Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 🙂

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. 🙂

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! 🙂

Om att utsätta sig för dålig musik

Varför dras man ibland till det man egentligen tycker illa om, har blandade känslor inför, och har svårt att klara av? Det gör åtminstone jag, även om det inte är så ofta nuförtiden.  Jag hade förut inte riktigt förstått anledningen till fenomenet, tills jag kom på att jag nu på morgonen faktiskt gjorde det alldeles medvetet, med ett klart syfte.

Jag bläddrade nämligen i Spotify efter musik som jag kommer att behöva lyssna på framöver, även om jag inte är direkt förtjust i den, för att se vilka obehagskänslor den väcker i mig, och om det är något jag kan eller vill göra något åt. Det är ju nämligen så att min reaktion på musiken kan komma av att jag faktiskt projicerar något på den, istället för att känna mina rena känslor inför den. Och riktigt obehag känner jag nog bara om jag inte konstruktivt hanterar mina känslor, alltså när jag projicerar. Jag inser alltså att jag inte kan avgöra om musiken är något att ha förrän jag tagit bort mina automatiska reaktioner på den, och det vore ju dumt att låta bli att göra det!

Så, för att generalisera detta: jag har uppenbarligen en (numera medveten) drivkraft att söka upp sådant jag reagerar negativt på, och inte kan hantera konstruktivt, med syfte att ta tillbaka mina projektioner för att kunna se vad som faktiskt är sant.

En sådan drivkraft kan förstås ta sig både destruktiva eller konstruktiva riktningar. Riktningen ovan tycker jag är klart konstruktiv, medan att t.ex. söka sig till relationer som är dysfuktionella är klart destruktivt. Jag skulle tro att den konstruktiva varianten svarar mot medvetenhet och den destruktiva mot omedvetenhet. Därmed inte sagt att den destruktiva varianten inte är nyttig; det är bara bra mycket trevligare att lära sig något av egen fri vilja än att tvingas lära sig!

Övning: försök att hitta negativa saker i ditt eget liv, som du dras till! Här kan finnas såväl stort som smått, som förstås mittemellan. Försök också att medvetandegöra denna drivkraft hos dig själv.

Att erövra normallägen

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.