Varför känslor är svårhanterliga

En snabb reflektion över våra känslors natur, och varför det inte är helt lätt att veta varför man känner på ett visst sätt, även om man analyserar situationen ordentligt. Den del av hjärnan som kallas amygdala brukar anses vara den som genererar våra känslor, genom att hålla koll på vad som händer i hjärnan och vår perception, och beroende på om någon fara registreras (eller bara riskeras) skicka ut en signal som gör att vi reagerar. Positiva känslor fungerar väl antagligen på ett liknande sätt som negativa, men jag vet inte var hjärnans belöningscentrum kommer in i detta. Något att kolla upp för mig…

När man ser på själva mekanismen som jag beskriver den, har man alltså ett aktiveringsflöde från en del av ”den tänkande hjärnan” till den annan del av samma tänkande hjärna, via en rätt primitiv del (amygdala) av hjärnan, där rätt enkel information förmedlas. Alltså finns det ingen direkt relation mellan orsak och verkan; snarare är hjärnområdena rimligen aktiverade samtidigt. Men det behöver ju inte betyda att det ena orsakar det andra, i normalfallet. 

Min teori är att det är just denna mekanism som gör det svårt för oss att medvetet analysera fram orsaken till varför vi känner på ett visst sätt. Men som vi lärt i tidigare inlägg är det möjligt med träning, och om man haft förmånen att ha blivit uppfostrad av emotionellt medvetna föräldrar. Här finns förstås alla grader mellan noll koll på känslor och fullständigt emotionellt medveten. 🙂

Annonser

6 thoughts on “Varför känslor är svårhanterliga

  1. Det var ju bra! 🙂 Ja, forskarna har ju lärt sig en hel del om hur de olika bitarna i hjärnan fungerar (fast jag kan inte säga att jag låter bli att spekulera utifrån vad jag läst). Även om det är långt kvar innan de hittar något som behandlar människans vardag. De fokuserar väl mest på sjukdomar än så länge, och något annat lär det väl inte finnas pengar till.

  2. Lite förenklad bild av amygdala, eller av känslor, eller både och! Amygdala brukar väl associeras mer till de allra mest fundamentala känslorna (såsom de klassiska fyra f:en — fight, flee, feed, engage-in-sexual-intercourse).

    Det finns förstås fler känslor än så, av hög komplexitetsgrad. Den känsla jag har kring en person eller en företeelse tänker jag mig som ett slags nätverk av förväntningar, farhågor, kontrafaktiska scenarior som alla kanhända bottnar i amygdalans grundreaktioner, men brutna och återspeglade i medvetandets ständiga försök att se in i och binda framtiden.

    Tanke-känsla är en enkel men vilseledande dikotomi: det går ingen skarp skiljelinje emellan. Min skissartade definition av känsla är ”Varaktig tendens byggd på nedärvd preferens eller instiktiv empiri snarare än rationellt övervägande”. Tendensen sporrar oss att fatta vissa beslut över andra som kunde tänkas vara likvärdiga. Känslor har funktionen att få oss att faktiskt fatta beslut även om vi inte har rationella grunder att göra så. Särskilt beslut som i likartade situationer tenderar premiera överlevnad och fortplantning (OK, där kröp darwinisten fram).

    Summa summarum: en stor del av svårigheten att få grepp om våra känslor är att vi måste använda samma intellektuella mekanismer (modellering av omvärlden, utvärdering, scenarioanalys) som deltar i att generera känslorna som för att förstå dem! Och det är inte nödvändigen i det evolutionära intresset (vare sig du föredrar individ-, gen- eller gruppnivå) att vi skall förstå dem fullt ut.

  3. Bra reflektion, tack. Jag har dock en rätt skarp linje mellan tankar och känslor, i min konkreta erfarenhet. Känslor är de ”signaler” som inte primärt har något konceptuellt innehåll, men får det när känslan påverkar mig. När jag mediterar och tankar inte far runt, kan känslor dyka upp i ”rått” tillstånd, utan att de betyder någonting särskilt. Om jag inte har tankarna stillade sätter känslorna ofta fart på tankarna. Kanske jag har ett snävare känslobegrepp än du, helt enkelt.

    Sedan finns det förstås ett mycket komplicerat samspel där känslor genererar tankar som genererar känslor, och så vidare. Och det är inte alltid så lätt att bena ut.

    Det är också säkert som du säger alldeles förenklat att säga att det är amygdala som står för hela känslomekanismen. Det är antagligen mer komplext än så; brukar vara så när det gäller hjärnan.

Kommentarer inaktiverade.