Den mentala verktygslådan

När jag själv läser mina egna blogginlägg inser jag att jag i många av dem skriver om sådant som är tillämpbart enbart vid specifika tillfällen i min utveckling. Så sannolikheten för att det jag skriver om passar för just dig vid just detta tillfälle är antagligen väldigt låg! Bloggen blir på något sätt en hel verktygslåda av idéer som jag kan plocka fram (gång på gång) vid någon fas i min utveckling, för att komma vidare, eller för att komma ur en svacka. Och ofta kan det vara svårt att komma på vilket verktyg man skall använda, om man ens har rätt verktyg.

Förhoppningsvis kan även du, min käre/kära läsare lägga några verktyg härifrån till din verktygslåda!

Annonser

Auktoriteter och personlig utveckling

Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! 🙂 ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!

Fredagsnöje: automatöversättning

Jag fick för mig att prova att köra Google Translate på min blogg, för att översätta den till engelska. Riktigt spännande och roande resultat! 🙂

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 🙂

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! 🙂

Separera känslor och handling

När jag har skrivit om projektioner har jag mest betonat att det är dumt att projicera, eftersom man inte ser verkligheten som den är, och det kan vara till skada för andra och en själv. Man lägger ju sina egna känslor som fakta på någon annan (ex. ”hon är motbjudande”), och tror att egenskapen som beskrivs av känslan faktiskt existerar i den yttre världen, trots att den enbart är en känsla i en själv.

Ett tydligt sätt att se att någon eller flera projektioner är på gång är när man känner sig oförmögen att handla, eller känner att man inte har full möjlighet att utföra något som man egentligen skulle vilja göra. Om man t.ex. vet att man borde sätta sig ned och göra sin deklaration (och föreställ dig att du inte har den förenklade blanketten), men man kan inte för sitt liv uppbåda energin för att göra detta.

Projektioner gör ju nämligen i just det exemplet att man tror att känslan man har inför att deklarera faktiskt påverkar handlingen att deklarera. Och det gör den ju bevisligen ibland, men jag hävdar att det oftast beror på att det finns en projektion i botten. Om man separera känslan från handlingen, d.v.s. erkänner känslan som sådan, men att man tar ansvar för den och inte lägger den t.ex. på deklarationsarbetet, blir det åtminstone mycket enklare att deklarera. Känslan kan ju vara väldigt stark som sådan, och i och med detta vara förlamande, men oftast tror jag att motviljan att deklarera inte är av den kalibern.

Sedan handlar denna separation förstås inte om att man skall strunta i känslan, utan ta den på allvar. Jag tror till och med att det är omöjligt att göra denna separation på ett konstruktivt sätt om man inte ser till att hantera sina känslor. Det vore ett farligt läge annars, om man fullständigt kunde strunta i sina känslor, p.g.a. av att man är duktig på att separera dem från handling.

Och visst är det skönt att den förenklade självdeklarationen finns! 🙂

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Pacman och spiritual bypassing

Steve Pavlina skriver en rolig artikel där han jämför livet med ett Pacman-spel; att man behöver klara av sin nuvarande nivå (där finns ju spöken som man måste hantera!) för att komma vidare till nästa. Att hoppa till nästa nivå utan att ha klarat av den föregående, är ju just det som avses med spiritual bypassing, som jag skrivit om tidigare! Steve nämner inte begreppet, men det är uppenbart att det är samma sak, tycker jag.

Att vara ledsen och le (mot sig själv) samtidigt

I diskussionen efter mitt förra inlägg om att le mot sig själv kom det upp en fråga om man kunde le och vara ledsen samtidigt. Tänkte bara berätta att jag precis har provat, och åtminstone klarar jag av konststycket (att le mot mig själv, alltså) med den nivå av ledsenhet jag har just nu! Ledsenheten stannar ändå kvar, men det känns mycket bättre.

Jag är helt övertygad om att den värme man kan känna inom sig (som kan uppstå t.ex. när man ler) egentligen är oberoende av de känslor man känner, men att det krävs träning för att kunna klara av att känna värme samtidigt som man känner de starkare känslorna. Och för att hålla kvar värmen under t.ex. extrem fysisk smärta behöver man antagligen ha hållit på rätt många år med mental träning för detta.

Att lära sig att hålla kvar sin inre värme är också det bästa motmedlet mot det fenomen som jag skrivit om mest hittills på bloggen om, projektioner. Om man känner inre värme har man ingen anledning att lägga ut sina egna starka känslor på andra, eller på sig själv, för den delen.

Om att le mot sig själv

Att man sprider glädje och god stämning runt sig genom att le mot andra är ju inte någon nyhet, men har ni provat att le mot er själva?

Själva leendet är ju inte bara något man gör med munnen, utan är ett slags sinnestillstånd som ligger bakom själva leendet. Och på samma sätt som man kan få människor runt sig att känna sig bättre till mods genom att le mot dem, kan man genom att le mot de delar av sig själv som inte mår så bra få dem att må betydligt bättre, och på så sätt lyfta sitt eget humör betydligt.

Ett konkret exempel. Tänk om jag är ute går i skogen en solig vårdag, och trivs storligen, men någonstans har jag en gnagande tanke om något jag oroar mig för, t.ex. något som jag måste göra. Då har jag en del av mig som är glad och tillfreds, och en annan som inte alls mår lika bra. Då kan jag rikta ett leende mot den delen av mig som oroar mig, och ganska säkert så kommer oron att mildras.

Om man inte har någon del av sig som mår bra, blir det förstås inte lätt att göra detta. Men se det i så fall som en utmaning att försöka träna upp en del av dig som kan le mot resten av dig, när det behövs.

Övning: prova själva!

Experiment: Funktionella filmer

Jag funderade över varför jag inte kommit på något att skriva på ett tag, och inser att dels är de lågt hängande frukterna från mitt kunskapsträd redan plockade, och dels kommer nya insikter inte i tillräckligt hög fart. Nåväl, så är läget; då breddar jag inriktningen en smula men skriver på samma tema.

Denna gång på temat drama. Som jag skrivit om tidigare, är det en bra idé att försöka låta bli att projicera, eftersom det lätt åstadkommer en nedåtgående spiral i självkänsleminskning hos parterna. Dramatriangeln är en typiskt bra mall för hur sådana s.k. dysfunktionella relationer utvecklar sig.

Experimentet jag rekommenderar är att ni tittar på en godtycklig långfilm (eller annat drama), försöker hitta projektioner och andra dysfunktionella mekanismer, och sedan försöker skriva om en liten bit av handlingen på en ickeprojicerad form. Det blir inte mycket kvar, eller hur? Det är inte utan att man tror att en stor del av innehållet i vår västerländska kultur (det är den enda jag känner) består av projektioner, och skulle falla samman fullständigt om människorna skulle sluta projicera.

Lyssna också på ett vanligt radioprogram (inte musik, alltså), eller läs en vanlig tidning. Ofta samma sak där! De funktionella (motsatsen, alltså) inslagen står alltid ut som lysande undantag!

Ett bra exempel är när Steve Pavlina och hans hustru Erin Pavlina försöker vara svartsjuka på ett funktionellt sätt.

Uppdaterat 2009-03-20: Min omgjorda törnrosasaga är ju också ett exempel på detta!