Offerpositionen

Ett läge är lätt att hamna i om man konsekvent projicerar istället för att ta ansvar för sin känsla, och det är offerpositionen. Eftersom man projicerar är det inte ens så att ens obehag upplevs som någon annans fel (det är ju känslan man inte vill vara medveten om!), utan troligen är det något sakförhållande som man inte trivs med, som upplevs som någon annans ”fel”. Och eftersom man låter sig äga känslan, tar man inte ansvar för den, och ser inte heller att man har möjlighet att handla för att förbättra situationen. Man har hamnat i en fälla, och det är i positionen som (psykologiskt) offer!

Detta är inte att förväxla med när man blir utsatt för något, t.ex. om man blir rånad eller nedslagen. Då är man ju ett offer av den anledningen. Men även här har man möjlighet att förhålla sig till den psykologiska situationen som ett offer eller inte. Det går ju fortfarande att välja mellan att köpa ett överfallslarm till nästa gång man går ute på kvällen, eller att säga att det är fel på dagens ungdom, och istället låta bli att göra något för att förbättra sin situation, eller till och med att förändra samhället.

En bra beskrivning av hur flera personer som alla har en benägenhet att projicera, och därmed faktiskt strävar efter att vara offer, brukar kallas dramatriangeln. Den kan man känna igen sig i i många situationer.

Övning: hitta exempel på dramatriangeln (läs först!) i samhället, arbetslivet, privatlivet, och till sist inom dig själv.

Annonser