Bra artikel om barn och gränssättning

Idag har SvD en bra artikel om barn och gränssättning. På förskolan Sälen lär sig barnen tidigt (2-3 år) att visa ”stopp” med handen när det är något de inte vill. Och de har slutat tjata på barnen om att de skall säga ”förlåt”, eftersom de har märkt att det leder till att barnen sedan säger förlåt utan att de menar det. Äntligen någon som gör allvar av detta! Istället försöker de att ge barnen stöd att stanna upp och reflektera i ett sådant läge.

Annonser

Gränser och känsloomvandling

Ibland händer det att jag har svårt att stå för min egen åsikt; för det jag vill. Nyligen hade jag en dröm om just ett sådant tillfälle, och jag hade turen att komma ihåg drömmen när jag vaknade.  Det är inte så viktigt om vad den handlade om; kanske räcker att säga att jag drömde att jag lånade ut min bil till en främling som jag inte litade på, trots att jag egentligen inte ville detta. En typiskt pedagogisk dröm riktad direkt till mig! 🙂

Raskt bestämde jag mig att prova om känsloomvandling fungerar för att komma vidare med svårigheten att hitta styrka i just den typen av situation. Känslor fungerar på samma sätt i drömmar som i ”verkligheten”, så jag kunde återkalla känslan jag kände när jag insåg att jag gick med på att göra något som jag egentligen inte ville. När jag fokuserade mitt medvetande in i känslan, blev resultatet en mycket obehaglig känsla långt ned i magen, som på något sätt verkade tränga igenom själva hindret för att jag skulle kunna stå upp för mig själv. Det låter flummigt värre, men känslan av detta är konkret när jag gör det. En hel del återstår att göra med detta, men bättre blev det definitivt!

Positivt är förstås att obehagskänslan jag känner när jag inte står för min åsikt innehåller det som behövs för att jag faktiskt skall stå för min åsikt. Bara jag använder den på rätt sätt. Jämför ett tidigare inlägg om kärleksfulla möten.

Självuppfyllande profetior

Ibland kan det vara svårt att märka att man har sätt att tänka, känna och agera, som bygger på antaganden som egentligen inte är sanna, men som blir sanna just genom detta sätt att tänka, känna och agera. Självuppfyllande profetior, med andra ord. När man väl vet om att de finns, kan man både genomskåda dem för att bryta onödigt negativa mönster, men också bygga positiva föreställningar som underhåller sig själva. 

Om jag t.ex. möter någon som är känslig för hur jag bemöter honom eller henne, får min reaktion på denna person omedelbara konsekvenser hos personen. Och är min reaktion på personen negativ, och personen är känslig för min reaktion, så är det ju troligt att personen i fråga inte blir så positivt inställd till mig. Självuppfyllande!

Men å andra sidan, om jag förmår att förhålla mig positiv och öppen inför en person som förhåller sig avvaktande till mig, så finns chansen att den andra personen snart märker att det inte fanns någon anledning att vara avvaktande. En positiv självuppfyllande profetia!

Slutsatsen är att i många möten med människor är det man själv som väljer vilken kvalitet mötet skall ha, och det är ett ansvar som var och en har.

Om jag möter en människa som inte är känslig för mitt bemötande, finns två fall. Dels personen som är trygg i sig själv, och dels personen som kommer att tycka att jag är otrevlig oavsett mitt bemötande. Där har vi inga självuppfyllande profetior på gång. I det andra fallet kan jag behöva sätta gränser, för att bibehålla mitt eget välbefinnande.

Så, mitt tips är att använda de positiva självuppfyllande mekanismerna i möten med människor som inte har en så stark grundtrygghet att de kan stå fast i sig själva oavsett bemötande. De allra flesta människor verkar faktiskt höra till den kategorin. På så vis bygger du både din egen och andras grundtrygghet.

En annan slutsats från detta är att om var och en tar ansvar för sina egna känslor, och inte tillskriver sig själva egenskaper utifrån sina projektioner i möten med andra, så slipper vi bekymra oss om självuppfyllande profetior, utan kan se den mentala verkligheten som den är. Skönt, eller hur? 🙂

Bloggpaus

Just nu tycker jag själv att jag håller på att fundera på saker som fortfarande är så ”flummiga” att jag inte kan skriva ned dem på något bra, konkret, analytiskt sätt, och eftersom min målsättning är att skriva just på det viset, råkar det bli en paus i bloggandet här, helt enkelt. Än så länge upplever jag mina tankar som att om jag accepterar ett speciellt cirkelbevis (alltså ett bevis som bygger på att dess slutsats är sann), så blir dess slutsats automatiskt sann. Litet som det här att bevisa att tomten finns. Förhoppningsvis mer om detta senare, men troligtvis på annan form, alltså. 🙂 Nyckeln i sådana här fall brukar vara att dela upp tankarna i abstraktionsnivåer. Vi får se vad som faller ut!