Det talas ofta om att det är dumt att döma andra. Och det kan man förstås hålla med om, på ett ytligt plan. Om man dömer någon genom att säga att han eller hon inte gör rätt, är mindre värd eller är på det eller det sättet (snabb, duktig, lat och så vidare), så kan man väl tro att den som då blir dömd inte gillar att bli placerad in i ett fack, eller än värre, kanske tar åt sig och tror på det som den som dömer säger. Med den ytliga tolkningen är man ”dum” om man dömer andra, eftersom man gör andra ledsna. Och det stämmer förstås. Även om den förståelsen är på ett ytligt plan kan den förstås vara användbar.
Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.
En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.
Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!
Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.
