Varför det är dumt att döma

Det talas ofta om att det är dumt att döma andra. Och det kan man förstås hålla med om, på ett ytligt plan. Om man dömer någon genom att säga att han eller hon inte gör rätt, är mindre värd eller är på det eller det sättet (snabb, duktig, lat och så vidare), så kan man väl tro att den som då blir dömd inte gillar att bli placerad in i ett fack, eller än värre, kanske tar åt sig och tror på det som den som dömer säger. Med den ytliga tolkningen är man ”dum” om man dömer andra, eftersom man gör andra ledsna. Och det stämmer förstås. Även om den förståelsen är på ett ytligt plan kan den förstås vara användbar.

Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.

En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.

Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!

Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.

Mentalt självförsvar

Om man känner sig angripen, antingen med ord, eller kanske förhoppningsvis mer sällsynt, rent handgripligen, kan man förstås titta på hur man reagerar detta i ett utifrånperspektiv. Säger jag något tillbaka, slår jag tillbaka, eller vad gör jag? Mer intressant tycker jag är vad som händer på insidan. Det är nämligen det som avgör vad som sedan sker på utsidan, och nästan viktigast, som avgör hur utfallet blir av angreppet på dig (förutom eventuell fysisk skada).

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför. 🙂

Om att surfa på sina känslor

Jag fick en liten vision om känslor alldeles idag. Man kan nämligen se känslor som vågor som man kan välja att stå kvar inför, eller att klättra upp och surfa på. Om man står kvar när det kommer en våg, blir man omkullkastad och ur balans, men om man stiger upp på sin bräda och surfar på den, kan man använda känslan som ett avstamp för att göra något. Och detta blir väldigt konkret, som en mental handling, om man bestämmer sig för att surfa på känslan! Känslor som jag tidigare haft svårt att hantera bara genom observation, blir ännu lättare att hantera om jag bestämmer att jag skall surfa på dem istället. Det fungerar för såväl positiva som negativa ohanterliga (d.v.s. omedvetet hanterade) känslor.

Så, surfa ett tag på dina känslor istället för på internet! 🙂

Tillägg 5/6 -10: Jag inser att surfliknelsen är sämre för känslor som inte ”rör på sig” så mycket. Tänk då istället ”Om att klättra på sina känslor”, så fungerar samma teknik.