Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

Annonser

6 thoughts on “Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

  1. Jag inbillar mig att vetenskapsmän/forskare ofta inte är så insatta i den vetenskapliga metoden och dess filosofi (så som t.ex. Popper beskriver den) och oftast inte är så bra på att argumentera för den och emot pseudovetenskap och annat bondfångeri. Det behövs nog oftast inte i den dagliga forskningen när man kör mer på slentrian och det är viktigare att ha bra förståelse för instrument och processer man nyttjar för sina experiment.

    I den mån vetenskapsmän generellt påstår att det de inte lyckats visa ej heller är sant så är de nog ute och cyklar. Kan du ge några exempel?

    Som bekant: Man kan inte bevisa att något inte existerar. Däremot tycker jag är det rimligt att göra välgrundade antaganden om någots eventuella icke-existens baserat på hur sannolik existensen förefaller baserat på annan kunskap man har om världen. I själva verket är det ju livsviktigt att kunna göra vettiga antaganden baserat på ofullständig kunskap. Men är man klok påstår man inte att man sitter inne med den slutgiltiga sanningen ens i de situationer då man på goda grunder kan argumentera för att ens egen uppfattning om något troligtvis är mer sann än någon tokigare uppfattning.

    De flesta (alla) vetenskapsfilosofer påstår inte att vetenskapen leder till några slutgiltiga sanningar om världen. Ifall en hypotes verkar överensstämma med och förutsäga ett stort antal observationer är det allt fler som ger den preliminärt stöd och den uppgraderas till teori. Senare kanske det dyker upp observationer som inte stämmer med teorin och den behöver förfinas. I vissa fall kanske helt förkastas, men oftast (inom fysiken i alla fall) så handlar det nog snarare om förfiningar som behövs i extremfall. Teorier som är onödiga (inte förklarar något utöver vad andra teorier själva förklarar) förkastas och Occams rakkniv används för att tills vidare förkasta den mer komplicerade av två konkurrerande teorier som båda förklarar gjorda observationer lika bra.

    Det klassiska exemplet på förfining är väl relativitetsteorin som förfinade Newtons mekanik, men som på intet sätt gjorde Newtons mekanik oanvändbar i de flesta vardagsnära situationer.

    Många vetenskapsmän ser kanske till vardagslag de flesta av sina teorier som sanningar, men det synsättet är egentligen inte i strikt mening sanktionerat av vetenskapsteorin/-filosofin.

    Den vetenskapliga metoden är kumulativ (bygger vidare på och förfinar tidigare kunskap), felrättande och sist men inte minst så levererar den. Resultaten är odiskutabelt påtagliga och repeterbara, till skillnad från vad pseudovetenskapen kan åstadkomma.

    Vid diskussioner med medmänniskor med en annan syn på t.ex. religion eller någon pseudovetenskap än vad man själv har så är det nog oftast mest fruktbart att söka någon sorts gemensam grund för att därifrån eventuellt utforska på vilket sätt synsätten skiljer sig åt och varför man har de åsikter eller den tro man har.

    Däremot tycker jag inte att det bör vara tabubelagt att kritisera religion och pseudovetenskaper utifrån ett vetenskapligt/humanistiskt synsätt. Jag tycker Dawkins i The God Delusion och Hitchens i God is not Great är både intressanta, uppfriskande och till största delen övertygande i sin argumentation. Men att konfrontera djupt troende med dessa författares argument lär knappast omvända de troende och i många fall ej heller leda till någon vidare konstruktiv diskussion.

    Religion låter nog de flesta vetenskapsmännen bli att diskutera, men Dawkins visar i nämnd bok att religioner gör många utsagor som åtminstone i princip är testbara av vetenskapen och som kan diskuteras i vetenskapliga termer. Så länge religionen håller sig helt till utsagor om sådant som inte är vetenskapligt testbart så kan den klara sig från vetenskaplig kritik, men jag vet ingen religion som håller sig inom de ganska trånga ramarna.

  2. Jag tänker närmast på de läkare som alltsomoftast yttrar sig i TV, och säger ”detta är helt ofarligt, för det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som visar att det är farligt”. Det skulle dock förvåna mig om någon teoretisk fysiker kom med yttranden av den kalibern. Men, igen, de riktigt framstående vetenskapsmännen brukar veta vad de håller på med, och inom vilka ramar de kan yttra sig med vilken precision.

    Jag håller med dig om detta med att vara försiktig just med att säga att man sitter inne med den slutgiltiga sanningen i någon fråga. Dogmer tenderar ju i alla fall att uppfattas på det sättet. Men om man hade haft en mer vetenskaplig syn på det hela skulle inte dogmer som förändrar sig vara någon överraskning. Som detta med limbo du skrev om.

    Och inget bör vara tabubelagt, håller med!

    Jag tror nog att det är mest till nackdel för religioner om de inte låter sina utsagor testas av vetenskapen där det är möjligt. Det är ju en utmärkt möjlighet för dem att utvecklas. Vissa religioner har nog inte riktigt hämtat sig från det läge som rådde innan vetenskapen trädde in på arenan, när de faktiskt hade monopol på kunskap.

  3. Ja, många flikar hade du, hade jag missat! 🙂 Fast jag tycker att det fungerar bra så länge man ser titlarna på flikarna. Jag har 13 just nu, t.ex.

    Inlägget hade på något sätt duplicerat sig, så att det blev två inlägg ovanpå varandra. Men nu är det bara ett!

    Roligt att jag var med bland dina bloggtips, tack! 🙂

Kommentarer inaktiverade.