Att våga uttrycka det man står för

Om jag pratar med andra händer det ibland att en impuls hindrar mig att säga det jag egentligen tycker. Impulsen kanske får mig att nedvärdera det jag hade tänkt att säga, som t.ex. ”det var nog inte så viktigt”, ”det passar inte in i diskussionen”, eller ”det har de säkert redan tänkt på”, fast jag egentligen inte alls vet att det där är sant. Att lyda en sådan impuls är oftast inte så konstruktivt, eftersom det hindrar mig att bidra till diskussionen. Positiva bidrag till diskussionen är ofta uppskattade! Och finns det personer som tar illa vid sig av att jag pratar, eftersom jag t.ex. säger emot deras åsikt (kanske därifrån jag fått impulsen en gång?), så är det deras eget ansvar att bearbeta sina känslor för detta.

Vad kan jag göra åt en sådan impuls? Börja med att se positivt på impulsen. Den innehåller ändå något slags användbar information. Jag brukar tänka ”vad bra, här finns ett tillfälle som jag kan utvecklas i”, i realtid, för att möta impulsen med detta. Det brukar göra att jag inte reagerar på impulsen, utan kan se förnuftigt på det hela. Och det brukar nästan alltid tas emot positivt i slutändan när jag uttrycker mig. Och är det inte så, är jag antagligen på fel plats, och borde förflytta mig till en annan krets av människor. Då har jag genom detta en extra möjlighet att styra mitt liv i längre perspektiv.

Annonser

2 thoughts on “Att våga uttrycka det man står för

  1. Ibland kan man dock fastna i ett narcissistiskt mönster härvidlag, såtillvida att man tror sig ”veta” att ingen i sällskapet har förmågan att tillgodogöra sig min komplicerade och extremt välgrundade åsikt.

    Och för att ytterligare krångla till det så kan ju också detta emellanåt vara den faktiska situationen : att min åsikt bara skulle komplicera processen i den situation jag befinner mig. Så jag kan alltså välja en defensiv hållning för att gruppen ska vinna på det.

  2. Ja, absolut, man kan också komma från det hållet. Men grundstrukturen i problemet är absolut densamma. Även om jag är omgiven av personer som jag är övertygad inte alls har samma sofistikerade kunskap om något visst ämne, så kan jag alltid bidra på något sätt som för diskussionen framåt. Om jag är extra kunnig om något har jag ju ännu bättre förutsättningar att bidra!

    Ett bra exempel är om jag som förälder har mycket bättre kunskaper och färdigheter än barnet på hur man kommer igenom sin ilska, så är ju det bästa att göra knappast att hålla tyst och ge sig därifrån. Och inte är det genom att ge en föreläsning ”på min nivå” (som på denna blogg, kanske) om hur man gör, utan där behöver barnet ett möte person-till-person där jag försöker förstå hur jag faktiskt kan hjälpa till. Och paradoxalt nog är det just detta som är den ”sofistikerade kunskapen” här, som jag själv inte ser genom att jag backar från problemet. Och någon som har mycket lägre kunskapsnivå än jag, men möter barnet, gör då bättre nytta. Och kanske är den kunskapsnivån därmed högre?

Kommentarer inaktiverade.