Nyttan av att tacka

Om jag plågas av känslor som jag inte riktigt vill kännas vid, har jag en bra metod att dela med mig av. Oavsett om känslorna beror på att jag befinner mig en otrevlig situation (hm, en projektion, eller hur?) eller inte, så befinner jag mig i en fälla: jag accepterar nämligen inte mina känslor fullt ut. Ett slags kontrollbehov, alltså! Jag missar det faktum som ligger bakom känslan, nämligen att min modell av hur verkligheten borde vara inte överensstämmer med hur verkligheten verkligen är. Om jag hade (i nuet!) insett att det är just detta som känslan vill säga mig, hade det inte varit så svårt att acceptera känslan (vem vill inte stirra sanningen i vitögat, hrm?), och genom känslan sedan dessutom acceptera verkligheten som den är. Förstå då kan jag ju handla konstruktivt i nuet.

Den metod jag brukar använda tar mig från den intellektuella förståelsen att känslan säkert är nyttig för mig, till den emotionella acceptansen av känslan. Det är ju den delen som är svår! Att intellektuellt förstå att man behöver göra något, vad det än må vara, är ju aldrig tillräckligt för att verkligen ta till sig detta känslomässigt.

Vad är då metoden? Det är att vara tacksam för känslan, och helt enkelt säga ”tack för den här otäcka känslan!”. Att tacka för något, och verkligen mena det, är en handling som ger en djup acceptans i en själv, även om man inte gillar läget. Det blir en rätt skön kontrast mellan oviljan och tacksamheten, och med litet övning löses kontrasten upp i en acceptans av läget, så att det går att handla konstruktivt. Det är inte så noga vem du tackar, där har du ett alldeles fritt val! 🙂

Annonser

10 Dirty Secrets of Personal Development

100 Musical Footsteps skriver 10 ”smutsiga hemligheter” om personlig utveckling. Missa dem inte! Det finns ett otal fällor att hamna i inom detta område.

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Nuet och kontrollen

Jag håller på att läsa bästsäljaren ”The Power of Now” av Eckhart Tolle. Undertiteln ”A Guide to Spiritual Enlightenment” är kanske litet väl pretentiös, men boken innehåller icke desto mindre en hel del goda tankar. Och en hel del överlapp med sådant jag brukar skriva om här; är ju alltid trevligt! 🙂

Hans huvudtes är att anledningen till att vi samlar på oss så mycket ”psykologiskt skräp” är att vi inte förmår inse att allt som faktiskt existerar, i varje ögonblick vi tänker på det, är nuet. Historien existerar inte, och framtiden existerar inte. Och nuet är det enda vi faktiskt kan påverka i. Vi kan inte påverka historien, och inte framtiden. Enbart nuet. Inte så konstigt, egentligen.

Men de allra flesta människor hänger istället upp sig på historia och framtid, och är missnöjda dels med att saker som har hänt har hänt, och oroar sig för sådant de tror skall hända i framtiden, och glömmer därmed bort att påverka i nuet. Nuet försvinner på så sätt från tidsmedvetandet, och i och med detta frånsäger man sig möjligheten att påverka i den enda punkt där man faktiskt har någon inverkan.

Prova att föreställa er nuet på detta sätt, och se vad som händer! Det är inte alltid så lätt. Att inte acceptera nuet som det är är ju en sorts kontrollbehov. En tanke som hjälper till, som jag själv brukar använda, är att tänka att nuet faktiskt är precis så bra som det kan vara. Jag kan ju nämligen inte ändra det nu som är, och det är inte så svårt att acceptera när jag väl konfronteras med faktum. Däremot kan jag agera i nuet, men det som är, är ju helt enkelt på det viset.

Några svar på pappaupprop

Det har kommit in några svar på daddys pappaupprop. Jag lovade ju att länka till dem i ett tidigare inlägg. Jag hoppas att fler svar kommer in; dessa var inte särskilt medkännande eller konstruktiva och ansvarstagande för att komma från riksdagsmän, tycker jag!

Själv reagerar jag på att daddy snarare fördömer än visar medkänsla för dem som har svårt att begripa problemen med sin inskränkta hållning (dem han utmålar som pappahatare). Därmed inte sagt att han gör fel; jag tror att min reaktion kommer från att jag så gärna vill tro att medkänsla fungerar bättre än fördömande i alla lägen. Jag vet bara inte hur alternativet skulle se ut i en politisk debatt som denna. Frågan är om mekanismerna i samhället existerar för att stödja en debatt där medkänsla med motståndaren tillåts, istället för dagens pajkastningsdebatter.

Tankesnurra och planering

Många människor, ja, antagligen majoriteten, vad jag förstått, har en ständigt pågående tankesnurra i huvudet. Det kan vara saker som bekymrar en, som man tror att man behöver göra något åt, eller bara allmänna reflektioner över något. Ett bra sätt att få uppehåll i tankesnurran, så att man kan uppleva den sköna stillhet som finns mellan tankarna, är förstås att meditera, men när man väl kommer ur meditationen så är ofta tankesnurran igång igen.

Jag kom att tänka på att planering är ett bra sätt att få stopp på tankesnurran även i vardagen. Tankesnurran finns nämligen av en anledning. Eller flera, förstås, men detta rör bara en av anledningarna. Om jag t.ex. oroar mig över något som jag skall göra senare under dagen, kan mina tankar börja röra sig runt detta, och försöker spela upp olika scenarion om hur det skulle kunna utspela sig, vad jag kan behöva göra beroende på vad som händer, eller vad konsekvenserna skulle kunna bli med det ena eller det andra utfallet.

Och visst är det så att man måste planera inför kommande händelser; det vore ju konstigt annars! Nyckeln är att man faktiskt inte behöver planera hela tiden, vilket är vad tankesnurran ibland gör. Om man är medveten om att man faktiskt behöver planera, kan man göra det på ett mer systematiskt sätt, som har en början och ett slut, där  man vid slutet faktiskt är övertygad om att man planerat allt som går att planera på detta stadium. Och är man nöjd, behöver inte tankarna snurra av en oro att allt inte är planerat så gott det går.

Själva planeringen får man göra på ett sätt som passar en själv; t.ex. att först gå igenom förutsättningarna, sedan fundera igenom olika utfall, notera vilka åtgärder jag behöver vidta för att förbättra läger, och till sist analysera om planeringen är fullständig med den information man har. Därefter kan man lugnt gå vidare till nästa problem, och när de väl är slut, kan man vila i mellanrummet mellan tankar och känna dess sköna lugn.

Om att släppa taget

Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! 🙂

I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.

Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!

Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre! 🙂