Shields Up!

Häromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 😉

Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt). 

Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.

Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!

Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!

Annonser