykologisk tolkning av kristendomens treenighet (hon är ju förresten också med i Matrix-filmen) här, med sina tre grundbegrepp. Det blir något att fundera över framöver. Kan man måhända förstå filioque-striden i psykologiska termer?

Andra intressanta begrepp som han härleder från dessa grundprinciper är dessa:

  • Auktoritet: sanning + kraft
  • Mod: kärlek + kraft
  • ”Oneness”: kärlek + sanning (denna har jag inte begripit ännu)
  • Intelligens: sanning + kärlek + kraft

Jag har beställt boken, och återkommer med en recension så småningom.

Annonser

Om motsatsers nödvändighet

DrakHanna skriver vackert om en insikt om svängningarna mellan psykologiska motsatser, som jag tolkar det. Och att endast om man dämpar svängningarna kan man förnimma kärleken, som enbart existerar om man släpper tanken på motsatser som t.ex. gott och ont. Jag gillar den bilden!

Min egen fundering är vilken psykologisk mekanism det är som gör att dessa svängningar uppstår. Mitt favoritverktyg är förstås projektioner, men ännu har jag inte kommit på hur de skulle tillämpas här. Någon av er kära läsare som har tankar om detta? En första idé är att såväl godhet som ondska är egenskaper som är projicerade utifrån starka känslor, och på så sätt lägger de sig i vägen för att man skall se hur verkligheten är beskaffad (så som projektioner gör), och därmed även för kärlek. Men ändå återstår att förklara varför man kan pendla mellan positiva och negativa starka känslor. En kompensationseffekt, kanske?

Törnrosa-samhället tråkigt?

Jag fick en kommentar utanför bloggen, att det måste vara ett väldigt tråkigt samhälle att leva i, det som Törnrosa och hennes folk lever i. Människor som försöker förstå varandra istället för att smutskasta, som har medkänsla istället för att döma, och som inte har några löpsedlar om hur den-och-den artisten har gjort bort sig på det ena eller det andra sättet. På något sätt är det ju tråkigt, i och med att vi inte skulle ha den ytliga vardagsdramatiken att distrahera oss med.

Men låt oss göra det tankeexperimentet att vi plötsligt konverterar alla människor av idag, så att vi har ett sådant samhälle (och ta det lugnt, det är inget jag strävar efter att göra), där människorna inte projicerar på varandra. Då har vi fortfarande ett stort miljöproblem, och de som tycker att det är roligt att åka till rymden kommer att fortsätta att jobba för detta, och miljöaktivisterna kommer att respektera detta, men göra sitt yttersta för att med positiva medel övertyga rymdfararna om att det är bättre att satsa resurser på att rädda jorden istället. När parterna inte är överens kommer de att respektera varandra, men jobba febrilt för att få som de vill, med bibehållen respekt. Och barn kommer fortfarande att vilja ha fler leksaker än de vuxna vill ge dem, och barnen kommer att bli arga, och konflikter kommer att behöva lösas. Och de som bor i Norrland kommer fortfarande att tycka att stockholmarna tänker mer på sig själva än på dem. Och kanske vice versa. Men om de inte projicerar, kommer de att kunna göra något åt saken istället, och blir inte förblindade i sin avsky för varandra. Ett rätt spännande liv ändå, eller hur?

Sagan om Törnrosa, del 3

Här är fortsättningen från del 1 och del 2 i berättelsen.

Dopfesten är i full gång i slottets festsal, häxan har placerat sig vid feernas bord, och sitter nu motvilligt och äter mat som är så god att hon skulle kunna tänka sig bo kvar här bara för maten! Men de är ju ena riktiga mesar här. Dumsnälla, och säger precis vad de tycker, vet precis vad de vill, och tramsar om sina fåniga känslor, och förstår inte alls vad riktig makt är! Inte ett enda riktigt slagsmål vid denna fåniga fest! Hon bestämmer sig för att börja med sitt övertagande. Hon viskar till fen som sitter närmast, ”Vet du att kungen tycker bäst om fen Rosalinda, jag såg att de blinkade åt varandra när han gick förbi febordet”. Jo, det stämmer nog, säger fen, och fortsätter äta. ”Ja, men förstår du inte vilka förmåner Rosalinda får av det, som du inte får?”, säger häxan, litet irriterad för att fen verkar oberörd. ”Om jag undrar vad Rosalinda får av kungen, så frågar jag henne om det”, säger fen. ”Och vi pratar väldigt bra, hon och jag. Och är jag missnöjd med något, så pratar vi om det också. Kommer vi inte överens, försöker vi kalla på någon annan som kan hjälpa oss. Så det är inte svårare än så.” Häxan blir riktigt ordentligt arg. Det ser förstås fen. ”Oj, nu blev du riktigt ordentligt arg, hur är det med dig?” Häxan inser att det faktiskt är sant, och att det inte är fen som hotar henne, för så kändes det först. Men fen sitter lugnt där och äter med mild blick, och kan knappast vara ett reellt hot mot henne. Häxan kan inte hålla inne med ilskan längre, utan brister ut ”jag är så arg för att du inte blir arg på kungen, eller på Rosalinda, för det vill jag! Ni skall vara osams, så att jag får makt!” Å, så pinsamt, tänker häxan. Jag avslöjar hela min strategi! ”Jaså, vill du det. Varför då?” undrar fen lugnt. Häxan blir rasande, reser sig från bordet, och flyttar till ett annat bord. Men samma sak upprepar sig där, med någon variation, med bord efter bord. Häxan inser att människorna här är programmerade att vara immuna mot hennes skrämseltaktik, på något konstigt sätt. Det har hon aldrig varit med om i sina vildaste mardrömmar! Och samtidigt verkar de så snälla, kraftfulla, och lugna. Konstigt är det. Nu har hon bara en chans kvar.

Häxan smyger snabbt ut genom porten in mot slottet och uppför de slingrande trapporna. Hon inser att det bara är barnen som ännu inte är färdiga att stå emot hennes makt, och skall hon börja någonstans med att riva ned detta vämjeliga samhälle, så är det där! Och prinsessan skall vara den första. Hon lyckas inte riktigt motivera för sig själv varför det måste vara så, men det måste vara för att kungen och drottningen har kollrat bort henne helt med sin argumentation. Men det struntar hon i, det är prinsessan som skall förvridas först. Sedan skall hon minsann få tag på fler barn att förvrida till sinnet, och när de växer upp, så blir det hon som får makten!

Häxan lyssnar försiktigt utanför dörren till prinsessans sovrum. När hon försäkrat sig om att ingen mer är där, smyger hon in, och tassar fram över golvet mot prinsessans säng, där prinsessan ligger och sover lugnt. Innan hon hunnit ändra fram, skyndar kungen och drottningen fram från två sidogångar, och tar tag i hennes armar. ”Nu är det stopp”, säger kungen. ”Vi känner också våra svaga punkter, och skyddar dem väl. Barnen är det viktigaste vi har i vårt rike.” Häxan märker att hennes sista hopp är ute, sjunker ned på golvet, och säger ”Jaha, skall ni döda mig nu?”. ”Vi går ut, så att prinsessan får sova”, säger kungen. Så de går ut till ett annat rum, med bekväma fåtöljer, och slår sig ned.

”Nå, hur vill du ha det? Det var visst väldigt svårt för dig att inte vara elak.”, säger drottningen. ”Det här var min sista chans”, säger häxan. ”Ja, det var det. Nu har du tömt ut möjligheterna att vara elak.”, säger kungen. ”Skall ni döda mig då?”, undrar häxan igen. ”Nej, varför det, du har ju just sagt att du inte kan vara elak mer.”, säger kungen. ”Då är det ju inte så mycket annat kvar än att vara snäll istället.” Häxan blir arg. ”Jag vet faktiskt inte hur man gör!”, ropar hon. ”Så länge får det räcka att du kommer att misslyckas med att vara elak, gång på gång. Sedan kommer du säkert snart att märka hur man gör när man är snäll. Kom ihåg att det finns många människor du kan fråga om du undrar. Alla vet att du kommer att vara till bra nytta när du vill. Särskilt de andra feerna, som känner dig litet bättre, har sagt att du är bra på att organisera stora projekt, även om de förut varit av ett trist slag, och det vill de gärna ha hjälp med. Och en trygghet vi har för alla parter är att vi om vi ser att du faktiskt inte klarar av att vara snäll, så måste vi hålla undan dig från oss andra, men det blir på bästa möjliga sätt för dig.” Häxan är alldeles konfunderad, men känner sig ändå ganska trygg, och det har hon aldrig gjort förut. Misslyckas hon, så blir hon inte straffad. Och hon kan få organisera projekt, som hon har saknat så, sedan de andra häxorna blivit goda!

”Jag tror att jag förstår”, säger häxan. ”Jag har nog tänkt ganska tokigt i ett och annat. Nu skall jag göra ett ärligt försök, för det gjorde jag inte förra gången. Jag ber så mycket om ursäkt för allt ont jag gjort förut, och för det jag tänkte göra med prinsessan. Jag är verkligen ledsen för det.” Häxan ser faktiskt riktigt ledsen ut, och drottningen säger, ”Det är bra, säg till om du behöver hjälp. Vi finns alltid här.”

Häxan går ut, och ser riktigt lättad ut! Och självklart köper hon sig en färggrann dräkt istället för sin häxdräkt, börjar tvätta håret, och plockar bort alla lösvårtor som hon hade klistrat fast i ansiktet. Och hur resten av sagan gick, det vet bara folket i detta kungarike.

Sagor och psykologi

Någon kanske undrar vad det tagit åt mig, när jag plötsligt börjar skriva en saga på detta vis! En kort motivering kan vara på sin plats. Jag tänkte helt enkelt prova hur det skulle se ut när man konfronterar en extremt dysfunktionell människa (häxan) med ett extremt funktionellt samhälle (där invånarna projicerar minimalt), där jag samtidigt fick spekulera i hur häxan kunde fungera, och dessutom hur ett sådant samhälle kunde se ut, för att faktiskt kunna ha ett konstruktivt förhållningssätt även till det vi brukar kalla ondska. En bild av en utopi, som vanligt, men ändå en bild som jag kan hämta inspiration från. Törnrosasagan passade bra att utgå från, tyckte jag. Sagor är ju också ett grundmaterial som barn hämtar förhållningssätt till gott och ont från, och tänk om vi kunde få in mer av skillnaden mellan att projicera och inte redan i barnsagor? Vad som är gott och ont är ju inte så enkelt som man ser i sagornas värld, särskilt inte i de gamla klassiska sagorna.

Som sagan ter sig i denna version krävs kanske en del vuxenkompetens för att tycka att den är intressant, men jag skall verkligen prova hur den tas emot av mina barn (antagligen med omformuleringar och förklaringar i realtid)!

Sagan om Törnrosa, del 2

Detta är fortsättningen på del 1, förstås.

”Ja, vad tänkte du att jag skall göra här?”, sade häxan till drottningen. ”Vara med på dopfesten, kanske?” Häxan låter riktigt nedstämd. Inte så konstigt, kanske, när hon förstått att hennes trollkrafter inte duger någonting till. Och att allt det onda hon gjort tidigare med sina trollkrafter, som hon trott så mycket på, egentligen har varit helt meningslöst. På sin höjd hade det hållit henne sysselsatt under många år, för det var ju inte alls säkert att hon skulle kunna klara av att nå världsherravälde på den tid hon hade kvar att leva. Ja, häxor lever ju ganska länge, men ändå, så är det en svår uppgift!

Häxan nästan rycker till, så snabbt kommer tanken in i hennes huvud. Här står hon rakt framför en stor samling människor med stor makt. Ja, så stor makt att de betvingat tolv kraftfulla häxor och gjort dem goda, och det hade de närapå gjort även med henne. Makt, det är ju hennes älsklingsspråk, klart att hon skall kunna ta makten över och förslava även detta kungarike, och använda det för sina syften! Och det är inte bara skräck som ger makt. Lyckas man inte med det, så kan man så splittring, rädsla och osäkerhet bland folket. Och till slut skall hon kväsa även detta ynkliga lilla land. De har ju inte ens en armé! Det var ju bra konstigt, förresten. Det hade hon inte funderat på tidigare. Hur kan de ha klarat sig så länge?

”Vi tror att du kan hjälpa oss att bli ett starkare land”, säger drottningen. Häxan kan knappt tro sina öron. Har drottningen hört hennes tankar, eller är hon bara dum? ”Hmm, jag kan förstås hjälpa er att bygga upp en kraftfull armé, där soldaterna lyder mig, äsch, jag menar er, på minsta vink med lillfingret, det låter väl bra?”, säger häxan och myser. ”Då kan ni skicka soldater till andra kungariken och erövra dem, och bli ett stort, starkt land som behärskar jorden! Det är jag den allra bästa att ordna!” Häxan tänker att hon minsann har dem på kroken.

”Varför tycker du att just det sättet är det bästa att göra ett land starkt på?”, frågar drottningen. Varför, alltid detta varför, tänker häxan. Vad är drottningen ute efter egentligen? ”Och det frågade jag ju förut, varför vill du, eller tror att vi vill, behärska jorden?”, säger drottningen. Luften går för ett ögonblick ur häxan, men hon hämtar sig snabbt, för detta är en riktigt förhärdad häxa, som har fått kämpa länge för att få som hon vill, ända sedan hon låg i vaggan hemma hos mamma och pappa, som var häxa och trollkarl med mycket makt, och inte lät henne komma undan med några barnsliga bebisfasoner. Skall man få något, så måste man kämpa för det!

Häxan bestämmer sig snabbt för att inte slåss på detta folks hemmaplan längre. De får väl tro att de kan få som de vill, tänker hon. Så tar jag över ändå, det kan de inte göra något åt. Hon säger ”Jaja, jag gör som ni vill, ni har väl era metoder som ni tycker fungerar. Vad vill ni att jag skall göra?” Kungen tar till orda. ”Vi vill att du lever i vårt samhälle, och tänker själv vad du tror är bäst att göra. Och så fort du känner obehag, ilska eller rädsla över något, så skall du prata med det med dem som lever nära dig, eller om det är extra svårt, med de andra feerna, så får du stöd av dem för att komma på vad du bäst skall göra. Den viktigaste regeln är att du skall försöka vänta med att göra något tills du pratat om din känsla med någon.”

Häxan är nu alldeles konfunderad, och förstår ingenting alls. Hon har ju alltid känt obehag, ilska och rädsla. Det är ju hela hennes drivkraft! Det är ju för att bli av med det som hon vill erövra jorden! Det inser hon nu, alltid något, och hon känner en konstig varm känsla i sig som hon aldrig upplevt förut. Är det något slags virus som kungen och drottningen smittat henne med, liksom med de andra häxorna? Ett godhetsvirus? Underligt nog är känslan riktigt trivsam. Här gäller det att vara särskilt på sin vakt. Tanken på att splittra folket framstår inte längre som lika självklar, men det ordnar när hon fått fart på ryktesspridningen, tänker hon.

”OK, jag skall försöka”, säger häxan, och försöker se ut som om hon accepterar erbjudandet. Drottningen ser bekymrad ut, men säger till häxan ”Bra. Jag förstår vad du vill, men jag vill gärna att du hittar en annan väg. Slå dig ned borta vid feernas bord. Festen kan börja!” Den tolfte fen, som precis skulle till att överlämna sin dopgåva när häxan kom in, ropar till, ”Vi har faktiskt glömt bort min dopgåva!” ”Justja”, säger drottningen, ”det glömde jag sånär bort. Jag tänkte att den kanske inte skulle behövas nu när häxan kommit på bättre tankar. Men varsågod, kom fram!” Den tolfte fen harklar sig och börjar tala. ”Jag var ju egentligen beredd att ge den där gåvan som brukar behövas när häxor kommer in och förbannar små prinsessor. Ni vet, det där med att hon inte skall dö, utan bara sova i hundra år. Men behovet har ju försvunnit, åtminstone just nu, kan vi se.” Fen tittar ned i golvet, och sedan på häxan. ”Fast jag tror att det är bäst att jag ger som gåva till prinsessan Törnrosa, att hon garanterat kan få den dopgåvan om hon mot förmodan skulle behöva den. Så kan du känna dig tryggare med att du inte kan ställa till med en katastrof för vårt land, även om du skulle känna dig tvungen att göra saker utifrån att du är arg, rädd och irriterad. Det blir litet av en välkomstpresent till dig också, häxan.” Häxan blir ännu mer förvirrad. Vilket konstigt land, och så konstig hennes före detta kollega blivit! På något sätt låter det hon säger logiskt och vettigt, men samtidigt förolämpande och aggressivt. Häxan blir först arg, men tänker sedan att hon har sin uppgift att lösa, så hon kväver sin ilska, säger ”tack”, och sätter sig snabbt vid febordet. ”Nu kan festen börja!” ropar drottningen.

Fortsättning följer inom kort. Skall häxan lyckas förvända detta för henne ovana land? Skall lilla prinsessan Törnrosa slippa häxans förbannelse? (Ja, hon heter ju egentligen Aurora, men eftersom vi inte vet hur det blir med den där häcken av törnrosor så förhåller vi oss inte så noga till det.) Och kommer häxan att ta sin plats bland de goda feerna, och använda sina ledarkvaliteter för det godas räkning? Häng kvar och prenumerera på denna blog, så att du inte missar fortsättningen!