Ett effektivt försvar

Ett effektivt försvar mot personlig utveckling är när man tänker ”det skall jag göra senare; jag är inte i form för det just nu”, när man läser ett bra förslag på hur man kan utveckla sig. Vad man kan göra då är som vanligt att gå in i känslan som ligger under denna fasta övertygelse, bearbeta den, och se vad den egentligen betyder. Ofta kan det vara en rädsla att släppa det man redan har. Insikten befriar, som vanligt!

Tanken kan förstås också vara rationell. Det kan ju vara så att man just nu håller på att fokusera på något annat i sin utveckling, och faktiskt inte har ork och fokus för att ge sig på något nytt.

Annonser

Mentala blockeringar, cirkulära tankekedjor och meditation

När man tror något, alltså tror liksom ”förmodar”, inte i någon religiös bemärkelse, så kan detta sitta mycket fast i hjärnan. Man kan t.ex. tro att man inte är värd något, att man är mer värd än andra, eller att andra med flit lägger sina kläder framme bara för att du skall bli irriterad. Sådant där som man när man tittar närmare på det ter sig ganska absurt, men som ändå sitter så hårt fast att det styr ens reaktioner i stunden, t.ex. i mötet med andra människor.

För många år sedan läste jag boken I am Right, You are Wrong av Edward de Bono, och han har där en teori om hur det ”ser ut” i hjärnan när någon idé sitter fast på detta vis. Han tänker att det finns en cirkulär resonemangskedja i hjärnan, så att det man tror på något sätt via en kedja av resonemang till slut bygger på det man tror på. Man har alltså egentligen ingen grund för att tro detta, men man har gång på gång fått det man tror på bekräftat baserat på att man tror just detta. Så sitter det fast ännu hårdare till nästa gång.

Ett exempel kan vara att jag tror att jag inte kan spela tennis. Om jag då försöker spela tennis, kommer jag med stor sannolikhet att ta varje motgång som ett bevis på att det ändå var precis som jag trodde, att jag faktiskt inte kan spela tennis. Snacka om en mental blockering!

Hur bryter man då en sådan cirkel? Om man först observerar att cirkeln kräver att man följer ett logiskt resonemang med hjälp av tankar, kan man se att man antingen kan fånga tanken i flykten (via observationsövningar) och ändra dess riktning, eller att man ser till att befinna sig i ett läge där man inte tänker, alltså i meditation.

I det första fallet finns det ofta en stark känsla inblandad, som man kan behöva observera, eftersom cirkeln då ”sluts” genom en omedveten reaktion på en stark känsla. Genom att göra denna känsla medveten (med hjälp av diverse metoder som jag skrivit om tidigare) kan man bryta cirkeln och se vad som egentligen är sant. Antagligen är det bara så att jag behöver träna mer på att spela tennis för att bli bättre. Men det kan vara svårt att inse om man har dålig självkänsla.

Om man under meditation ser till att återkalla den cirkulära tankekedjan, kan man stoppa tankarna och enbart fokusera på känslan som driver tankekedjan, och genom att dyka djupare i känslan inse vad känslan egentligen säger. Detta är besläktat med hypnos, tror jag, men jag är inte tillräckligt kunnig för att vara säker. Den som hypnotiserar ser till att hålla den tänkande delen av hjärnan upptagen med att begripa vad han eller hon säger, medan den kännande delen lämnas öppen och tillgänglig för bearbetning. Den som läser och kan mer om detta får gärna kommentera, så blir jag glad! Här är det förstås frågan om självhypnos i så fall.

Att våga uttrycka det man står för

Om jag pratar med andra händer det ibland att en impuls hindrar mig att säga det jag egentligen tycker. Impulsen kanske får mig att nedvärdera det jag hade tänkt att säga, som t.ex. ”det var nog inte så viktigt”, ”det passar inte in i diskussionen”, eller ”det har de säkert redan tänkt på”, fast jag egentligen inte alls vet att det där är sant. Att lyda en sådan impuls är oftast inte så konstruktivt, eftersom det hindrar mig att bidra till diskussionen. Positiva bidrag till diskussionen är ofta uppskattade! Och finns det personer som tar illa vid sig av att jag pratar, eftersom jag t.ex. säger emot deras åsikt (kanske därifrån jag fått impulsen en gång?), så är det deras eget ansvar att bearbeta sina känslor för detta.

Vad kan jag göra åt en sådan impuls? Börja med att se positivt på impulsen. Den innehåller ändå något slags användbar information. Jag brukar tänka ”vad bra, här finns ett tillfälle som jag kan utvecklas i”, i realtid, för att möta impulsen med detta. Det brukar göra att jag inte reagerar på impulsen, utan kan se förnuftigt på det hela. Och det brukar nästan alltid tas emot positivt i slutändan när jag uttrycker mig. Och är det inte så, är jag antagligen på fel plats, och borde förflytta mig till en annan krets av människor. Då har jag genom detta en extra möjlighet att styra mitt liv i längre perspektiv.

Om religioner och ”självsplittring”

Jag har just läst en svårbegriplig och kanske svårsmält artikel, som jag gillade. Oavsett om du tror på metafysiken som ligger till grund för artikeln, tycker jag att den åskådligt beskriver den skadliga effekten som de flesta religioner, inklusive Buddhism och New Age, har på oss människor. Läs, filtrera bort det du inte tål att höra (alternativt att du tar det som en utmaning!), och samla ett helhetsintryck. Hitta en bättre, mer personlig metafysik där du inte håller med om begreppen du läser. Och strunta i att det finns saker med som du kanske inte tror på. Kanske du gör det någon gång, och kanske inte.

Kända och okända känslor

När man försöker bemästra sina negativa känslor (eller negativt hanterade känslor, för att vara alldeles precis) så är det enklare när man känner igen känslorna, inte bara på ett passivt sätt i efterhand, utan aktivt medan man känner känslan. Om jag har en negativ känsla som gör att jag aldrig lyckas hålla koncentrationen när jag steker pannkakor (jag kanske har tråkiga minnen associerade med just pannkakor), så att de alltid bränner vid (byt ut mot något viktigare exempel som passar dig!), och jag efter att ha stekt pannkakor många gånger verkligen är medveten om hur känslan brukar kännas (det brukar ju vara samma!), så blir det lättare att få perspektiv på känslan, och på så vis kunna minska dess dåliga inverkan, och till slut kunna steka riktigt goda pannkakor. Alternativt köra bil i stadstrafik utan att bli skärrad. Komma i samtal med auktoritära människor utan att underkasta sig. Vara på tu man hand Eller behålla ett kärleksfullt lugn även om barnen bråkar och slåss med varandra.

Till en början kan det kännas som om man blir förvånad varje gång, som om känslan vore ny, men det är enbart på grund av att ens observationsförmåga är dåligt tränad! Träna på att observera, så går det lättare och lättare med tiden. Med små, små steg.

Flow kontra utveckling

Det utmålas ofta som något positivt och eftersträvansvärt att vara i ”flow”, d.v.s. det sköna tillstånd när man känner sig som ett med världen och det man gör bara flyter på utan att man egentligen behöver anstränga sig, även om det är något mycket svårt och komplicerat man gör. Och visst är det trevligt, och man kan åstadkomma storverk, i det tillståndet.

Man kan dock hamna i problem om man tror att man kan leva hela sitt liv, eller ens en relation eller vänskap i flow. Det är lätt att förledas att tro att flow är lösningen på alla problem, eftersom det är så trivsamt att vara i. Inga större problem dyker upp, för händer det, så avbryts flow-upplevelsen strax. Man är alltså egentligen inte kreativ i flow, så händer det att man i en skapande verksamhet befinner sig i flow (som en musiker eller författare), så har den kreativa processen redan föregått flow-tillståndet. Flow är enbart ett uttryck för den utvecklingsnivå man redan har uppnått.

Så, att försöka leva hela sitt liv i flow, och därför undvika problem och därmed utveckling, är ett typexempel på spiritual bypassing. Man kan också formulera det som att det som tagit mig hit i livet är inte samma sak som tar mig härifrån. Vem det nu var som sade det? Hjälp mig med referens till detta, om ni hittar! 🙂

Livet är alltså inte en dans på rosor. Vilket skulle bevisas.

(Tack, Pontus, för inspiration till detta inlägg!)

Känslor och tankar i rummet

Det som är konkret är enklare att göra något åt. Därför kan man koncentrera sig på att observera rumsliga kvalitéer hos tankar och känslor. Varifrån kommer ilskan? Oron? Skammen? Glädjen, kanske? Från vilket håll kom den tanken, och vart tog den vägen? Eftersom tankar och känslor faktiskt rör sig i hjärnan är det ju inte konstigt om de har en rumslighetsaspekt. Och det går att träna sig till att rumsligheten blir medveten.

Man kan också observera andra aspekter, som hur känslan rör sig, eller om man är riktigt visuell av sig, vilken färg den har. All observation är av godo, och gör att det blir lättare att betrakta tankar och känslor.

Bli inte förvånad om det inte alls fungerar vid första försöket, men träna länge, länge, så blir det mycket användbart sedan. Prova på nysningar också. Där är det ganska enkelt att följa hur nysningen utvecklas från en liten kliande punkt till att nästan ta över medvetandet.