Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

TED-föredrag om mental träning

Buddhistmunken Matthieu Ricard har hållit en TED-föreläsning som rätt bra sammanfattar vad jag brukar skriva om här. Han har varit framstående molekylärbiolog, men avbröt sin karriär för att bli tibetansk buddhistmunk. Tillsammans med sin far Jean-François Revel, som är filosof, har han skrivit boken Munken och filosofen, som är mycket läsvärd; en dialog mellan öst och väst som är konstruktiv och kärleksfull. Faktum är att det var den bok som fick mig att börja fundera över att man kan betrakta och påverka sitt inre på ett konstruktivt sätt, så det var roligt att hitta denna presentation av den anledningen! TED är en årlig konferens där tänkare och inflytelserika personer från hela världen får hålla föreläsningar. Mycket lyssningsvärt finns utlagt på deras webplats.

Meditation mot allergi?

Jag fick för någon vecka reda på att jag antagligen har blivit allergisk mot något som befinner sig i luften nu under våren. Resultat kommer om någon vecka, så jag vet ännu inte vad jag blivit allergisk mot. Skönt att jag har klarat mig ända till nu, i vilket fall!

Envis som jag är försöker jag förstås att gå till botten även med detta, och försöker blicka inåt mot allergisymptomen under meditation. Hittills fungerar antihistimintabletter bättre, kan jag avslöja. Men min känsla är ändå att eftersom symptomen (ont i halsen, snuva m.m.) ger sig till känna mentalt (det gör de definitivt!), så kan jag möta dem även med mina mentala verktyg, och kanske åstadkomma någon nyttig effekt på allergin.

Om jag märker att meditation faktiskt har någon effekt skall jag förstås berätta det. I vilket fall verkar det vara ett riktigt svårt projekt, och då är det förstås värt att lägga tid på!

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Existerande eller skapat underliggande lugn?

Jag funderar ibland hur man skall förhålla sig till det där underliggande lugnet som man kan hitta, mer eller mindre ofta. Som Sophia så bra beskriver här, till exempel, när man hittar ”tillbaka” igen. Frågan är om man kan säga att det där lugnet ”finns” så att man ”tar sig tillbaka” till det, eller om det är något som man själv skapar genom att tänka eller handla på ett visst sätt. Och spelar det någon roll, egentligen?

Om man tittar på hur hjärnan fungerar, så är tillståndet av lugn onekligen ett möjligt tillstånd hos hjärnan, åtminstone när man väl tagit sig dit en gång. Och om man alltid levt ”utanpå sig själv”, så kan man ju börja meditera och göra diverse övningar, som tar en dit, även om det inte finns någon garanti för att man faktiskt lyckas med detta. Är det ens vettigt att prata om att lugnet då existerar som en teoretisk möjlighet?

När man väl är där, nere i meditationen, ter sig den upplevelsen som mycket påtagligt existerande. Att bara kalla det ”lugn” är ju en stark underdrift, men vi låter det vara så länge. Så själv säger jag nog att lugnet existerar, och att jag kan ta mig dit. Men på något sätt känns det ändå vettigt att jag genom det jag gör återskapar lugnet.

Nej, jag kommer inte längre på det spåret! Det räcker för denna gång att jag har beskrivit hur svår frågan är, och ifrågasatt om skillnaden är viktig över huvud taget. Någon läsare som har annan bra input på detta?

Mentalistisk metod mot att skjuta upp saker

Direkt ur verkligheten, ett konkret exempel! Nu har jag suttit i några timmar och försökt övertala mig att skriva ett visst dokument som jag förr eller senare behöver skriva, vare sig jag vill eller inte. Och jag hade egentligen velat skriva det redan för två veckor sedan, och svårt är det inte, heller; bara litet elementärt tankearbete för att få ned mina redan färdiga anteckningar på pränt. Vad är det som hindrar mig, och vad kan jag göra åt saken? Självklart ett busbra exempel för hantering i ett blogginlägg här!

Jag satte mig ned för att analysera saken, och blickade (surprise!) inåt för att se vad som hindrar mig, och vilka egenskaper detta ”vad” har. Efter en stunds observation märkte jag att det gick att likna den ”delen” av mig som inte vill skriva dokumentet vid en person som skarpt säger emot direkt när jag börjar fundera på att börja skriva. Och dessutom tar jag den personen på yttersta allvar, eftersom det personen säger (har inte lyckats verbalisera detta ännu!) träffar rakt i en öm punkt. Jag försöker alltså inte ens ifrågasätta, och gör som jag blir tillsagd, det vill säga, jag låter bli att skriva. Ett klart samband, så vad gör man åt detta?

Det jag då gjorde var att inrikta min uppmärksamhet just på den ömma punkten, med hypotesen att att det med detta fungerade på samma sätt som när man har svårt att säga nej till vad en annan människa säger. Det beror för min del ofta på att jag inte kan hålla distans till saken och inte kan betrakta det den andra människan säger helt nyktert. Så även i detta fall!

Den ömma punkten betraktade jag ömt (!) och höll upp den framför min inre blick, utan att på något sätt fördöma, med mål att ”ta ett snack” för att tillsammans komma fram till att det inte finns någon fara för mig i att jag behöver skriva just detta dokument. I början kan det vara en smula ovant att man faktiskt måste tala med sig själv om de mest uppenbara saker för att det skall gå fram, men det är ju precis så det fungerar när man kommunicerar med sina medmänniskor. Och insidan och utsidan är som vanligt mycket lika. Get used to it!

Fungerade det? Ja, faktiskt. Direkt när jag hade gjort denna övning hade jag inga som helst problem att börja skriva. Inte minsta motstånd, faktiskt.

Övning: prova, närhelst du har lust att skjuta på något till en annan gång, när du lika gärna kan göra det med en gång!

Vem bestämmer min handling?

Nu kommer en uppföljare till ett tidigare inlägg, ”Vem bestämmer min reaktion?”, där det istället för min reaktion på ett intryck nu handlar om vem som bestämmer hur och när jag handlar. Alltså inte bara när jag går på ICA :-), utan när jag utför en handling, generellt.

Svaret är ju ganska uppenbart; det är klart att det är jag som bestämmer vad jag skall göra, vilken situation jag än befinner mig i. Det vore ju konstigt om det vore någon annan.  I så fall behöver jag mycket starka belägg för den saken, och med vår hyfsat vetenskapliga ansats betraktar jag det som en onödig hypotes. Det finns dessutom forskare som har visat att hjärnan visar förhöjd aktivitet en halv sekund innan jag är medveten om att jag bestämt mig för att göra något (hittar ingen bra länk just nu; tipsa gärna!), men det ändrar inte slutsatsen, eftersom min hjärna fortfarande hör till mig, och därmed är det fortfarande jag som bestämmer.

Dessutom har vi det enkla faktum att jag inte kan bestämma hur någon annan skall handla. Tillsammans ger dessa två att givet en situation är jag den enda som aktivt kan handla för att påverka situationen.

Detta resonemang vore ju inte särskilt märkvärdigt om det inte vore så att det i vissa situationer kan vara mycket svårt att just inse att det enbart är jag som har ansvaret för att förbättra min situation. Typexemplet är offerpositionen, som jag skrev om tidigare. Att komma ihåg vem som bestämmer och har ansvaret är en bra utväg ur offerpositionen.

Ett annat bra exempel på en position när det är svårt att ta sitt eget ansvar är medberoendet (och det är ju också ett slags offerposition). Det uppstår t.ex. när en person har en relation med en alkoholist, och försöker ta på sig ansvaret för att få den andra att sluta dricka, när det uppenbarligen inte går, och lägger ansvaret för relationens dåliga egenskaper på alkoholisten, istället för att själv ta sitt ansvar och inse att alkoholisten kommer att dricka tills hon eller han själv bestämmer sig för att sluta med detta (och även då är det svårt). Vid denna insikt blir besluten av en helt annan karaktär.

Medberoende uppstår också i relationer med psykiskt störda eller sjuka, eller med andra starkt självcentrerade personer, eller med andra medberoende personer. När ingendera parten tar sitt ansvar för sin situation och sina handlingar är det upplagt för en karusell som aldrig tar slut!

Fällan som medberoende befinner sig i är oftast, som jag förstått det, att de helt enkelt inte prioriterar sig själva, så de tror inte att de har någon egen kraft att ändra något. Den ljusa sidan är förstås att de är mycket bra på att hjälpa andra och bry sig om andra, men den mörka sidan är att de glömmer bort sig själva, inser inte att även de själva har behov, och kan bli rejält bittra (och otrevliga!) på kuppen.

Och så finns det förstås temporära tillstånd av vanmakt eller hjälplöshet som man kan befinna sig i då och då, då man tror att man inte kan påverka situationen, för att allt är så hemskt och otäckt. Om t.ex. politiker stiftar konstiga lagar som jag inte trivs med, eller om det regnar fast jag tänkt åka på badutflykt, eller vad som helst som går mig emot, som jag har svårt att hantera.

I alla dessa situationer vinner man på att fundera på frågan om vem det är som bestämmer vad som behöver göras och vem som har ansvaret för att göra något åt situationen. En smula logik av den typen brukar göra gott, och kan ingjuta nytt hopp!