Buddhismens psykologi

Jag tänkte försöka formulera en minimal teori för vad buddhismen skulle kunna gå ut på, med hjälp av de termer som jag använt hittills. Detta är min hypotes: Buddhismen syftar mot att lära människorna att ta tillbaka sina projektioner (samtliga!), och sedan bli av med den tidigare utprojicerade smärtan genom att inse orsaken till denna smärta.

Här är det alltså frågan om att ta tillbaka inte bara enkla projektioner som ”han är jobbig”, utan även ”bollen är grön” tror jag ses som en projektion här (även om det inte heter så i buddhistisk terminologi; vad det heter vet jag inte), och hör inte till bollens essens. Och visst låter det väl rimligt att den insikt som buddhisterna brukar tala om, att allt är ”tomhet”, kan vara just insikten om världens beskaffenhet helt utan projektioner. ”Allt är lidande” är ju en av buddhismens grundsanningar, och om det under alla projektioner, även ”bollen är grön” ligger en smärta (och det är något jag inte kan förhålla mig till, även om det är fullt möjligt), kommer man förstås till ”tomhet” genom att bli av med smärtan och projektionerna.

Låt mig bara kommentera att det låter väldigt enkelt att komma till buddhismens mål genom mitt sätt att beskriva det. Minns då att jag ännu inte skrivit något om metoder för att åstadkomma återtagande av projektioner, förutom att meditation är en bra teknik. Att ta tillbaka projektioner är i sanning ingen enkel uppgift, och kan ta många år (och är man buddhist kanske man tror att det krävs flera liv, vad det nu betyder).

Detta inlägg får ses som informerad spekulation från min sida, eftersom jag inte alls är expert på buddhism. Spekulationen är tillräckligt väldefinierad för att kunna falsifieras, tycker jag, så vi får se hur den står sig över tiden. Kommentera gärna om detta! Jag återkommer med psykologiska teorier om andra religioner när jag är redo för det. Kristendomen står nog härnäst på tur.

Annonser

4 thoughts on “Buddhismens psykologi

  1. Kan inte låta bli att kommentera din information om buddismen. Om jag har förstått det rätt vilar buddismen på dessa fyra sanningar:
    1) All existens är lidande.
    2) Lidandet uppstår av begär eller längtan.
    3) Upphävandet av begäret betyder upphävandet av lidandet.
    4) Upphävandet av begäret uppnås genom att man behärskar sitt uppförande, sitt tänkande och sin tro.
    Något som jag finner mycket egendomligt är buddismens lära om återfödelsen.
    Till och med domstolar erkänner att ingen ska behöva lida två gånger för något brott. Varför skulle då någon som redan betalt sina synder med döden återfödas bara för att på nytt lida för sina tidigare handlingar? Och hur skall man kunna ångra sig och bättra sig, om man inte vet vilka tidigare handlingar man straffas för? Buddhas mest framträdande egenskap sägs vara barmhärtighet. Jag tycker det verkar svårt att få det att stämma överens. Många buddister tror dessutom på förfädersdyrkan och ett pinohelvete.
    Nu skrev du om buddismens psykologi. Du får ursäkta om jag kommit lite på avvägar.

  2. Tack för bra kommentar. Jag har också haft de fyra sanningarna i åtanke, fast jag beskrev dem inte så tydligt. Bra att du tog med dem här. Helt OK att du kommer på ”avvägar”; blir intressantast så!

    Detta med återfödelse ser jag inte någon anledning att tro på i dagsläget (d.v.s. jag har ingen konkret erfarenhet om varför det borde vara så, men lämnar det öppet), men jag gör ändå ett försök att beskriva hur man skulle förhålla sig till det på ett mer positivt sätt än att det skulle vara ett ”straff”, som du skriver.

    Grundantagandet att all existens är lidande tror jag inte att man skall se som att lidandet är ett straff. Det bara är, på samma sätt som att ens egna känslor inte är ett straff, utan enbart är ett faktum. Ingen har någon intention om att straffa någon. Vad jag förstår kan man upphäva lidandet, enligt buddhismen, inte bara genom din beskrivning av punkt 4, utan också genom att man förstår den faktiska orsaken bakom lidandet, varvid lidandet upplöses i tomma intet. Om man t.ex. har en smärta som beror på att man alltid har velat få uppskattning av sina föräldrar, men inte lyckats, kan man upplösa detta lidande genom att se att ens värde inte bestäms av den uppskattning man får av föräldrarna, särskilt inte om de skulle vara döda sedan länge. En typisk ”enkel” orsak till lidande.

    Till återfödelsen då. Om vi antar att den skulle finnas, så förstår jag att buddhisterna tror att man återföds i en existens som är ungefär där man var när man dog. Man ”testas” när man dör i hur bra man kan hantera denna extrema omställning, och beroende på hur väl man mognat själsligen, har man större eller mindre chans att hamna i en ”bra” existens, eller om man ser det positivt, så hamnar man i den existens där man har bäst möjligheter att utvecklas vidare mot lidandets upphörande.

    Det är min positiva tolkning, som jag tycker mig finna hyfsade belägg för att vissa företräder, i det lilla jag har läst. Och som vanligt finns det förstås utövare av religionen som tror ”konstigt”, men det är som vanligt något att träna sin ödmjukhet på. Det är ju fullt mänskligt att tolka positiva budskap på ett negativt sätt.

  3. Vill bara kort kommentera om återfödelsen. Jag kan inte låta bli att jämföra den buddistiska återfödelsen med bibelns lära om livet efter döden. ”Ty den som är död, är friad ifrån synden” (Romarna 6:7). Innan döden så gäller denna princip: ”Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda” (Galaterna 6:7).
    Att bli nollställd vid döden, låter inte det både kärleksfullt och barmhärtigt? Det betyder att en människa får en ny chans, en ny möjlighet, utan att anklagas eller belastas för tidigare synder.
    Jag tycker också det är viktigt att göra positiva tolkningar.

  4. Jag gillar din syn på detta! Håller med om att det låter kärleksfullt och barmhärtigt. Fast jag får det inte riktigt att gå ihop med ”sittande på allsmäktig Gud faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda”; då bör ju även de döda kunna dömas…. fast trosbekännelsen står ju inte i Bibeln, om man skall vara strikt.

    Om vi skiljer på ”personen” som syndar, och huruvida personen har fått alla sina synder förlåtna eller ej, får vi ju ändå olika utgångspunkt för personen som fått alla sina synder förlåtna, med tanke på att den som kommit längre i sin självbehärskning etc. kommer att ha ett bättre utgångsläge, i vilket fall, än en förhärdad brottsling som just fått sina synder förlåtna. Men i vilket fall har båda fått en glimt av syndfriheten, och det är ju verkligen barmhärtigt och kärleksfullt! Då har de inför sitt nästa liv fått en glimt av riktningen de kan sikta i.

    Om jag inte minns fel läste jag någonstans att det inom buddhismen finns uppfattningen att man just i döden kan få en glimt av nirvana, innan man far vidare och blir återfödd på lämpligt ställe. Det verkar likna detta resonemang!

Kommentarer inaktiverade.