Sagan om Törnrosa, del 2

Detta är fortsättningen på del 1, förstås.

”Ja, vad tänkte du att jag skall göra här?”, sade häxan till drottningen. ”Vara med på dopfesten, kanske?” Häxan låter riktigt nedstämd. Inte så konstigt, kanske, när hon förstått att hennes trollkrafter inte duger någonting till. Och att allt det onda hon gjort tidigare med sina trollkrafter, som hon trott så mycket på, egentligen har varit helt meningslöst. På sin höjd hade det hållit henne sysselsatt under många år, för det var ju inte alls säkert att hon skulle kunna klara av att nå världsherravälde på den tid hon hade kvar att leva. Ja, häxor lever ju ganska länge, men ändå, så är det en svår uppgift!

Häxan nästan rycker till, så snabbt kommer tanken in i hennes huvud. Här står hon rakt framför en stor samling människor med stor makt. Ja, så stor makt att de betvingat tolv kraftfulla häxor och gjort dem goda, och det hade de närapå gjort även med henne. Makt, det är ju hennes älsklingsspråk, klart att hon skall kunna ta makten över och förslava även detta kungarike, och använda det för sina syften! Och det är inte bara skräck som ger makt. Lyckas man inte med det, så kan man så splittring, rädsla och osäkerhet bland folket. Och till slut skall hon kväsa även detta ynkliga lilla land. De har ju inte ens en armé! Det var ju bra konstigt, förresten. Det hade hon inte funderat på tidigare. Hur kan de ha klarat sig så länge?

”Vi tror att du kan hjälpa oss att bli ett starkare land”, säger drottningen. Häxan kan knappt tro sina öron. Har drottningen hört hennes tankar, eller är hon bara dum? ”Hmm, jag kan förstås hjälpa er att bygga upp en kraftfull armé, där soldaterna lyder mig, äsch, jag menar er, på minsta vink med lillfingret, det låter väl bra?”, säger häxan och myser. ”Då kan ni skicka soldater till andra kungariken och erövra dem, och bli ett stort, starkt land som behärskar jorden! Det är jag den allra bästa att ordna!” Häxan tänker att hon minsann har dem på kroken.

”Varför tycker du att just det sättet är det bästa att göra ett land starkt på?”, frågar drottningen. Varför, alltid detta varför, tänker häxan. Vad är drottningen ute efter egentligen? ”Och det frågade jag ju förut, varför vill du, eller tror att vi vill, behärska jorden?”, säger drottningen. Luften går för ett ögonblick ur häxan, men hon hämtar sig snabbt, för detta är en riktigt förhärdad häxa, som har fått kämpa länge för att få som hon vill, ända sedan hon låg i vaggan hemma hos mamma och pappa, som var häxa och trollkarl med mycket makt, och inte lät henne komma undan med några barnsliga bebisfasoner. Skall man få något, så måste man kämpa för det!

Häxan bestämmer sig snabbt för att inte slåss på detta folks hemmaplan längre. De får väl tro att de kan få som de vill, tänker hon. Så tar jag över ändå, det kan de inte göra något åt. Hon säger ”Jaja, jag gör som ni vill, ni har väl era metoder som ni tycker fungerar. Vad vill ni att jag skall göra?” Kungen tar till orda. ”Vi vill att du lever i vårt samhälle, och tänker själv vad du tror är bäst att göra. Och så fort du känner obehag, ilska eller rädsla över något, så skall du prata med det med dem som lever nära dig, eller om det är extra svårt, med de andra feerna, så får du stöd av dem för att komma på vad du bäst skall göra. Den viktigaste regeln är att du skall försöka vänta med att göra något tills du pratat om din känsla med någon.”

Häxan är nu alldeles konfunderad, och förstår ingenting alls. Hon har ju alltid känt obehag, ilska och rädsla. Det är ju hela hennes drivkraft! Det är ju för att bli av med det som hon vill erövra jorden! Det inser hon nu, alltid något, och hon känner en konstig varm känsla i sig som hon aldrig upplevt förut. Är det något slags virus som kungen och drottningen smittat henne med, liksom med de andra häxorna? Ett godhetsvirus? Underligt nog är känslan riktigt trivsam. Här gäller det att vara särskilt på sin vakt. Tanken på att splittra folket framstår inte längre som lika självklar, men det ordnar när hon fått fart på ryktesspridningen, tänker hon.

”OK, jag skall försöka”, säger häxan, och försöker se ut som om hon accepterar erbjudandet. Drottningen ser bekymrad ut, men säger till häxan ”Bra. Jag förstår vad du vill, men jag vill gärna att du hittar en annan väg. Slå dig ned borta vid feernas bord. Festen kan börja!” Den tolfte fen, som precis skulle till att överlämna sin dopgåva när häxan kom in, ropar till, ”Vi har faktiskt glömt bort min dopgåva!” ”Justja”, säger drottningen, ”det glömde jag sånär bort. Jag tänkte att den kanske inte skulle behövas nu när häxan kommit på bättre tankar. Men varsågod, kom fram!” Den tolfte fen harklar sig och börjar tala. ”Jag var ju egentligen beredd att ge den där gåvan som brukar behövas när häxor kommer in och förbannar små prinsessor. Ni vet, det där med att hon inte skall dö, utan bara sova i hundra år. Men behovet har ju försvunnit, åtminstone just nu, kan vi se.” Fen tittar ned i golvet, och sedan på häxan. ”Fast jag tror att det är bäst att jag ger som gåva till prinsessan Törnrosa, att hon garanterat kan få den dopgåvan om hon mot förmodan skulle behöva den. Så kan du känna dig tryggare med att du inte kan ställa till med en katastrof för vårt land, även om du skulle känna dig tvungen att göra saker utifrån att du är arg, rädd och irriterad. Det blir litet av en välkomstpresent till dig också, häxan.” Häxan blir ännu mer förvirrad. Vilket konstigt land, och så konstig hennes före detta kollega blivit! På något sätt låter det hon säger logiskt och vettigt, men samtidigt förolämpande och aggressivt. Häxan blir först arg, men tänker sedan att hon har sin uppgift att lösa, så hon kväver sin ilska, säger ”tack”, och sätter sig snabbt vid febordet. ”Nu kan festen börja!” ropar drottningen.

Fortsättning följer inom kort. Skall häxan lyckas förvända detta för henne ovana land? Skall lilla prinsessan Törnrosa slippa häxans förbannelse? (Ja, hon heter ju egentligen Aurora, men eftersom vi inte vet hur det blir med den där häcken av törnrosor så förhåller vi oss inte så noga till det.) Och kommer häxan att ta sin plats bland de goda feerna, och använda sina ledarkvaliteter för det godas räkning? Häng kvar och prenumerera på denna blog, så att du inte missar fortsättningen!

Annonser