Separera känslor och handling

När jag har skrivit om projektioner har jag mest betonat att det är dumt att projicera, eftersom man inte ser verkligheten som den är, och det kan vara till skada för andra och en själv. Man lägger ju sina egna känslor som fakta på någon annan (ex. ”hon är motbjudande”), och tror att egenskapen som beskrivs av känslan faktiskt existerar i den yttre världen, trots att den enbart är en känsla i en själv.

Ett tydligt sätt att se att någon eller flera projektioner är på gång är när man känner sig oförmögen att handla, eller känner att man inte har full möjlighet att utföra något som man egentligen skulle vilja göra. Om man t.ex. vet att man borde sätta sig ned och göra sin deklaration (och föreställ dig att du inte har den förenklade blanketten), men man kan inte för sitt liv uppbåda energin för att göra detta.

Projektioner gör ju nämligen i just det exemplet att man tror att känslan man har inför att deklarera faktiskt påverkar handlingen att deklarera. Och det gör den ju bevisligen ibland, men jag hävdar att det oftast beror på att det finns en projektion i botten. Om man separera känslan från handlingen, d.v.s. erkänner känslan som sådan, men att man tar ansvar för den och inte lägger den t.ex. på deklarationsarbetet, blir det åtminstone mycket enklare att deklarera. Känslan kan ju vara väldigt stark som sådan, och i och med detta vara förlamande, men oftast tror jag att motviljan att deklarera inte är av den kalibern.

Sedan handlar denna separation förstås inte om att man skall strunta i känslan, utan ta den på allvar. Jag tror till och med att det är omöjligt att göra denna separation på ett konstruktivt sätt om man inte ser till att hantera sina känslor. Det vore ett farligt läge annars, om man fullständigt kunde strunta i sina känslor, p.g.a. av att man är duktig på att separera dem från handling.

Och visst är det skönt att den förenklade självdeklarationen finns! 🙂

Annonser