Om motsatsers nödvändighet

DrakHanna skriver vackert om en insikt om svängningarna mellan psykologiska motsatser, som jag tolkar det. Och att endast om man dämpar svängningarna kan man förnimma kärleken, som enbart existerar om man släpper tanken på motsatser som t.ex. gott och ont. Jag gillar den bilden!

Min egen fundering är vilken psykologisk mekanism det är som gör att dessa svängningar uppstår. Mitt favoritverktyg är förstås projektioner, men ännu har jag inte kommit på hur de skulle tillämpas här. Någon av er kära läsare som har tankar om detta? En första idé är att såväl godhet som ondska är egenskaper som är projicerade utifrån starka känslor, och på så sätt lägger de sig i vägen för att man skall se hur verkligheten är beskaffad (så som projektioner gör), och därmed även för kärlek. Men ändå återstår att förklara varför man kan pendla mellan positiva och negativa starka känslor. En kompensationseffekt, kanske?

Annonser