Insida och utsida

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

Spets i känslor

Om jag  känner efter i mina svårhanterliga känslor, alltså dem jag påverkas negativt av, så finns det nästan alltid när jag betraktar dem liksom en ”spets”, eller ”extra öm punkt” mitt i dem, som jag gärna vill undvika, rent reflexmässigt. Det är där man skall ”gå in” i känslan, så det gör man på den svårast möjliga punkten, där det gör mest ont. Spetsen kan vara svår att hitta, men den finns där.

Om jag kommer på mig med att projicera på någon annan, har jag numera som reflex att försöka hitta den där ”spetsen” på känslan som orsakar projektionen. Öm som den är så är den därför ganska lätt att hitta och göra medveten!

Ibland är det jobbigt

De där riktigt jobbiga tillfällena känns det som om man gärna kan vara utan, eller hur? När man har hamnat i en situation man inte alls trivs med. När man planerat alldeles för mycket under den kommande månaden. När man märker att maten inte alls kommer att bli så god som man hade tänkt sig. När barnen retar gallfeber på en. När man blir arg och inte tillåter sig att bli arg eftersom någon (en förälder, kanske?) inbillat en att det är fel att bli arg.

När man är på gott humör och i balans, vill man gärna förbli i det läget, och man vill knappt ens tänka på den där typen av jobbiga tillfällen. Kanske man till och med klarar av att inbilla sig att det inte kommer att hända igen, att det känns på det där jobbiga viset. Det är en förförande tanke att hoppas att det kommer att finnas någon tid, någon gång i framtiden (kanske efter pensionen?), när allt kommer att vara så trevligt och glatt, och inga problem kommer att dyka upp. Och blir det inte så medan man lever, kan man alltid satsa på att man kommer till ett himmelrike när man dör, där alla problem försvinner. Frestande, eller hur?

Det är oftast så att man när man är i det ”jobbiga” läget inte reflekterar över vad man skulle kunna göra för att förbättra sin inställning till läget. D.v.s. att ta sig från att inte gilla läget till att gilla läget är ytterst sällsynt, och åtminstone mycket svårt. Den medvetna närvaron är ofta så låg så att man inte ens kan ställa sig frågan om vad man skulle kunna göra åt saken.

När man är i det ”sköna” läget, försöker man sällan att göra något åt det jobbiga läget. Det är som om man är uppdelad i två personer som inte vill kommunicera med varandra, åtminstone inte när det gäller problem som finns. Man har ett internt kommunikationsproblem med sig själv. Särskilt om du nu säger ”Men jag har inga sådana problem”, så har du effektivt lyckats separera de två lägena från varandra. Har du i så fall aldrig någonsin känt att något varit jobbigt, även om du kanske har lyckats skylla på någon annan? 🙂

Det enda som går att göra åt det jobbiga läget i det sköna läget, är att förbättra sin förmåga att observera och vara medveten. T.ex. genom meditation. Det gör att man i det jobbiga läget kan vara något mer medveten. Man kan också tänka sig in i det jobbiga läget, och fundera över hur man skulle kunna ha gjort. Men det fixar inte ”nya” jobbiga lägen, förstås.

Den riktigt stora möjligheten att göra något åt det jobbiga läget är, föga förvånande, mitt i det jobbiga läget självt. Då när vi är som minst medvetna. När vi kanske projicerar järnet, och tror att mina känslor är någon annans fel. Genom att träna, om och om igen, på att bli medvetna i detta läge, så höjer man långsamt sin medvetandegrad, så att man efter hand stärker sin förmåga att hantera jobbiga situationer.

Ibland är det så jobbigt så att man tänker ”Nej, jag orkar inte med någon personlig utveckling just nu. Det gör jag när jag mår bättre”. Ja, det är ju så att denna jobbighet kommer att återkomma gång på gång, ända tills jag kan observera den och förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Man slipper aldrig undan sitt ansvar, nämligen. Det är jobbigt, och därmed en fantastisk möjlighet till personlig utveckling! Och skönt, i och med att man faktiskt kan släppa det jobbiga tillfället med förvissningen om att det kommer tillbaka som en ny möjlighet vid ett senare tillfälle.