Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 🙂

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. 🙂

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! 🙂

Annonser

6 thoughts on “Kultur som projektionsterapi

  1. En viktig komponent hos kultur som jag missade är att det kan vara ett rent nöje, en njutning. Kombinationen terapi och njutning är onekligen kraftfull. Kultur enbart för njutningens skull har väl också sin plats, men är kanske inte utvecklande i sig.

  2. Projicerar du inte projektioner på lite väl mycket? Kultur *är*. Det är en av de saker som gör oss till människor. Visst kan den ha terapeutisk effekt, den kan hjälpa oss förstå och öva medkännande, likaväl som den kan vara en långt dragen konsekvens av genetisk sexuell selektion (en annan rolig teori), men i grund och botten *är* den, i sig själv, tillräcklig och nödvändig. Den kan analyseras för de värden den bär med sig, den kan analyseras för de regler i estetik och poetik den följer eller bryter, den kan betygsättas, men till syvende og sidst finns den där, utförs, tas emot och förs vidare, vad vi än sätter för etiketter på den.

    Kultur är en stor del av att vara (och att fira att man är) människa.

    Och, nej, jag tänker inte friskriva mig med några ”för mig” eller ”som jag ser det”! Ibland måste man rita en linje i sanden mot all relativism!

  3. Jag tror nog att vi kan ha rätt båda två. Det ena synsättet behöver inte utesluta det andra. Även om kulturen är precis det den är, kan den samverka med vår hjärnas projektionsmekanism, och gör det säkerligen. Att reda ut vad som är orsak och verkan i tillräckligt komplexa system är ju som bekant svårt!

    Jag inser dock att jag var för hård när jag ställde meditation och kultur mot varandra. Självklart behövs de båda. Men är man medveten om kulturens interaktion med ens projektioner, d.v.s. är en medveten kulturkonsument ur den aspekten, tror jag att man kan uppskatta kulturen än mer.

  4. Den här kommentarsraden hade jag missat helt… Spännande. Jag tror att Pontus i absoluta termer har absolut rätt! Kultur bara är, precis som grödorna på marken. vi måste odla – det är en av våra roller som människor.

    Men det synsättet förklarar inte mina subjektiva (starka) reaktioner på olika typer av kultur. Hur kan det som den ene älskar och berörs av, låta som gallimattias för den andre? Där tror jag Thomas förklaringsmodell kommer väldigt handy in.

    Jag var ju inte alls nöjd när vi hade detta ämne uppe, men nu när jag ser Pontus kloka reflektioner (inte ännu helt bortspolade av havet) så förstår jag var bristen låg. I perspektivet, som alltid.

  5. Projektioner kan törhända vara någon partiell förklaringsmodell till varför somt lockar, somt repellerar och somt lämnar en oberörd; men jag har fortfarande svårt att tro att just projektioner (det omedvetna attribuerandet av inre egenskaper på yttre fenomen) gåve alltför många svar.

    Jag lutar nog mer åt en vag resonansteori. Somlig musik, litteratur, poesi, konst, teater &c harmonierar med idéer och mönster som finns etablerade i mig. Ibland (om än mer sällan nuförtiden) vidgar jag min inre repertoar av mönster som kan knytas an till av kulturyttringar. Resonanserna är (inbillar jag mig) inte slumpmässiga och meningslösa, utan knutna till djupa känslor, idéer och värderingar, vilket gör att den stora konsten kan kommunicera och beröra utan att behöva passera de filter vi sätter upp i den vardagliga kommunikationen.

    Sedan kan man kanhända hävda att denna irrationella eller suprarationella association mellan resonanserna och de yttre stimuli är projektioner, men det går i min mening långt utanför den vanliga psykologiska definitionen av fenomenet!

    Sisådär, dagens kvasifilosoferande avklarat!

  6. Jag tror inte heller att projektioner är en förklaringsmodell, utan snarare ett synsätt som förändrar mitt eget perspektiv på ett konstruktivt sätt, d.v.s. som gör att jag konsumerar kultur på ett annat sätt. Din resonansteori skriver jag absolut under på! Vad är orsak och verkan i ett så komplext system är som sagt aldrig lätt att utröna.

Kommentarer inaktiverade.