Om att omvandla sina känslor

Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!

I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.

Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.

I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.

Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.

Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera! 🙂

Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).

Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.

Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt! 

Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!

Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.

Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!

Annonser

8 reaktioner till “Om att omvandla sina känslor

  1. ”I must not fear.
    Fear is the mind-killer.
    Fear is the little-death that brings total obliteration.
    I will face my fear.
    I will permit it to pass over me and through me.
    And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
    Where the fear has gone there will be nothing.
    Only I will remain.”

  2. Ja, det är nära, men inte på pricken. I transmutationen låter du inte ”den” passera. Då är du och den detsamma. Då finns ingen separation. Du är dess väg också, och inte förrän du förenat dig med känslan har du omvandlat den.

  3. Mycket buddhistiskt! Dock alltför monistiskt formulerat för min smak… Subjektet och objektet är olika — i detta fall råkar dock objektet vara en del av subjektet.

    Jag accepterar min egen mångfald – e pluribus unum – som en koalition av många fakulteter och mer eller mindre artikulerade röster. Fruktan och andra negativa känslor har sin plats, men deras ursprungsfakulteter behöver kalibreras när de blir alltför entusiastiska: ett slags metakritik av de inre kritikerna. Jag accepterar därför också deras reaktion, men arbetar för att balansera dem mot de positiva och förstärkande fakulteterna.

    Inte likhet, men delmängd. Inte sammansmältning, men analytisk reduktion. Inte överskylning, men ljus!

    Se’n kan man förbättra Herberts litania på andra grunder…

  4. Det är bara en fråga om modellering och egenskaper hos dynamiska system. Du bör acceptera enheten om du accepterar att du har en och endast en hjärna. Svårare än så är det inte. Buddhistiskt eller inte! 🙂 Sedan är det ju enkelt att generalisera till systemet-av-system, som ju också är ett system. Då blir det svårare att konceptualisera, men än mer buddhistiskt, förstås.

  5. Hmpf. Då skall jag acceptera min enhet med min mjälte, eller varför inte med all baryonisk materia?

    Att acceptera de negativa känslorna är det listiga judoknepet för att avväpna och oskadliggöra dem — jag behöver inte bli så himla myspysig med dem! 🙂

  6. LOL, ja, det finns sådana som tycker att man skall göra just det!

    Jag håller med om att man behöver acceptera de negativa känslorna, men jag menar att man kan gå längre än så. De negativa känslorna finns ju inte där bara för att irritera, utan innehåller positiv förändringsenergi, som man kan få omedelbar del av. Man kan ju också gå den intellektuella vägen och resonera sig fram till känslans orsak, men det är en omväg, menar jag.

  7. Hm. Energier hit eller dit — jag föredrar Stephen Frys version av Qi över den österländska…

    Nåja, ormens väg på hälleberget har nog ett rikt sällskapsliv!

  8. Jag strävar efter att inte använda ”andras” begrepp i alltför hög grad, så när jag skriver ”energi” är det som tur är inte ”österländskt” på något sätt, utan ett begrepp som jag använder för skalan som går från apati till handlingskraft. Det är tillräckligt konkret för mig, och åtminstone subjektivt mätbart, som det mesta annat jag skriver om här. Och man kan förstås teoretisera även runt detta, kanske det är det du tänker på?

    Och din association knäckte jag inte denna gång! Ledtråd?

Kommentarsfunktionen är stängd.