Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Annonser

2 thoughts on “Religion hämmar personlig utveckling

  1. Dogmerna är väl till stor del det som definierar kärnan i de vanliga religionerna? Vissa områden kanske i vissa religionsinriktningar lämnas mer öppet för personliga funderingar, inte minst för att få religionen att tilltala fler. Jag tror detta är vanligt i dagens svenska kyrka.

    Det kan vara intressant att försöka reda ut hur religioner kommer fram till sina dogmer och hur religionernas representanter själva hävdar att de kommer fram till dogmerna. Jag försökte en gång för inte så länge sedan föra en sådan diskussion med ett par kristna, men det gav tyvärr inte så mycket eftersom mina motparter slutade svara innan vi kommit speciellt långt. Jag fokuserade dels på ursprunget till dogmer och dels på förändringen av dogmer över tid i den katolska kyrkan och vad som föranleder förändringen. Jag var intresserad av att höra mer om exempelvis:

    – hur kristna motiverar för sig själva vilka delar i bibeln de ska ta fasta på och vilka de ska ignorera, exempelvis i moralfrågor
    – vad som gör att de först efter några hundra år erkänner de vetenskapliga resultat och metoder som de satte Galilei i husarrest för när han hävdade att den geocentriska världsbilden var fel
    – många andra områden där olika kyrkor har olika syn eller själva ändrat åsikt under åren

    Jag vet inte om det stämmer, men jag hörde ett rykte om att katolska kyrkan avskaffat limbo (en plats eller ett tillstånd där spädbarn som dött innan de hunnit döpas påstås hamna). Om ryktet är sant, vad var det då som gjorde att man förut predikade att limbo finns, och vad gör att man nu slutat predika det? Vad är deras kriterier för att ändra en dogm? Jag har mina teorier, men det vore intressantare att höra en kristen beskriva hur hon/han ser på det.

    Kontrasten är stor gentemot vetenskapen som bygger på en kärna av en felrättande mekanism som är avsedd att över tid förbättra och förfina sina teorier. Genom att uppmuntra kritik, diskussion och granskning och genom att ha hållbara kriterier för att avgöra vilken av två hypoteser eller teorier som är att föredra kan den kompensera för det faktum att det är felbara människor som utför begränsade experiment som bedriver forskningen.

    Inom religion och pseudovetenskap finns inte detta att falla tillbaka på och man får förlita sig på någon form av godtycke (tro).

    > Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande
    > och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett
    > sådant sammanhang?

    Man letar inom den vetenskapliga domänen.
    Man letar inom den skeptiska rörelsen.
    Man letar inom organisationer som Vetenskap och Folkbildning och/eller Humanisterna.

Kommentarer inaktiverade.