Om att motverka känsloknip

Ibland när något händer, t.ex. om någon säger något elakt till en, eller om man är med om något som man har dåliga associationer till (t.ex. från barndomen), kan det kännas som om man får ”känsloknip” inom sig. T.ex. kan man få en ”klump i halsen”, magknip, ”hjärtsnörp” eller liknande (det finns ytterligare några typiska ställen), och man känner sig illa till mods och har svårt att agera konstruktivt.

När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. Som om man pumpar in värme i området, kan man tänka och känna när man gör detta. Om man lyckas med detta försvinner genast känslan av hopplöshet, även om grundkänslan finns kvar, och man kan agera konstruktivt på händelsen.

Detta är svårt, men det lönar sig att träna mycket, för att lära sig att bli medveten i just det ögonblicket. Det är litet som att träna upp en muskel man aldrig haft kontroll över tidigare, gissningsvis som att lära sig vifta på öronen eller näsvingarna (kan jag inte!).

Annonser

6 thoughts on “Om att motverka känsloknip

  1. Den här satt bra just nu. I går hade jag en mindre attack av känsloknip. Kanske lyckades jag omedvetet mota bort den, troligtvis genom att vara väl förberedd på att det skulle komma att bli ett känsligt läge.

    Visst är det bra att öva på sådant som du beskriver.

  2. Känns bra att ha kommit med ett passande inlägg för dig! 🙂

    Jag tror att det som händer om du ”motar” bort känsloknipet, som du skriver, tyvärr är att du gör knuten värre till nästa gång. Det brukar krävas något som känns som en ”upplösning” för att något skall utvecklas positivt!

    Som en generell regel behöver man vara ”snäll” mot sina känslor. Även om denna snällhet och värme kan visas med kraft, förstås. Man behöver inte bli mesig bara för att man är snäll. Som Bamse, kanske! 🙂

  3. Inlägget är jättebra men jag tror jag missar vad man ska träna med? Alltså ett verktyg för att få bort känselknipet. Hur kan jag tänka? Hur ska jag gå till väga för att motverka knipet?

    Dina ord härovanför:
    ”När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. ”

    Lite funderingar här bara ..

  4. Det där är litet ”magiskt”. Det är därför jag jämför med att träna upp en muskel som man inte tidigare har haft kontroll över.

    Jag tror att man kan ”gå bakvägen”, genom att man lär sig känna igen hur det ”borde” kännas när man löser upp känsloknip, och sedan försöker man göra så. Men eftersom man först inte vet hur man gör, är det ju det bästa man kan göra att fantisera. Det fina är att detta ändå hjälper, eftersom man alltid lär sig genom att försöka!

    För att komma till läget att man kan observera sitt känsloknip behöver man träna på att observera det man vill påverka. Titta inåt och undersök hur känslorna ser ut (konsistens, form, …), varifrån de kommer (riktning, ursprung, …), och försök ”ta” på dem. Det krävs rätt mycket övning för att få färdighet på detta, men du kommer direkt att märka små framsteg om du börjar träna. Även om man ”faller tillbaka” ger ständig övning på detta färdighet!

    När du väl kan detta kan du på samma sätt som du tränar en muskel forma intentionen att ”vidga” ditt känsloknip. Eftersom du vet ”vad” du vidgar (när du har observerat knipet), kan du påverka det med din intention.

    Blev det aningens tydligare nu? Jag är medveten om att det fortfarande kan kännas som en abstrakt beskrivning! 🙂

  5. Ja, det blev lite klarare, tack!
    Att det är jobb med detta förstår jag och jag ska ta och ge mig en funderare på hur känslan är som sätter stopp vid känselknipet, för att man blir blockerad och hellre flyr är ett faktum, i och för sig beroende på nivån av knipet kontra aktuell händelse mot händelse bakåt i tiden.

    Men en funderare är det helt klart värt!
    Bra inlägg!

  6. Tack! 🙂

    Jag tycker också att det allra svåraste är att man vill fly istället för att ta sig an känslan. Jag tror att det ofta beror på att man har en rädsla knuten till ”originalkänslan”, som gör det ännu svårare. Sådant kan bero på att det inte har varit OK när man har uttryckt sina känslor som liten (eller senare). Föräldrar (eller en partner) som blev arga bara för att man själv blev arg eller ledsen, till exempel. När man behöver stödet som bäst! Och risken är att man själv beter sig likadant mot andra just p.g.a. denna blockering. Så det är ingens ”fel”, utan bara en möjlighet att komma vidare. 🙂

Kommentarer inaktiverade.