Självuppfyllande profetior

Ibland kan det vara svårt att märka att man har sätt att tänka, känna och agera, som bygger på antaganden som egentligen inte är sanna, men som blir sanna just genom detta sätt att tänka, känna och agera. Självuppfyllande profetior, med andra ord. När man väl vet om att de finns, kan man både genomskåda dem för att bryta onödigt negativa mönster, men också bygga positiva föreställningar som underhåller sig själva. 

Om jag t.ex. möter någon som är känslig för hur jag bemöter honom eller henne, får min reaktion på denna person omedelbara konsekvenser hos personen. Och är min reaktion på personen negativ, och personen är känslig för min reaktion, så är det ju troligt att personen i fråga inte blir så positivt inställd till mig. Självuppfyllande!

Men å andra sidan, om jag förmår att förhålla mig positiv och öppen inför en person som förhåller sig avvaktande till mig, så finns chansen att den andra personen snart märker att det inte fanns någon anledning att vara avvaktande. En positiv självuppfyllande profetia!

Slutsatsen är att i många möten med människor är det man själv som väljer vilken kvalitet mötet skall ha, och det är ett ansvar som var och en har.

Om jag möter en människa som inte är känslig för mitt bemötande, finns två fall. Dels personen som är trygg i sig själv, och dels personen som kommer att tycka att jag är otrevlig oavsett mitt bemötande. Där har vi inga självuppfyllande profetior på gång. I det andra fallet kan jag behöva sätta gränser, för att bibehålla mitt eget välbefinnande.

Så, mitt tips är att använda de positiva självuppfyllande mekanismerna i möten med människor som inte har en så stark grundtrygghet att de kan stå fast i sig själva oavsett bemötande. De allra flesta människor verkar faktiskt höra till den kategorin. På så vis bygger du både din egen och andras grundtrygghet.

En annan slutsats från detta är att om var och en tar ansvar för sina egna känslor, och inte tillskriver sig själva egenskaper utifrån sina projektioner i möten med andra, så slipper vi bekymra oss om självuppfyllande profetior, utan kan se den mentala verkligheten som den är. Skönt, eller hur? 🙂

Annonser

2 thoughts on “Självuppfyllande profetior

  1. Men det är så bekvämt med fördomar — om de nu inte är civilisationens grundval som Ludde påstod, är de ändå användbara kognitiva trick för att bespara oss mödan att hela tiden ompröva alla våra relationer.

    Kanske borde man schemalägga omprövningar — ”Idag skall jag se min chef med helt fräscha ögon”. Hm. Inte så svårt, just när jag nyss bytt, igen!

    Adjunkten Örstedt var ju vardagsfeg på ett mer filosofiskt plan:
    ”Kring tinget i sig självt, de vises sten
    är sinnevärlden blott ett brokigt sken
    Vem törs dock rycka undan slöjan kring
    Den rena verkligeheten, tingens ting?
    Om gåvan i hans grova händer sprack…
    Han returnerar den, med tusen tack”

Kommentarer inaktiverade.