Självcentrering

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Annonser

2 thoughts on “Självcentrering

  1. Så sant så sant.

    Jag börjar förstå varför en del mig närstående haft svårt för den väg jag svängt in på. Min egen reaktion på dina inlägg är ofta den samma som deras till en början. Jag förstår att du har rätt, men jag vill helst inte för det är krävande att acceptera ansvaret och blir därför för en sekund irriterad. För min del följs dock irritationen snabbt av begrundan.

    Idag tog mig den där sekunden av irritation och den efterföljande självinsikten mig ur en djupare irritation, som nog till stor del är rimlig, men vars problem nog bör få en mer konstruktiv angreppsvinkel. *tacksam*

    Man skulle kunna säga att självinsikten/acceptansen smittar till känslor för andra situationer, vilket jag finner intressant.

    Så tack för att du är lite enerverande med din klarsyn och irriterar mig 🙂

    Hoppas att du får en riktigt skön advent!

    Kram,
    S

  2. Tack, jag blir glad av att höra att det jag skriver berör dig! 🙂

    Det riktigt intressanta är att när man väl accepterat ansvaret (och sig själv) som man så frenetiskt arbetat för att undvika, ser man att ansvarspositionen är mycket enklare att förhålla sig, och därmed tryggare. Och så undrar man förvånat vad det var som var så viktigt att hålla sig borta från!

    Ha en fin advent du med! Kram! /Thomas

Kommentarer inaktiverade.