Många människor genom historien har försökt formulera levnadsregler så att vi skall kunna följa dem för att kunna leva ett gott liv. Men oavsett vilken regel man väljer, kan man tolka den på fel sätt eller rätt sätt. Och även om man skriver en regel om att man skall tolka regler på rätt sätt, blir ju även det en regel, som kan tolkas på fel eller rätt sätt.
Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.
Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?
Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.
Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! 🙂 Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.
Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!