Beteende i drömmar som mått på framsteg

Ett roligt mått på framsteg i min personliga utveckling är när jag märker att jag i en dröm på natten beter mig mycket mer konstruktivt i en svår situation än jag brukar göra. När jag håller mig lugn och samlad istället för att bli nedslagen av ett negativt bemötande, i ett scenario i drömmen, till exempel.

På så vis kan jag se att även om jag i vaket tillstånd märker att det är mycket jag har kvar att lära mig, så är det också kunskap som ”fastnat” och därefter ingår i mitt normalbeteende, om jag nu antar att jag inte har så stort inflytande på mina drömmar. Inflytande över sina drömmar i direkt bemärkelse kan man också ha, och det är litet coolt, men det är en helt annan sak! 🙂

Annonser

4 thoughts on “Beteende i drömmar som mått på framsteg

  1. Håller med! Det jag har problem med är mina vanor och attityder — mestadels till mig själv. Det är en uppbygglig känsla att minnas att jag i drömmen fallit in i de mer hälsosamma attidyer och nya vanor jag försökt ersätta de gamla med — annars brukar det för min räkning mest vara drömmarna som släpar efter.

    Det är ju nästan så att man kan börja tro att drömterapi kan vara en bra idé — simulera alla de där jobbiga situationerna utan yttre distraktioner. Envar sitt eget holodäck! 🙂

  2. Håller med om att drömmarna släpar efter. Just därför är de bra mått på framsteg som slagit rot, tror jag.

    Jag läste igår (New Scientist) att universum är en holografisk projektion av en 2D-yta, om vissa teorier stämmer. Det är en del i en lösning av informationsparadoxen för svarta hål (det där med att information inte kan förstöras, och inte kan lämna ett svart hål, men det svarta hålet kan ändå avdunsta). Så holodäck är vi redan på! 🙂

  3. Jaså, New Scientist — ja då måste det stämma! 🙂

    Jag förblir nog ändå epistemologisk realist — även om jag vacklar mellan formerna (den popperska tredje världen är på många sätt vettig, men jag har inte tänkt klart kring och svalt alla konsekvenser).

    Därför har jag också svårt att gå med på att våra omdömen om oss själva och andra (projektioner) nödvändigen saknar substans — *något* beskriver de, även om de är subjektiva och ofullständiga. Men detta kan ju vara min övertolkning av vad du är inne på att beskriva i andra inlägg.

  4. LOL, japp, då är det sant! 🙂 Har du läst John Horgans ”The End of Science”? Är väl fullt applicerbart här.

    Och, nej, inte saknar projektioner substans. De är sannolikt processer i hjärnan och perceptionen som allt annat, och är högst reella som sådana. Effekterna av dem är bara oftast inte så trevliga, och de förblindar i och med att de ger den subjektiva uppfattningen av en verklighet som inte är vetenskapligt sann. Och alla projektioner har en bättre beskrivning av verkligheten bakom sig. Så frågan är bara vilken beskrivning man vill välja. Jag har ännu inte sett något fall där den projektiva beskrivningen överträffat den ickeprojektiva i någon bemärkelse, men ge mig gärna en sådan! 🙂

Kommentarer inaktiverade.