Vem bestämmer min handling?

Nu kommer en uppföljare till ett tidigare inlägg, ”Vem bestämmer min reaktion?”, där det istället för min reaktion på ett intryck nu handlar om vem som bestämmer hur och när jag handlar. Alltså inte bara när jag går på ICA :-), utan när jag utför en handling, generellt.

Svaret är ju ganska uppenbart; det är klart att det är jag som bestämmer vad jag skall göra, vilken situation jag än befinner mig i. Det vore ju konstigt om det vore någon annan.  I så fall behöver jag mycket starka belägg för den saken, och med vår hyfsat vetenskapliga ansats betraktar jag det som en onödig hypotes. Det finns dessutom forskare som har visat att hjärnan visar förhöjd aktivitet en halv sekund innan jag är medveten om att jag bestämt mig för att göra något (hittar ingen bra länk just nu; tipsa gärna!), men det ändrar inte slutsatsen, eftersom min hjärna fortfarande hör till mig, och därmed är det fortfarande jag som bestämmer.

Dessutom har vi det enkla faktum att jag inte kan bestämma hur någon annan skall handla. Tillsammans ger dessa två att givet en situation är jag den enda som aktivt kan handla för att påverka situationen.

Detta resonemang vore ju inte särskilt märkvärdigt om det inte vore så att det i vissa situationer kan vara mycket svårt att just inse att det enbart är jag som har ansvaret för att förbättra min situation. Typexemplet är offerpositionen, som jag skrev om tidigare. Att komma ihåg vem som bestämmer och har ansvaret är en bra utväg ur offerpositionen.

Ett annat bra exempel på en position när det är svårt att ta sitt eget ansvar är medberoendet (och det är ju också ett slags offerposition). Det uppstår t.ex. när en person har en relation med en alkoholist, och försöker ta på sig ansvaret för att få den andra att sluta dricka, när det uppenbarligen inte går, och lägger ansvaret för relationens dåliga egenskaper på alkoholisten, istället för att själv ta sitt ansvar och inse att alkoholisten kommer att dricka tills hon eller han själv bestämmer sig för att sluta med detta (och även då är det svårt). Vid denna insikt blir besluten av en helt annan karaktär.

Medberoende uppstår också i relationer med psykiskt störda eller sjuka, eller med andra starkt självcentrerade personer, eller med andra medberoende personer. När ingendera parten tar sitt ansvar för sin situation och sina handlingar är det upplagt för en karusell som aldrig tar slut!

Fällan som medberoende befinner sig i är oftast, som jag förstått det, att de helt enkelt inte prioriterar sig själva, så de tror inte att de har någon egen kraft att ändra något. Den ljusa sidan är förstås att de är mycket bra på att hjälpa andra och bry sig om andra, men den mörka sidan är att de glömmer bort sig själva, inser inte att även de själva har behov, och kan bli rejält bittra (och otrevliga!) på kuppen.

Och så finns det förstås temporära tillstånd av vanmakt eller hjälplöshet som man kan befinna sig i då och då, då man tror att man inte kan påverka situationen, för att allt är så hemskt och otäckt. Om t.ex. politiker stiftar konstiga lagar som jag inte trivs med, eller om det regnar fast jag tänkt åka på badutflykt, eller vad som helst som går mig emot, som jag har svårt att hantera.

I alla dessa situationer vinner man på att fundera på frågan om vem det är som bestämmer vad som behöver göras och vem som har ansvaret för att göra något åt situationen. En smula logik av den typen brukar göra gott, och kan ingjuta nytt hopp!

Annonser