Acceptans, ickedualism och observation

Uj, den titeln blev hårdsmält! 🙂 Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.

En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.

Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.

Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!

Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!

Annonser