Att se sitt eget och andras ansvar

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. 🙂

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Annonser

7 thoughts on “Att se sitt eget och andras ansvar

  1. Trevlig sammanfattning! Jag gillar dina praktiska kopplingar, som den till tunnelbanan.

    Vad dig och mig gäller, så tror jag nu att du förstår varför jag alls inte tyckte att det var en dum idé att träffas i tystnad efter så lång tid. I många avseenden kanske tystnaden säger mer än talet ibland kan.

    Det där med att bry sig om. Det slog mig att det är en befrielse att inte behöva känna alla, utan att faktiskt bara få tal del av deras positiva sidor. Jag vet inte att x är hopplös att arbeta med eller att y är snarstucken och behöver därför inte förhålla mig till det i en situation där det ändå inte är relevant (vilket ju stämmer på de flesta situationer).

  2. Ja, det förstår jag verkligen nu! 🙂

    Håller med dig om att man faktiskt har förmånen att ta del av de andras positiva sidor, oavsett hur mycket som hade varit i vägen annars. Det kan man tänka på nästa gång man irriterar sig på någon person. Hur vore det att vara på retreat med vederbörande?

  3. Ping: Lyckan kommer! | Dexion

  4. Ja. Själv har jag börjat fundera mer över om de egenskaper jag inte uppskattar verkligen spelar roll i stunden, eller om jag bara sitter och förgiftar med allmänt ogillande. Nyttigt. I vissa inflammerade situationer svårare än annars.

  5. Har intresserat följt er diskussion! Något jag funderade på är om inte ett grundproblem är att man går runt och analyserar och värderar människor lite onödigt mycket. Att känna ansvar att göra något för någon annan måste bero på att man ser ett behov hos den personen. Behov som ofta kan vara egenkonstruerade och inte alltid så väl underbyggda. Jag har fått för mig att det skulle vara hälsosamt att kunna möta andra människor och observera hur de är och vad de gör utan att sätta stämpeln bra eller dåligt på det. Inte bara andra människor förresten, man får stå ut med onödigt mycket självkritik ibland.

  6. Ja, det tror jag också. Det är så lätt att man lägger sina egna känslor på andra, och inbillar sig saker som inte alls stämmer. Och ibland är det väldigt svårt att skilja på vad som är sant och inte. Allra enklast vore det ju om alla människor själva kunde ansvara för att be om hjälp när de behövde det! Men så enkelt är det ju sällan.

Kommentarer inaktiverade.