Intressant bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina

Jag fick tips om en bra bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina. Jag har bara läst den första delen av hans provkapitel (gratis innan man beställer boken), men redan där hittar jag många likheter med vad jag själv har funnit och skrivit om här. T.ex. har han hittat tre grundprinciper som i stort sett alla self-help-läror bygger på, från kostråd och hantering av personlig ekonomi, till andlig utveckling. Principerna är dessa: sanning, kärlek och kraft. Det låter rätt abstrakt, men om man med sanning tänker ”frånvaro av projektioner”, kraft som ”vilja”, och kärlek, ja, det har jag faktiskt inte skrivit så konkret om ännu, för den tycker jag är den svåraste att få grepp om. Om det ens går, vi får se. Och man kan undra om han inte är nära en psykologisk tolkning av kristendomens treenighet (hon är ju förresten också med i Matrix-filmen) här, med sina tre grundbegrepp. Det blir något att fundera över framöver. Kan man måhända förstå filioque-striden i psykologiska termer?

Andra intressanta begrepp som han härleder från dessa grundprinciper är dessa:

• Auktoritet: sanning + kraft
• Mod: kärlek + kraft
• ”Oneness”: kärlek + sanning (denna har jag inte begripit ännu)
• Intelligens: sanning + kärlek + kraft

Jag har beställt boken, och återkommer med en recension så småningom.

Annonser

Om motsatsers nödvändighet

DrakHanna skriver vackert om en insikt om svängningarna mellan psykologiska motsatser, som jag tolkar det. Och att endast om man dämpar svängningarna kan man förnimma kärleken, som enbart existerar om man släpper tanken på motsatser som t.ex. gott och ont. Jag gillar den bilden!

Min egen fundering är vilken psykologisk mekanism det är som gör att dessa svängningar uppstår. Mitt favoritverktyg är förstås projektioner, men ännu har jag inte kommit på hur de skulle tillämpas här. Någon av er kära läsare som har tankar om detta? En första idé är att såväl godhet som ondska är egenskaper som är projicerade utifrån starka känslor, och på så sätt lägger de sig i vägen för att man skall se hur verkligheten är beskaffad (så som projektioner gör), och därmed även för kärlek. Men ändå återstår att förklara varför man kan pendla mellan positiva och negativa starka känslor. En kompensationseffekt, kanske?

Törnrosa-samhället tråkigt?

Jag fick en kommentar utanför bloggen, att det måste vara ett väldigt tråkigt samhälle att leva i, det som Törnrosa och hennes folk lever i. Människor som försöker förstå varandra istället för att smutskasta, som har medkänsla istället för att döma, och som inte har några löpsedlar om hur den-och-den artisten har gjort bort sig på det ena eller det andra sättet. På något sätt är det ju tråkigt, i och med att vi inte skulle ha den ytliga vardagsdramatiken att distrahera oss med.

Men låt oss göra det tankeexperimentet att vi plötsligt konverterar alla människor av idag, så att vi har ett sådant samhälle (och ta det lugnt, det är inget jag strävar efter att göra), där människorna inte projicerar på varandra. Då har vi fortfarande ett stort miljöproblem, och de som tycker att det är roligt att åka till rymden kommer att fortsätta att jobba för detta, och miljöaktivisterna kommer att respektera detta, men göra sitt yttersta för att med positiva medel övertyga rymdfararna om att det är bättre att satsa resurser på att rädda jorden istället. När parterna inte är överens kommer de att respektera varandra, men jobba febrilt för att få som de vill, med bibehållen respekt. Och barn kommer fortfarande att vilja ha fler leksaker än de vuxna vill ge dem, och barnen kommer att bli arga, och konflikter kommer att behöva lösas. Och de som bor i Norrland kommer fortfarande att tycka att stockholmarna tänker mer på sig själva än på dem. Och kanske vice versa. Men om de inte projicerar, kommer de att kunna göra något åt saken istället, och blir inte förblindade i sin avsky för varandra. Ett rätt spännande liv ändå, eller hur?

Hela sagan om Törnrosa på egen sida

Jag har lagt upp alla tre delarna i den psykologiska sagan om Törnrosa på en egen sida, för den som vill läsa hela sagan, eller skriva ut den.

Sagan om Törnrosa, del 3

Här är fortsättningen från del 1 och del 2 i berättelsen.

Dopfesten är i full gång i slottets festsal, häxan har placerat sig vid feernas bord, och sitter nu motvilligt och äter mat som är så god att hon skulle kunna tänka sig bo kvar här bara för maten! Men de är ju ena riktiga mesar här. Dumsnälla, och säger precis vad de tycker, vet precis vad de vill, och tramsar om sina fåniga känslor, och förstår inte alls vad riktig makt är! Inte ett enda riktigt slagsmål vid denna fåniga fest! Hon bestämmer sig för att börja med sitt övertagande. Hon viskar till fen som sitter närmast, ”Vet du att kungen tycker bäst om fen Rosalinda, jag såg att de blinkade åt varandra när han gick förbi febordet”. Jo, det stämmer nog, säger fen, och fortsätter äta. ”Ja, men förstår du inte vilka förmåner Rosalinda får av det, som du inte får?”, säger häxan, litet irriterad för att fen verkar oberörd. ”Om jag undrar vad Rosalinda får av kungen, så frågar jag henne om det”, säger fen. ”Och vi pratar väldigt bra, hon och jag. Och är jag missnöjd med något, så pratar vi om det också. Kommer vi inte överens, försöker vi kalla på någon annan som kan hjälpa oss. Så det är inte svårare än så.” Häxan blir riktigt ordentligt arg. Det ser förstås fen. ”Oj, nu blev du riktigt ordentligt arg, hur är det med dig?” Häxan inser att det faktiskt är sant, och att det inte är fen som hotar henne, för så kändes det först. Men fen sitter lugnt där och äter med mild blick, och kan knappast vara ett reellt hot mot henne. Häxan kan inte hålla inne med ilskan längre, utan brister ut ”jag är så arg för att du inte blir arg på kungen, eller på Rosalinda, för det vill jag! Ni skall vara osams, så att jag får makt!” Å, så pinsamt, tänker häxan. Jag avslöjar hela min strategi! ”Jaså, vill du det. Varför då?” undrar fen lugnt. Häxan blir rasande, reser sig från bordet, och flyttar till ett annat bord. Men samma sak upprepar sig där, med någon variation, med bord efter bord. Häxan inser att människorna här är programmerade att vara immuna mot hennes skrämseltaktik, på något konstigt sätt. Det har hon aldrig varit med om i sina vildaste mardrömmar! Och samtidigt verkar de så snälla, kraftfulla, och lugna. Konstigt är det. Nu har hon bara en chans kvar.

Häxan smyger snabbt ut genom porten in mot slottet och uppför de slingrande trapporna. Hon inser att det bara är barnen som ännu inte är färdiga att stå emot hennes makt, och skall hon börja någonstans med att riva ned detta vämjeliga samhälle, så är det där! Och prinsessan skall vara den första. Hon lyckas inte riktigt motivera för sig själv varför det måste vara så, men det måste vara för att kungen och drottningen har kollrat bort henne helt med sin argumentation. Men det struntar hon i, det är prinsessan som skall förvridas först. Sedan skall hon minsann få tag på fler barn att förvrida till sinnet, och när de växer upp, så blir det hon som får makten!

Häxan lyssnar försiktigt utanför dörren till prinsessans sovrum. När hon försäkrat sig om att ingen mer är där, smyger hon in, och tassar fram över golvet mot prinsessans säng, där prinsessan ligger och sover lugnt. Innan hon hunnit ändra fram, skyndar kungen och drottningen fram från två sidogångar, och tar tag i hennes armar. ”Nu är det stopp”, säger kungen. ”Vi känner också våra svaga punkter, och skyddar dem väl. Barnen är det viktigaste vi har i vårt rike.” Häxan märker att hennes sista hopp är ute, sjunker ned på golvet, och säger ”Jaha, skall ni döda mig nu?”. ”Vi går ut, så att prinsessan får sova”, säger kungen. Så de går ut till ett annat rum, med bekväma fåtöljer, och slår sig ned.

”Nå, hur vill du ha det? Det var visst väldigt svårt för dig att inte vara elak.”, säger drottningen. ”Det här var min sista chans”, säger häxan. ”Ja, det var det. Nu har du tömt ut möjligheterna att vara elak.”, säger kungen. ”Skall ni döda mig då?”, undrar häxan igen. ”Nej, varför det, du har ju just sagt att du inte kan vara elak mer.”, säger kungen. ”Då är det ju inte så mycket annat kvar än att vara snäll istället.” Häxan blir arg. ”Jag vet faktiskt inte hur man gör!”, ropar hon. ”Så länge får det räcka att du kommer att misslyckas med att vara elak, gång på gång. Sedan kommer du säkert snart att märka hur man gör när man är snäll. Kom ihåg att det finns många människor du kan fråga om du undrar. Alla vet att du kommer att vara till bra nytta när du vill. Särskilt de andra feerna, som känner dig litet bättre, har sagt att du är bra på att organisera stora projekt, även om de förut varit av ett trist slag, och det vill de gärna ha hjälp med. Och en trygghet vi har för alla parter är att vi om vi ser att du faktiskt inte klarar av att vara snäll, så måste vi hålla undan dig från oss andra, men det blir på bästa möjliga sätt för dig.” Häxan är alldeles konfunderad, men känner sig ändå ganska trygg, och det har hon aldrig gjort förut. Misslyckas hon, så blir hon inte straffad. Och hon kan få organisera projekt, som hon har saknat så, sedan de andra häxorna blivit goda!

”Jag tror att jag förstår”, säger häxan. ”Jag har nog tänkt ganska tokigt i ett och annat. Nu skall jag göra ett ärligt försök, för det gjorde jag inte förra gången. Jag ber så mycket om ursäkt för allt ont jag gjort förut, och för det jag tänkte göra med prinsessan. Jag är verkligen ledsen för det.” Häxan ser faktiskt riktigt ledsen ut, och drottningen säger, ”Det är bra, säg till om du behöver hjälp. Vi finns alltid här.”

Häxan går ut, och ser riktigt lättad ut! Och självklart köper hon sig en färggrann dräkt istället för sin häxdräkt, börjar tvätta håret, och plockar bort alla lösvårtor som hon hade klistrat fast i ansiktet. Och hur resten av sagan gick, det vet bara folket i detta kungarike.

Sagor och psykologi

Någon kanske undrar vad det tagit åt mig, när jag plötsligt börjar skriva en saga på detta vis! En kort motivering kan vara på sin plats. Jag tänkte helt enkelt prova hur det skulle se ut när man konfronterar en extremt dysfunktionell människa (häxan) med ett extremt funktionellt samhälle (där invånarna projicerar minimalt), där jag samtidigt fick spekulera i hur häxan kunde fungera, och dessutom hur ett sådant samhälle kunde se ut, för att faktiskt kunna ha ett konstruktivt förhållningssätt även till det vi brukar kalla ondska. En bild av en utopi, som vanligt, men ändå en bild som jag kan hämta inspiration från. Törnrosasagan passade bra att utgå från, tyckte jag. Sagor är ju också ett grundmaterial som barn hämtar förhållningssätt till gott och ont från, och tänk om vi kunde få in mer av skillnaden mellan att projicera och inte redan i barnsagor? Vad som är gott och ont är ju inte så enkelt som man ser i sagornas värld, särskilt inte i de gamla klassiska sagorna.

Som sagan ter sig i denna version krävs kanske en del vuxenkompetens för att tycka att den är intressant, men jag skall verkligen prova hur den tas emot av mina barn (antagligen med omformuleringar och förklaringar i realtid)!

Sagan om Törnrosa, del 2

Detta är fortsättningen på del 1, förstås.

”Ja, vad tänkte du att jag skall göra här?”, sade häxan till drottningen. ”Vara med på dopfesten, kanske?” Häxan låter riktigt nedstämd. Inte så konstigt, kanske, när hon förstått att hennes trollkrafter inte duger någonting till. Och att allt det onda hon gjort tidigare med sina trollkrafter, som hon trott så mycket på, egentligen har varit helt meningslöst. På sin höjd hade det hållit henne sysselsatt under många år, för det var ju inte alls säkert att hon skulle kunna klara av att nå världsherravälde på den tid hon hade kvar att leva. Ja, häxor lever ju ganska länge, men ändå, så är det en svår uppgift!

Häxan nästan rycker till, så snabbt kommer tanken in i hennes huvud. Här står hon rakt framför en stor samling människor med stor makt. Ja, så stor makt att de betvingat tolv kraftfulla häxor och gjort dem goda, och det hade de närapå gjort även med henne. Makt, det är ju hennes älsklingsspråk, klart att hon skall kunna ta makten över och förslava även detta kungarike, och använda det för sina syften! Och det är inte bara skräck som ger makt. Lyckas man inte med det, så kan man så splittring, rädsla och osäkerhet bland folket. Och till slut skall hon kväsa även detta ynkliga lilla land. De har ju inte ens en armé! Det var ju bra konstigt, förresten. Det hade hon inte funderat på tidigare. Hur kan de ha klarat sig så länge?

”Vi tror att du kan hjälpa oss att bli ett starkare land”, säger drottningen. Häxan kan knappt tro sina öron. Har drottningen hört hennes tankar, eller är hon bara dum? ”Hmm, jag kan förstås hjälpa er att bygga upp en kraftfull armé, där soldaterna lyder mig, äsch, jag menar er, på minsta vink med lillfingret, det låter väl bra?”, säger häxan och myser. ”Då kan ni skicka soldater till andra kungariken och erövra dem, och bli ett stort, starkt land som behärskar jorden! Det är jag den allra bästa att ordna!” Häxan tänker att hon minsann har dem på kroken.

”Varför tycker du att just det sättet är det bästa att göra ett land starkt på?”, frågar drottningen. Varför, alltid detta varför, tänker häxan. Vad är drottningen ute efter egentligen? ”Och det frågade jag ju förut, varför vill du, eller tror att vi vill, behärska jorden?”, säger drottningen. Luften går för ett ögonblick ur häxan, men hon hämtar sig snabbt, för detta är en riktigt förhärdad häxa, som har fått kämpa länge för att få som hon vill, ända sedan hon låg i vaggan hemma hos mamma och pappa, som var häxa och trollkarl med mycket makt, och inte lät henne komma undan med några barnsliga bebisfasoner. Skall man få något, så måste man kämpa för det!

Häxan bestämmer sig snabbt för att inte slåss på detta folks hemmaplan längre. De får väl tro att de kan få som de vill, tänker hon. Så tar jag över ändå, det kan de inte göra något åt. Hon säger ”Jaja, jag gör som ni vill, ni har väl era metoder som ni tycker fungerar. Vad vill ni att jag skall göra?” Kungen tar till orda. ”Vi vill att du lever i vårt samhälle, och tänker själv vad du tror är bäst att göra. Och så fort du känner obehag, ilska eller rädsla över något, så skall du prata med det med dem som lever nära dig, eller om det är extra svårt, med de andra feerna, så får du stöd av dem för att komma på vad du bäst skall göra. Den viktigaste regeln är att du skall försöka vänta med att göra något tills du pratat om din känsla med någon.”

Häxan är nu alldeles konfunderad, och förstår ingenting alls. Hon har ju alltid känt obehag, ilska och rädsla. Det är ju hela hennes drivkraft! Det är ju för att bli av med det som hon vill erövra jorden! Det inser hon nu, alltid något, och hon känner en konstig varm känsla i sig som hon aldrig upplevt förut. Är det något slags virus som kungen och drottningen smittat henne med, liksom med de andra häxorna? Ett godhetsvirus? Underligt nog är känslan riktigt trivsam. Här gäller det att vara särskilt på sin vakt. Tanken på att splittra folket framstår inte längre som lika självklar, men det ordnar när hon fått fart på ryktesspridningen, tänker hon.

”OK, jag skall försöka”, säger häxan, och försöker se ut som om hon accepterar erbjudandet. Drottningen ser bekymrad ut, men säger till häxan ”Bra. Jag förstår vad du vill, men jag vill gärna att du hittar en annan väg. Slå dig ned borta vid feernas bord. Festen kan börja!” Den tolfte fen, som precis skulle till att överlämna sin dopgåva när häxan kom in, ropar till, ”Vi har faktiskt glömt bort min dopgåva!” ”Justja”, säger drottningen, ”det glömde jag sånär bort. Jag tänkte att den kanske inte skulle behövas nu när häxan kommit på bättre tankar. Men varsågod, kom fram!” Den tolfte fen harklar sig och börjar tala. ”Jag var ju egentligen beredd att ge den där gåvan som brukar behövas när häxor kommer in och förbannar små prinsessor. Ni vet, det där med att hon inte skall dö, utan bara sova i hundra år. Men behovet har ju försvunnit, åtminstone just nu, kan vi se.” Fen tittar ned i golvet, och sedan på häxan. ”Fast jag tror att det är bäst att jag ger som gåva till prinsessan Törnrosa, att hon garanterat kan få den dopgåvan om hon mot förmodan skulle behöva den. Så kan du känna dig tryggare med att du inte kan ställa till med en katastrof för vårt land, även om du skulle känna dig tvungen att göra saker utifrån att du är arg, rädd och irriterad. Det blir litet av en välkomstpresent till dig också, häxan.” Häxan blir ännu mer förvirrad. Vilket konstigt land, och så konstig hennes före detta kollega blivit! På något sätt låter det hon säger logiskt och vettigt, men samtidigt förolämpande och aggressivt. Häxan blir först arg, men tänker sedan att hon har sin uppgift att lösa, så hon kväver sin ilska, säger ”tack”, och sätter sig snabbt vid febordet. ”Nu kan festen börja!” ropar drottningen.

Fortsättning följer inom kort. Skall häxan lyckas förvända detta för henne ovana land? Skall lilla prinsessan Törnrosa slippa häxans förbannelse? (Ja, hon heter ju egentligen Aurora, men eftersom vi inte vet hur det blir med den där häcken av törnrosor så förhåller vi oss inte så noga till det.) Och kommer häxan att ta sin plats bland de goda feerna, och använda sina ledarkvaliteter för det godas räkning? Häng kvar och prenumerera på denna blog, så att du inte missar fortsättningen!

Sagan om Törnrosa, del 1

Med ett brak smälldes porten till slottets stora runda festsal upp, och med blixt och dunder trädde den svarta häxan in med fladdrande kappa och svart bredbrättad hatt. Drottningen och kungen ryckte till av rädsla, men lade sedan sina pannor i bekymrade veck.

Elva av de tolv feerna som var bjudna hade redan hunnit lämna fram sina underbara gåvor till den lilla prinsessan Törnrosa som skulle döpas idag. Hon låg nyss och jollrade i sin gyllene säng, och vet förstås inte vad som pågår, men nu gråter hon stilla, för hon känner sig inte alls lika trygg längre. Av feerna har hon fått en ny nalle, fina små silversmycken, och en mobil med små änglar som hänger och pinglar ovanför sängen, men inte nog med det, en fe lovade att mamma drottningen och pappa kungen alltid kan sända bud efter henne om de inte förstår varför prinsessan är ledsen, arg eller irriterad, under hela sin uppväxt, så att fen kan hjälpa till. En annan fe har lovat att så fort prinsessan är sjuk eller har ont, kan mamma och pappa hämta henne, så hjälper hon till så att prinsessan blir frisk. En tredje lovade att prinsessan alltid kan gå till henne för att få råd om vad hon skall göra i livet, när hon känner sig vilsen och behöver stöd i sitt beslut. Och fler liknande underbara gåvor kom de andra feerna med. Men nu flög alltså den trettonde fen, häxan, in. Mamma och pappa hade inte vågat bjuda henne för att de var rädda för att hon skulle göra något ont mot den lilla prinsessan.

Nu står hon där, mitt i salen, med blixtrande elaka ögon, och trollstaven höjd. Kvasten har hon kastat ifrån sig på marmorgolvet, så att stensplitter farit ut över hela det vita salsgolvet. Dopgästerna sitter längs väggarna, och ser bekymrade och rädda ut. Men de är inte livrädda, för de har mött ondskan förut. Detta utspelar sig nämligen på sagornas tid, då det fanns gott om drakar, onda riddare och häxor, för att inte tala om troll och onda andar, som man behövde tampas med då och då. Drottningen har ställt sig upp bredvid prinsessans säng, och kungen står strax bredvid henne. Båda tittar häxan rakt i ansiktet med bekymrad men ändå klar och varm blick, trots att de är rädda.

Häxan spottar ur sig orden, med sin grimaserande mun. ”Och ni tror att ni skall ha ett litet trivsamt kalas här, kanske?” ”Vi bjöd inte dig, för vi var rädda att festen inte skulle bli bra för vår dotter”, säger drottningen. ”Ha, ni tror att ni kan ha er mesiga, så gooooda och gulliga fest för den lilla ömkliga bortklemade prinsessbebisen, där tror ni fel, jag har makt jag, att förstöra och bränna ned, och få er att vara skräckslagna, så ni gömmer er i era källarhålor!”, säger häxan. ”Jag förstår att du inte alls gillar att vi har en trevlig fest här”, säger kungen, ”men jag gillar inte alls att du kommer här och vill förstöra vår fest för det. Du kommer ju inte att vara ett dugg gladare även om du så skulle bränna ned hela slottet och förvandla alla dopgäster till grisar.” ”Haha, det skulle vara en syn det”, sade häxan, ”ni springer runt och bökar med trynena runt ruinerna av slottet, och jag står bara där och skrattar, hohohohoho!”

Drottningen har stått och funderat medan kungen och häxan pratat, och tar till orda. ”Men, vad är det som skulle bli bra då, om vi är grisar och du står och skrattar? Kommer du att vara nöjd med ditt liv då?” Dopgästerna lyssnar engagerat, och undrar om kungen och drottningen skall lyckas förstå varför häxan är så arg, och om kanske till och med häxan skall förstå varför kungen och drottningen är så bekymrade. De flesta möten med häxor brukar faktiskt komma till den punkten, fast denna, den trettonde, hade varit ett extra svårt fall, och hade ställt till mycket oreda i kungariket under flera år.

Häxan tvekar en sekund, men tar sig snabbt samman. ”Ni tror att ni kan snärja mig med era lismande lögner och fega insinuationer. Som om ni har något med mitt liv att göra! Jag kan leva loppan och bränna hela kungariket, och sedan kungariket intill, tills jag blir härskare över hela jorden, och då, kan ingen, ingen alls, säga emot mig. Då är det jag som bestämmer!” Häxan börjar trots sin tvärsäkerhet att visa osäkerhet, som blandar sig med den rädsla hon redan hade i blicken. Hon anar nämligen redan vad drottningen skall svara. ”Ja, och efter det?”, säger drottningen. Häxan blir rasande, och höjer trollstaven över lilla prinsessan Törnrosa, som börjar gallskrika. Kungen lyfter snabbt upp henne i famnen, ställer sig bakom drottningen, och tröstar Törnrosa. ”Vänta!” skriker drottningen.

”Vill du ha en sista ynklig liten önskan?”, säger häxan. Hon fortsätter, ”Det skall du inte få, men jag kan lyssna till ditt klagande en kort sekund innan jag kastar min hemska förbannelse på prinsessan”. ”Jag förstår att du är ruskigt arg”, säger drottningen, ”det var inte meningen att få dig så arg med det jag sade, det ber jag om ursäkt för. Det är bara det att jag så gärna vill förstå varför du är så arg. Det enda jag är säker på är att det inte kan ha något med prinsessan att göra, för hon kan sannerligen inte ha hunnit göra dig något ont under sitt korta liv. Kan du förstå att jag vill göra allt för att spara henne från ont?”

”Förstå och förstå, det var då ett väldans babblande här. Ni skall kräla i stoftet för mig i skräck, och det kommer ni att göra när jag förbannar prinsessan! Då vet ni vem som bestämmer!”, säger häxan.

”Nej”, säger kungen bestämt. ”Nej”, säger drottningen. Ett viskande ”nej”, sprider sig bland dopgästerna, och ökar i styrka tills det nästan dånar ett ”nej”-rop i salen.

Häxan ser sig omkring, och ropar ”vaddå, nej?”. Hon möts av tysta, bestämda ansikten med klara och sorgsna blickar. Kungen tar till orda efter någon minut. ”Nej, vi kommer inte att bli skräckslagna om du förbannar prinsessan. Vi kommer att bli oerhört sorgsna, och kommer att sörja under en lång tid. Sedan kommer vi att lära av detta, och göra allt för att det inte skall ske igen, men inte kommer vi att bli skräckslagna, hur många du än förbannar, eller förvandlar oss till grisar. Och livet skulle sedan gå vidare i landet. Skulle du bli gladare av det?” Häxan börjar inse att kungen talar sanning. Hon kommer inte att kunna sätta skräck i denna folkmassa, hur ondskefulla handlingar hon än utför.

Häxan visste att hennes ordenssällskap av häxor hade minskat stadigt under årens lopp, och nu var det bara hon kvar, men hon trodde att det bara var för att de saknat i trollkraft och övertygelse. Och nu insåg hon att hennes under många år uppövade trollkraft var helt oanvändbar för hennes syften, trots att kraften fortfarande hade all verkan hon önskade. Hon kunde bränna, förtrolla och förbanna, göra mark ofruktsam, framkalla hemska oväder eller solförmörkelser, men nu märkte hon att hon faktiskt inte kunde få dessa människor skräckslagna, trots allt detta. Och varför ville hon egentligen det, frågade hon sig. Det hade hon alltid sett som självklart; klart att monster, drakar och häxor har som naturlig uppgift att sätta skräck i människor. Men vad gör man om det inte går, som här? Och ändå, varför?

Drottningen låter häxan fundera färdigt innan hon talar. ”Varför?”, frågar hon. Häxan är tyst och sänker trollstaven. Släpper den uppgivet på marken, där den rullar ett stycke. ”Nej, jag går nu”, viskar häxan, och börjar sakta hasa sig mot porten. ”Varför?” frågar drottningen. Häxan hejdar sig.

Fortsättning följer inom kort!

Reflexiv projektion

Det finns ett klurigt fall av projektion som kan vara svårare att observera än när man projicerar på någon annan eller något annat (som om detta inte skulle vara svårt nog). Det är när man projicerar på sig själv. Ja, varför skulle man inte kunna göra det? Om nu projektion är detsamma som smärta överförd på något/någon, så varför skulle denna någon inte kunna vara man själv? Jag har inte sett någon bra term för detta, men eftersom ”reflexivt pronomen” betyder ”ett pronomen som syftar på sig självt” borde ”reflexiv projektion” vara en bra term för att man projicerar på sig själv.

Vi tittar på hur en sådan projektion skulle kunna se ut i praktiken. Låt säga att någon vuxen sedan jag var liten sagt till mig att jag är skötsam, gång på gång (projicerat sina önskningar på barnet, alltså). Egentligen kanske jag först inte vet vad det betyder, men eftersom det är en vuxen som säger det till mig, tar jag det säkert på största allvar, och när jag så småningom börjar begripa vad det betyder, kommer jag antagligen att försöka justera mitt beteende så att det stämmer bättre med att vara skötsam. Risken är att jag kommer att känna skam när jag märker att mitt beteende inte stämmer med vad någon som jag litar på anser.

Om jag nu hanterar denna skam konstruktivt och ser vad den beror på, och det klarar jag som barn säkerligen inte av utan hjälp av en vuxen, kan jag göra mig av med bilden av mig själv som skötsam, och förhålla mig till mig själv som att jag är den jag är, och det är det jag har att utgå från. Risken är förstås att barnet inte vänder sig till någon annan vuxen, eftersom barnet redan litar på den som projicerat skötsamheten på barnet.

Om jag som barn inte hanterar skammen konstruktivt utan begraver den i mig för att kunna bortse från smärtan, och detta fortgår under många år, kommer jag att som vuxen stå där med en omedveten smärta, dold under övertygelsen av att jag är just skötsam. Och om jag gör något som inte är skötsamt kommer jag att känna en så stor smärta att jag blir paralyserad, och kommer inte heller att kunna göra något åt t.ex. dåliga vanor. Kanske jag till och med agerar ut smärtan, och i hemlighet har en fruktansvärt ostädad garderob, i smyg! Nu skämtar jag litet, det här läget kan ha mycket mer destruktiva konsekvenser än så, beroende på personlighet och övrigt sammanhang.

Det den vuxne (det uppväxta barnet) alltså får, är en omedveten smärta, som projiceras på den vuxne själv som en egenskap, ”skötsam”. Och även om det brukar anses som en positiv egenskap att vara skötsam, får det mycket otrevliga konsekvenser när en person identifierar sig med egenskapen på detta sätt. Och i och med att man då tror att man ”är” på ett visst sätt, blir det svårt att genomskåda detta som ”bara” en projektion.

Gissningsvis har det som man brukar kalla ”dålig självkänsla” ett stort inslag av just reflexiva projektioner.

Övning: hitta några reflexiva projektioner hos dig själv, och hos andra.

Meditation hos tandläkaren

Det var dags att laga en tand i morse. Ett ypperligt tillfälle att meditera på! Jag jobbade med att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till smärtan. Det var egentligen ingen större fara eftersom jag fick bedövning, men den avslutande slipningen i det djupa hålet gjorde ändå riktigt ont. Det var en utmaning att enbart betrakta smärtan, och inte spänna mig i kroppen.

Förkylning och meditation

Jag har precis blivit förkyld! Då blir jag påmind om att meditation faktiskt underlättar vid förkylning. När jag observerar sig själv och mina inre känslor, märker jag att det är en riktig ”känsloröra” som pågår, och som går att bearbeta så att jag kommer ned till mitt inre lugn igen. Och plötsligt har jag bara de mer fysiska symptomen kvar att hantera; egentligen inte så påfrestande.

Ibland hör jag sådana som tycker att förkylning kan vara en ”nära-döden-upplevelse”; det tror jag definitivt beror på svårigheten att hantera de känslor som rörs upp när man står inför en kroppslig utmaning.

Sättet jag använder för att bearbeta ”förkylningskänslorna” är som jag beskrivit tidigare, att jag betraktar, och konstaterar att ”här har jag något som jag kan lära mig”, och försöker hålla utkik efter vad jag kan lära mig. För något är det alltid. Det passar bara (ännu) inte in i min ”modell” att vara förkyld!

Hjärnan och perceptionen: rena snurren

Jag tänkte att det vore dags för ett inlägg som inte är klargörande, utan istället strävar efter att bryta de föreställningar man kan ha, som känns som allra självklarast. Det är bra att skaka om sin världsuppfattning ibland.

Låt oss först titta på det vi kallar hjärnan, i något slags sammanhang med sin omvärld. Vi betraktar också alla de sätt som hjärnan kan få impulser från sin omvärld; vi kallar det perception. Vi kan utifrån detta perspektiv skilja på det som finns eller sker inuti hjärnan, från det som sker utanför, och som hjärnan kan få kännedom om via perceptionen. Hjärnan kan också styra kroppen så att den handlar och därmed påverkar världen.

En rätt klar bild, eller hur? Världen finns utanför hjärnan, och hjärnan tar in information om världen, och bearbetar denna på lämpligt vis, och bestämmer lämpliga åtgärder att utföra på grund av informationen. Det är denna enkla bild som jag tänkte försöka skaka om en smula. Här finns många alternativa angrepssätt.

Ett sätt är att säga att det inte alls är säkert att det finns en omvärld som vi ser den; det kan vara så att våra hjärnor förses med simulerade indata från en maskin. En roande saga på det temat finns beskriven i Lars Gustafssons bok ”Det sällsamma djuret från norr”. Visst kan detta vara en möjlighet, men det finns intressantare sätt att göra situationen svårbegriplig.

Betrakta bara situationen som sådan, med hjärnan tillsammans med sin omgivning. Så kan vi börja att ställa oss frågan hur vi kan veta att det finns en hjärna, och en omgivning, över huvud taget, och att det är hjärnan som behandlar information från omvärlden. Ja, hur vet vi det? Genom vetenskapen, förstås. Och hur fungerar vetenskapen? Genom att noggrant observera, generalisera, pröva, experimentera, falsifiera och korroborera (se lämplig bok om vetenskapsteori, detta är inte alldeles oomstritt). Alltså, genom att hjärnan tar in information, bearbetar, kommer på fina experiment, utför dem, observerar utfall i världen. Men var det inte just detta som vi sade att vetenskapen skulle användas till att visa? Ett cirkelresonemang, alltså.

Vi gör ett nytt försök att hitta en fast punkt i tillvaron, varmed vi kanske kan rubba jorden. Om vi antar att vi vet att hjärnan finns, trots ovanstående resonemang, var finns i så fall världen? Vägarna in i hjärnan via perceptionen handlar om fysikaliska fenomen som översätts till nervsignaler i våra sinnesorgan, och dessa sammanställs inuti hjärnan till något slags sammanhängande världsbild. T.ex. får vi inte med ljudfrekvenser ovan 20 kHz, och gammastrålning ser vi inte heller. Men med vetenskapen (vår utökade perception) får vi tillgång även till dessa i vår världsbild. Världsbilden finns alltså på insidan. Allt som händer upplevs på insidan. Så även vår kunskap om hjärnan, finns bara på insidan. Men vad är då utsidan? Vad innebär det över huvud taget att veta något om utsidan? Äsch, vi hittade ingen fast kunskap denna gång heller.

Vi provar ytterligare en utgångspunkt, genom att betrakta två hjärnor i kontext med omvärlden (ja, de sitter förstås i varsin varelse av något slag, enklast antar vi att det är människor). Vardera hjärnorna består ju av två hjärnhalvor, som har en smal kommunikationskanal mellan sig. Men vänta, de två hjärnorna har ju också en dubbelriktad kommunikationskanal mellan sig, nämligen den fysiska verkligheten och perceptionen. Och hjärnorna själva kan ju observera sig själva (d.v.s. något slags inre perception); man kan ju betrakta sina inre tankar och känslor. På samma sätt som de kan betrakta den andra hjärnan, och påverka den genom agerande. Exakt vad är det som gör att vi betraktar hjärnhalvorna som en och samma identitet, och de två hjärnorna som två skilda identiteter, och vad betyder det att vara en respektive två identiteter?

För mig är denna typ av frågor de som är riktigt existentiella, om man är noggrann och rigorös i analysen. Många anser att ”finns Gud” är en rimlig existentiell fråga att ställa, men jag tror verkligen att man behöver reda upp den typ av frågor som jag beskriver ovan, innan man tar sig an så löst formulerade frågor. Först ett vetenskapligt angreppssätt, sedan är det inte osannolikt att det blir ett utrymme kvar för religionen. Men den kommer att ha en helt annan karaktär än idag.

Själv tänker jag betrakta hjärnan som en entitet som får perception från världen, ända tills jag kommer till någon annan hållbar ståndpunkt. Det är ändå den enklaste och mest rimliga modell jag hittat. Det känns bra att vara medveten om att ståndpunkten inte är självklar.

Projektioner i kristendomen

För att hantera någon väsentlig del av kristendomen med min psykologiska ansats krävs en smula förarbete. Det jag tänker argumentera för är att det som kallas ”synd” i kristendomen (ja, även judendomen, förstås; är det ett centralt begrepp på fler håll?), är detsamma som jag beskrivit som ”projektion” här. Givet detta blir det inte så svårt att se likheterna mellan kristendom och buddhism, till att börja med. Gissningsvis är andra religioner ute efter samma psykologiska kärna, till större eller mindre grad.

En kort (och säkert naiv; jag är ingen teolog) sammanfattning av min uppfattning om synd i kristendomen:

• Synd är något dåligt, som man inte skall göra
• Synd är något som man kan bli förlåten från
• Man kan få alla sina synder förlåtna, bara man tror tillräckligt
• Det är eftersträvansvärt att få alla sina synder förlåtna
• ”Syndernas förlåtelse” hänger på något sätt ihop med att ”se sanningen”
• Synda kan man göra i ”tankar, ord och gärningar”
• Ingen människa kan undvika att synda

Sådär, nu sitter ankorna på rad. 🙂

Vi formulerar om detta i psykologisk form, så får vi se vad som händer.

• Projektioner är något dåligt, som man inte skall göra
• Projektioner är något som man kan behöva hjälp med att ta tillbaka (och känna sin egen smärta)
• Man kan ta tillbaka alla sina projektioner, bara man tränar tillräckligt länge (tillräckligt många liv?)
• Det är eftersträvansvärt att ta tillbaka sina projektioner
• Att ta tillbaka sina projektioner hänger ihop med att se hur verkligheten är beskaffad (utan projicerade egenskaper)
• Projicerar gör man inom sig genom att tillskriva någon/något en egenskap, eller agerar ut projektionen genom ord eller handlingar
• Ingen människa kan undvika att projicera

Det verkar stämma bra än så länge, förutom kanske den sista punkten. Buddhisterna tycker ju att man faktiskt kan nå och inte bara approximera det som de kallar nirvana. Rimligtvis är detta den fullständiga insikten om världens beskaffenhet utan projektioner. Kristendomen ger ibland dubbla budskap här. Hur skall man kunna få alla sina synder förlåtna, samtidigt som man inte kan undvika att synda? Nå, vi nöjer oss med att det är förbaskat svårt att låta bli att projicera, tycker jag.

I och med detta har jag förstås inte visat att synd och projektion är samma sak. Det lär jag inte lyckas fullständigt med heller, men jag tänkte göra en mer beskrivande jämförelse, för att visa varför projektioner är riktigt dåliga, och varför det är svårt att beskriva något som definitivt inte involverar en projektion som synd. Sedan är jag nöjd med vad jag uppnått så här långt.

Först varför projektioner är dåliga. Vi har ju sett i tidigare inlägg att projektioner hindrar förståelse och växande, och hur man genom att projicera undviker att möta sina medmänniskor, och istället behandlar omvärlden som något som antingen stämmer eller inte stämmer med vår inre modell/karta. Det är ju otrevligt nog, bara det. Projektioner som man agerar på kan bli oerhört otrevliga. Som exempel, när en människa tror att en annan människa ”är” ond, och förtjänar att straffas. Agerar den förstnämnda/e på detta kan utgången bli mycket olycklig. Istället för att man bär sin smärta och försöker hitta en konstruktiv lösning. Ett mindre uppenbart exempel på när en projektion är skadlig är när en förälder tillskriver sitt barn en egenskap, som t.ex. ”duktig”, ”ordningsam”, ”slarvig”, ”ohyfsad” eller liknande. Det gör ju att föräldern inte man möta barnet som det är, och barnet får antagligen svårt att förhålla sig till sig själv på ett konstruktivt sätt. Den som bemötts som ”slarvig” under hela sin uppväxt och tagit detta till sig som sin identitet, har med säkerhet svårare att göra något åt saken, än den som blivit mött med förälderns vilja att hjälpa barnet långsiktigt när barnet inte hittar sina saker.

Kyrkan har under långa tider sett diverse varierande handlingar som syndiga, men det tror jag att man kan bortse från här. Det är ju snarare ett symptom på kyrkans önskan att ha makt, ett typiskt mänskligt fenomen som man kan träna sin ödmjukhet på. Se så svårt det är att reda ut vad som är viktigt och inte!

Sedan varför något som inte involverar en projektion inte borde betraktas som synd. Vi tar ett riktigt provocerande exempel, så går vi inte som katten runt het gröt. Vi provar helt enkelt med titta på det otäcka fallet att person A dödar person B. Måste det vara en synd i samtliga fall? Och i så fall, sammanfaller detta med när en projektion är väsentligen inblandad?

Om person A tycker att person B ”förtjänar” att bli dödad p.g.a. någon egenskap som A tillskriver B, kan man gissa, t.ex. ”hänsynslös utsugare”, ”ynkligt offer” eller liknande, har vi en projektion på gång. A kan inte ta hand om sin egen smärta, utan lägger den på B, som blir dödad. A får en temporär lindring av sin smärta genom den bedövningen som den fasansfulla handlingen (nu är det jag som projicerar) ger. Men smärtan kommer att vara kvar i en eller annan form tills den blir förlöst genom ett medvetet växande (är nog oerhört sällsynt, men ändå), eller ”förlåten” som det skulle heta i kristen terminologi.

Låt säga att A dödar B i rent självförsvar, och som den enda möjliga utvägen ur en extremt hotfull situation. A har här gjort ett medvetet övervägande, varit medveten om sina känslor, sin rädsla, sett B:s oförmåga att ta till sig A:s argument och vädjanden (det är förstås B som projicerar här), och kommit till den fruktansvärda slutsatsen att det enda möjliga som går att göra för att klara sig med rimlig chans är att döda B. A har alltså inte projicerat något på B, utan dödar sig som en allra sista utväg. Denna handling kommer förstås att ge en inre smärta som konsekvens för A (det får man alldeles säkert om man dödar någon, oavsett om det är i självförsvar), men någon förlåtelse är inte nödvändig så länge A faktiskt tar ansvar för sin egen smärta (även efteråt) och inte projicerar den som en egenskap. Så, jag skulle säga att detta, att som allra sista utväg döda någon i självförsvar, när inget annat var möjligt, inte är en synd. Detta kan man förstås argumentera länge om. Men vad finns att be om förlåtelse för, som A skulle ångra? Beslutet att döda var här helt genomtänkt, och en sista utväg. Alternativet var att själv bli dödad, så A har med största sannolikhet gjort det bästa hon/han kunde. Problemet är att det krävs oerhört mycket av A för att inte projicera, och se B som en ”hemsk mördare”, utan A måste bibehålla medkänslan för B även när A dödar B. Annars blir det en synd, tillika en projektion. Synd och projektion verkar sammanfalla väl, även i rätt extrema exempel.

Jag tror att vi därmed har tagit oss en bit mot ett närmande mellan psykologin, buddhismen och kristendomen, på så sätt att de verkar ha fundamentala delar gemensamma. Senare skall jag titta på ”förlåtelse” också, som är ett komplicerat fenomen. Det har jag ju bara berört i förbigående här.

Buddhismens psykologi

Jag tänkte försöka formulera en minimal teori för vad buddhismen skulle kunna gå ut på, med hjälp av de termer som jag använt hittills. Detta är min hypotes: Buddhismen syftar mot att lära människorna att ta tillbaka sina projektioner (samtliga!), och sedan bli av med den tidigare utprojicerade smärtan genom att inse orsaken till denna smärta.

Här är det alltså frågan om att ta tillbaka inte bara enkla projektioner som ”han är jobbig”, utan även ”bollen är grön” tror jag ses som en projektion här (även om det inte heter så i buddhistisk terminologi; vad det heter vet jag inte), och hör inte till bollens essens. Och visst låter det väl rimligt att den insikt som buddhisterna brukar tala om, att allt är ”tomhet”, kan vara just insikten om världens beskaffenhet helt utan projektioner. ”Allt är lidande” är ju en av buddhismens grundsanningar, och om det under alla projektioner, även ”bollen är grön” ligger en smärta (och det är något jag inte kan förhålla mig till, även om det är fullt möjligt), kommer man förstås till ”tomhet” genom att bli av med smärtan och projektionerna.

Låt mig bara kommentera att det låter väldigt enkelt att komma till buddhismens mål genom mitt sätt att beskriva det. Minns då att jag ännu inte skrivit något om metoder för att åstadkomma återtagande av projektioner, förutom att meditation är en bra teknik. Att ta tillbaka projektioner är i sanning ingen enkel uppgift, och kan ta många år (och är man buddhist kanske man tror att det krävs flera liv, vad det nu betyder).

Detta inlägg får ses som informerad spekulation från min sida, eftersom jag inte alls är expert på buddhism. Spekulationen är tillräckligt väldefinierad för att kunna falsifieras, tycker jag, så vi får se hur den står sig över tiden. Kommentera gärna om detta! Jag återkommer med psykologiska teorier om andra religioner när jag är redo för det. Kristendomen står nog härnäst på tur.

Kontextberoende vilja

Jag skrev i ett tidigare inlägg om vad ”vilja” skulle kunna vara. Här tänkte jag skriva ett kompletterande inlägg.

Det kan ju nämligen vara så ibland, att man är i ett sällskap som är ”synkroniserat”; t.ex. kanske en chef under ett arbetsmöte på jobbet uppbådar entusiasm inför ett projekt, och alla är peppade att ta tag i en viss uppgift. Konstigt nog kan man när man kommit från mötet undra varför man inte fortfarande är lika entusiastisk, och kanske till och med har svårigheter att ta itu med det som man var överens om på mötet.

Om vi nu antar att det jag skrev tidigare om vilja är sant (allt är hypoteser i detta försök till vetenskaplig ansats), hur förklarar vi då detta? Jag tror att det här rör sig om att mina ”jag-delar” faktiskt drar åt samma håll under mötet, men att vissa delar av mig enbart gör det just p.g.a. av samhörighetskänslan på mötet, eller känslan av att alla drar mot samma mål (som är en rätt kraftfull känsla, tycker jag själv). När mötet är över är det svårt att uppbringa precis samma känsla som under mötet, och då är man inte nödvändigtvis fullständigt inriktad på målet längre. Så det blir ett slags vilja som är beroende av vilken kontext man är i.

Ett annat exempel skulle kunna vara när man pratar med någon om att det vore så roligt att träffas, för det var så länge sedan. Just i stunden känns det alldeles självklart att man vill bjuda hem den andra/andre, eftersom han/hon är så trevlig, men när vardagen träder in så har man inte alls lika lätt att föreställa sig precis hur otroligt trevligt det skulle vara, så det kan ta alldeles för lång tid innan man tar sig för med bjudningen.

I det första fallet kanske det inte var helt självklart att jag verkligen vill göra det som jag ville på mötet, medan jag i det andra fallet antagligen vill bjuda hem min bekanta/bekante. Så inte är det lätt att avgöra vad man skall göra; där behöver man ta sitt logiska tänkande till hjälp. Mer om det en annan gång! Vilja, känslor och tankar är bra på olika saker, och behöver stötta varandra i balans för att allt skall bli så bra som möjligt (vad det nu är).