Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Annonser

Självcentrering

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix

Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!

Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.

Håll till godo!

Vi är alla manipulerade!

Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.

När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!

Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.

Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!

Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.

Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.

Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.

Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.

Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.

Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.

Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.

Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?

Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”

Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.

Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.

Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”

Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.

Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?

Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?

Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.

Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!

Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.

Tänk om det hade gått till så här istället:

Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!

Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?

Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!

Kända och okända känslor

När man försöker bemästra sina negativa känslor (eller negativt hanterade känslor, för att vara alldeles precis) så är det enklare när man känner igen känslorna, inte bara på ett passivt sätt i efterhand, utan aktivt medan man känner känslan. Om jag har en negativ känsla som gör att jag aldrig lyckas hålla koncentrationen när jag steker pannkakor (jag kanske har tråkiga minnen associerade med just pannkakor), så att de alltid bränner vid (byt ut mot något viktigare exempel som passar dig!), och jag efter att ha stekt pannkakor många gånger verkligen är medveten om hur känslan brukar kännas (det brukar ju vara samma!), så blir det lättare att få perspektiv på känslan, och på så vis kunna minska dess dåliga inverkan, och till slut kunna steka riktigt goda pannkakor. Alternativt köra bil i stadstrafik utan att bli skärrad. Komma i samtal med auktoritära människor utan att underkasta sig. Vara på tu man hand Eller behålla ett kärleksfullt lugn även om barnen bråkar och slåss med varandra.

Till en början kan det kännas som om man blir förvånad varje gång, som om känslan vore ny, men det är enbart på grund av att ens observationsförmåga är dåligt tränad! Träna på att observera, så går det lättare och lättare med tiden. Med små, små steg.

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Bra artikel om barn och gränssättning

Idag har SvD en bra artikel om barn och gränssättning. På förskolan Sälen lär sig barnen tidigt (2-3 år) att visa ”stopp” med handen när det är något de inte vill. Och de har slutat tjata på barnen om att de skall säga ”förlåt”, eftersom de har märkt att det leder till att barnen sedan säger förlåt utan att de menar det. Äntligen någon som gör allvar av detta! Istället försöker de att ge barnen stöd att stanna upp och reflektera i ett sådant läge.