Med ett brak smälldes porten till slottets stora runda festsal upp, och med blixt och dunder trädde den svarta häxan in med fladdrande kappa och svart bredbrättad hatt. Drottningen och kungen ryckte till av rädsla, men lade sedan sina pannor i bekymrade veck.
Elva av de tolv feerna som var bjudna hade redan hunnit lämna fram sina underbara gåvor till den lilla prinsessan Törnrosa som skulle döpas idag. Hon låg nyss och jollrade i sin gyllene säng, och vet förstås inte vad som pågår, men nu gråter hon stilla, för hon känner sig inte alls lika trygg längre. Av feerna har hon fått en ny nalle, fina små silversmycken, och en mobil med små änglar som hänger och pinglar ovanför sängen, men inte nog med det, en fe lovade att mamma drottningen och pappa kungen alltid kan sända bud efter henne om de inte förstår varför prinsessan är ledsen, arg eller irriterad, under hela sin uppväxt, så att fen kan hjälpa till. En annan fe har lovat att så fort prinsessan är sjuk eller har ont, kan mamma och pappa hämta henne, så hjälper hon till så att prinsessan blir frisk. En tredje lovade att prinsessan alltid kan gå till henne för att få råd om vad hon skall göra i livet, när hon känner sig vilsen och behöver stöd i sitt beslut. Och fler liknande underbara gåvor kom de andra feerna med. Men nu flög alltså den trettonde fen, häxan, in. Mamma och pappa hade inte vågat bjuda henne för att de var rädda för att hon skulle göra något ont mot den lilla prinsessan.
Nu står hon där, mitt i salen, med blixtrande elaka ögon, och trollstaven höjd. Kvasten har hon kastat ifrån sig på marmorgolvet, så att stensplitter farit ut över hela det vita salsgolvet. Dopgästerna sitter längs väggarna, och ser bekymrade och rädda ut. Men de är inte livrädda, för de har mött ondskan förut. Detta utspelar sig nämligen på sagornas tid, då det fanns gott om drakar, onda riddare och häxor, för att inte tala om troll och onda andar, som man behövde tampas med då och då. Drottningen har ställt sig upp bredvid prinsessans säng, och kungen står strax bredvid henne. Båda tittar häxan rakt i ansiktet med bekymrad men ändå klar och varm blick, trots att de är rädda.
Häxan spottar ur sig orden, med sin grimaserande mun. ”Och ni tror att ni skall ha ett litet trivsamt kalas här, kanske?” ”Vi bjöd inte dig, för vi var rädda att festen inte skulle bli bra för vår dotter”, säger drottningen. ”Ha, ni tror att ni kan ha er mesiga, så gooooda och gulliga fest för den lilla ömkliga bortklemade prinsessbebisen, där tror ni fel, jag har makt jag, att förstöra och bränna ned, och få er att vara skräckslagna, så ni gömmer er i era källarhålor!”, säger häxan. ”Jag förstår att du inte alls gillar att vi har en trevlig fest här”, säger kungen, ”men jag gillar inte alls att du kommer här och vill förstöra vår fest för det. Du kommer ju inte att vara ett dugg gladare även om du så skulle bränna ned hela slottet och förvandla alla dopgäster till grisar.” ”Haha, det skulle vara en syn det”, sade häxan, ”ni springer runt och bökar med trynena runt ruinerna av slottet, och jag står bara där och skrattar, hohohohoho!”
Drottningen har stått och funderat medan kungen och häxan pratat, och tar till orda. ”Men, vad är det som skulle bli bra då, om vi är grisar och du står och skrattar? Kommer du att vara nöjd med ditt liv då?” Dopgästerna lyssnar engagerat, och undrar om kungen och drottningen skall lyckas förstå varför häxan är så arg, och om kanske till och med häxan skall förstå varför kungen och drottningen är så bekymrade. De flesta möten med häxor brukar faktiskt komma till den punkten, fast denna, den trettonde, hade varit ett extra svårt fall, och hade ställt till mycket oreda i kungariket under flera år.
Häxan tvekar en sekund, men tar sig snabbt samman. ”Ni tror att ni kan snärja mig med era lismande lögner och fega insinuationer. Som om ni har något med mitt liv att göra! Jag kan leva loppan och bränna hela kungariket, och sedan kungariket intill, tills jag blir härskare över hela jorden, och då, kan ingen, ingen alls, säga emot mig. Då är det jag som bestämmer!” Häxan börjar trots sin tvärsäkerhet att visa osäkerhet, som blandar sig med den rädsla hon redan hade i blicken. Hon anar nämligen redan vad drottningen skall svara. ”Ja, och efter det?”, säger drottningen. Häxan blir rasande, och höjer trollstaven över lilla prinsessan Törnrosa, som börjar gallskrika. Kungen lyfter snabbt upp henne i famnen, ställer sig bakom drottningen, och tröstar Törnrosa. ”Vänta!” skriker drottningen.
”Vill du ha en sista ynklig liten önskan?”, säger häxan. Hon fortsätter, ”Det skall du inte få, men jag kan lyssna till ditt klagande en kort sekund innan jag kastar min hemska förbannelse på prinsessan”. ”Jag förstår att du är ruskigt arg”, säger drottningen, ”det var inte meningen att få dig så arg med det jag sade, det ber jag om ursäkt för. Det är bara det att jag så gärna vill förstå varför du är så arg. Det enda jag är säker på är att det inte kan ha något med prinsessan att göra, för hon kan sannerligen inte ha hunnit göra dig något ont under sitt korta liv. Kan du förstå att jag vill göra allt för att spara henne från ont?”
”Förstå och förstå, det var då ett väldans babblande här. Ni skall kräla i stoftet för mig i skräck, och det kommer ni att göra när jag förbannar prinsessan! Då vet ni vem som bestämmer!”, säger häxan.
”Nej”, säger kungen bestämt. ”Nej”, säger drottningen. Ett viskande ”nej”, sprider sig bland dopgästerna, och ökar i styrka tills det nästan dånar ett ”nej”-rop i salen.
Häxan ser sig omkring, och ropar ”vaddå, nej?”. Hon möts av tysta, bestämda ansikten med klara och sorgsna blickar. Kungen tar till orda efter någon minut. ”Nej, vi kommer inte att bli skräckslagna om du förbannar prinsessan. Vi kommer att bli oerhört sorgsna, och kommer att sörja under en lång tid. Sedan kommer vi att lära av detta, och göra allt för att det inte skall ske igen, men inte kommer vi att bli skräckslagna, hur många du än förbannar, eller förvandlar oss till grisar. Och livet skulle sedan gå vidare i landet. Skulle du bli gladare av det?” Häxan börjar inse att kungen talar sanning. Hon kommer inte att kunna sätta skräck i denna folkmassa, hur ondskefulla handlingar hon än utför.
Häxan visste att hennes ordenssällskap av häxor hade minskat stadigt under årens lopp, och nu var det bara hon kvar, men hon trodde att det bara var för att de saknat i trollkraft och övertygelse. Och nu insåg hon att hennes under många år uppövade trollkraft var helt oanvändbar för hennes syften, trots att kraften fortfarande hade all verkan hon önskade. Hon kunde bränna, förtrolla och förbanna, göra mark ofruktsam, framkalla hemska oväder eller solförmörkelser, men nu märkte hon att hon faktiskt inte kunde få dessa människor skräckslagna, trots allt detta. Och varför ville hon egentligen det, frågade hon sig. Det hade hon alltid sett som självklart; klart att monster, drakar och häxor har som naturlig uppgift att sätta skräck i människor. Men vad gör man om det inte går, som här? Och ändå, varför?
Drottningen låter häxan fundera färdigt innan hon talar. ”Varför?”, frågar hon. Häxan är tyst och sänker trollstaven. Släpper den uppgivet på marken, där den rullar ett stycke. ”Nej, jag går nu”, viskar häxan, och börjar sakta hasa sig mot porten. ”Varför?” frågar drottningen. Häxan hejdar sig.
Fortsättning följer inom kort!