Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Annonser

4 thoughts on “Vem bestämmer min reaktion?

  1. Bra skrivet! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. MER sånt här på bloggarna. Ha det gott och sväng förbi min sida vet jag.

    //Patrik

  2. Ett fascinerande ämne! När jag läste Psykologi så pratades det mycket om reptilhjärnan och när människan inte längre klarade av att tänka, eller rättare sagt motstå att reagera med instinkter från reptilhjärnan. I stridspilottesterna så utsätts de ansökande för cognitive-overload för att göra det svårare att tänka klart och medvetet.
    Att reagera snabb på känslor har förr var en nödvändighet, t.ex. att reagera snabbt på andras negativa reaktioner på oss, s.k. fläkta eller fly reaktionen. Men i modern tid så gäller inte detta och vi måste arbeta bort det genetiska arvet av dessa beteenden, vilket är för en del oerhört svår och som vi ibland kallar för att de har kort stubin. Dessa människor hade förmodligen en bättre överlevnadschans bland grizzlybjörnar än vi andra.
    Min fru som jobbar som lärare och bevittnar ständigt barn med s.k. kort stubin och får lägga ner timtal på EQ-träning, d.v.s. ge dem verktyg att jobba bort det genetiska arvet. Ibland önskar jag att man bara kunde räcka över ett verktyg, till sina kollegor som brottas med sina inre reaktioner. Att lägga dem som tyng på axlarna, knyt i magen eller psykosomatiska effekter är inte heller bra. Dessa går att bota men det är fortfarande lindring av symtomet inte bot av orsaken.
    Som jag sa tidigare så är det ett fascinerande ämne och jag följer din blogg med spänning. Keep up the good work. /Tobbe

  3. Tack, bra belysande kommentar! 🙂

    Intressant det där du säger att man måste arbeta bort det genetiska arvet. Är inte det som vi brukar kalla ”kultur” just mekanismen för att göra detta? Annars hade vi nog fortfarande haft för vana att döda varandra när vi blev osams, åtminstone om det är någon utanför den närmaste flocken. Om man ser det så kan man ju vara positiv, för då kan man hoppas att det så småningom (100 år?) faktiskt kan bli en integrerad del av samhället som barn får del av redan som små, att kunna hantera sin reptilhjärna.

Kommentarer inaktiverade.