Projektioner i kristendomen

För att hantera någon väsentlig del av kristendomen med min psykologiska ansats krävs en smula förarbete. Det jag tänker argumentera för är att det som kallas ”synd” i kristendomen (ja, även judendomen, förstås; är det ett centralt begrepp på fler håll?), är detsamma som jag beskrivit som ”projektion” här. Givet detta blir det inte så svårt att se likheterna mellan kristendom och buddhism, till att börja med. Gissningsvis är andra religioner ute efter samma psykologiska kärna, till större eller mindre grad.

En kort (och säkert naiv; jag är ingen teolog) sammanfattning av min uppfattning om synd i kristendomen:

  • Synd är något dåligt, som man inte skall göra
  • Synd är något som man kan bli förlåten från
  • Man kan få alla sina synder förlåtna, bara man tror tillräckligt
  • Det är eftersträvansvärt att få alla sina synder förlåtna
  • ”Syndernas förlåtelse” hänger på något sätt ihop med att ”se sanningen”
  • Synda kan man göra i ”tankar, ord och gärningar”
  • Ingen människa kan undvika att synda

Sådär, nu sitter ankorna på rad. 🙂

Vi formulerar om detta i psykologisk form, så får vi se vad som händer.

  • Projektioner är något dåligt, som man inte skall göra
  • Projektioner är något som man kan behöva hjälp med att ta tillbaka (och känna sin egen smärta)
  • Man kan ta tillbaka alla sina projektioner, bara man tränar tillräckligt länge (tillräckligt många liv?)
  • Det är eftersträvansvärt att ta tillbaka sina projektioner
  • Att ta tillbaka sina projektioner hänger ihop med att se hur verkligheten är beskaffad (utan projicerade egenskaper)
  • Projicerar gör man inom sig genom att tillskriva någon/något en egenskap, eller agerar ut projektionen genom ord eller handlingar
  • Ingen människa kan undvika att projicera

Det verkar stämma bra än så länge, förutom kanske den sista punkten. Buddhisterna tycker ju att man faktiskt kan nå och inte bara approximera det som de kallar nirvana. Rimligtvis är detta den fullständiga insikten om världens beskaffenhet utan projektioner. Kristendomen ger ibland dubbla budskap här. Hur skall man kunna få alla sina synder förlåtna, samtidigt som man inte kan undvika att synda? Nå, vi nöjer oss med att det är förbaskat svårt att låta bli att projicera, tycker jag.

I och med detta har jag förstås inte visat att synd och projektion är samma sak. Det lär jag inte lyckas fullständigt med heller, men jag tänkte göra en mer beskrivande jämförelse, för att visa varför projektioner är riktigt dåliga, och varför det är svårt att beskriva något som definitivt inte involverar en projektion som synd. Sedan är jag nöjd med vad jag uppnått så här långt.

Först varför projektioner är dåliga. Vi har ju sett i tidigare inlägg att projektioner hindrar förståelse och växande, och hur man genom att projicera undviker att möta sina medmänniskor, och istället behandlar omvärlden som något som antingen stämmer eller inte stämmer med vår inre modell/karta. Det är ju otrevligt nog, bara det. Projektioner som man agerar på kan bli oerhört otrevliga. Som exempel, när en människa tror att en annan människa ”är” ond, och förtjänar att straffas. Agerar den förstnämnda/e på detta kan utgången bli mycket olycklig. Istället för att man bär sin smärta och försöker hitta en konstruktiv lösning. Ett mindre uppenbart exempel på när en projektion är skadlig är när en förälder tillskriver sitt barn en egenskap, som t.ex. ”duktig”, ”ordningsam”, ”slarvig”, ”ohyfsad” eller liknande. Det gör ju att föräldern inte man möta barnet som det är, och barnet får antagligen svårt att förhålla sig till sig själv på ett konstruktivt sätt. Den som bemötts som ”slarvig” under hela sin uppväxt och tagit detta till sig som sin identitet, har med säkerhet svårare att göra något åt saken, än den som blivit mött med förälderns vilja att hjälpa barnet långsiktigt när barnet inte hittar sina saker.

Kyrkan har under långa tider sett diverse varierande handlingar som syndiga, men det tror jag att man kan bortse från här. Det är ju snarare ett symptom på kyrkans önskan att ha makt, ett typiskt mänskligt fenomen som man kan träna sin ödmjukhet på. Se så svårt det är att reda ut vad som är viktigt och inte!

Sedan varför något som inte involverar en projektion inte borde betraktas som synd. Vi tar ett riktigt provocerande exempel, så går vi inte som katten runt het gröt. Vi provar helt enkelt med titta på det otäcka fallet att person A dödar person B. Måste det vara en synd i samtliga fall? Och i så fall, sammanfaller detta med när en projektion är väsentligen inblandad?

Om person A tycker att person B ”förtjänar” att bli dödad p.g.a. någon egenskap som A tillskriver B, kan man gissa, t.ex. ”hänsynslös utsugare”, ”ynkligt offer” eller liknande, har vi en projektion på gång. A kan inte ta hand om sin egen smärta, utan lägger den på B, som blir dödad. A får en temporär lindring av sin smärta genom den bedövningen som den fasansfulla handlingen (nu är det jag som projicerar) ger. Men smärtan kommer att vara kvar i en eller annan form tills den blir förlöst genom ett medvetet växande (är nog oerhört sällsynt, men ändå), eller ”förlåten” som det skulle heta i kristen terminologi.

Låt säga att A dödar B i rent självförsvar, och som den enda möjliga utvägen ur en extremt hotfull situation. A har här gjort ett medvetet övervägande, varit medveten om sina känslor, sin rädsla, sett B:s oförmåga att ta till sig A:s argument och vädjanden (det är förstås B som projicerar här), och kommit till den fruktansvärda slutsatsen att det enda möjliga som går att göra för att klara sig med rimlig chans är att döda B. A har alltså inte projicerat något på B, utan dödar sig som en allra sista utväg. Denna handling kommer förstås att ge en inre smärta som konsekvens för A (det får man alldeles säkert om man dödar någon, oavsett om det är i självförsvar), men någon förlåtelse är inte nödvändig så länge A faktiskt tar ansvar för sin egen smärta (även efteråt) och inte projicerar den som en egenskap. Så, jag skulle säga att detta, att som allra sista utväg döda någon i självförsvar, när inget annat var möjligt, inte är en synd. Detta kan man förstås argumentera länge om. Men vad finns att be om förlåtelse för, som A skulle ångra? Beslutet att döda var här helt genomtänkt, och en sista utväg. Alternativet var att själv bli dödad, så A har med största sannolikhet gjort det bästa hon/han kunde. Problemet är att det krävs oerhört mycket av A för att inte projicera, och se B som en ”hemsk mördare”, utan A måste bibehålla medkänslan för B även när A dödar B. Annars blir det en synd, tillika en projektion. Synd och projektion verkar sammanfalla väl, även i rätt extrema exempel.

Jag tror att vi därmed har tagit oss en bit mot ett närmande mellan psykologin, buddhismen och kristendomen, på så sätt att de verkar ha fundamentala delar gemensamma. Senare skall jag titta på ”förlåtelse” också, som är ett komplicerat fenomen. Det har jag ju bara berört i förbigående här.

Annonser

One thought on “Projektioner i kristendomen

  1. Ping: Bilden jag kallar mitt liv - del 1 « DrakHannas spörsmål

Kommentarer inaktiverade.