Hur har man en god jul?

En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag er alla!

Men hur gör man då? Ja, det är ju inte så enkelt som att det blir jul, och sedan blir allt automatiskt trevligt. Inte ens när det har kommit till nyår är det säkert att det blir trevligt, om man inte själv gör något åt det, även om den värsta julstressen antagligen har lagt sig vid det laget.

Men om man kommer överens om att inte köpa julklappar, inte göra julmat, inte julpynta, inte julstäda, och inte ha något besök hemma, då blir väl allt lugnt, skönt och trivsamt?

Nej, så länge man försöker ändra förutsättningarna för en god jul på utsidan av en själv, när insidan inte känns speciellt god, lär man inte bli särskilt framgångsrik i att få en god jul. Givet att man är lugn, glad och harmonisk på insidan, kan man variera utsidan ganska mycket utan att julen känns stressig och krävande.

Så, jag avslutar därför med att önska er alla en god jul på insidan av er själva, och ett likadant gott nytt år!

Annonser

Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 🙂

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. 🙂

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! 🙂

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

Experiment: Funktionella filmer

Jag funderade över varför jag inte kommit på något att skriva på ett tag, och inser att dels är de lågt hängande frukterna från mitt kunskapsträd redan plockade, och dels kommer nya insikter inte i tillräckligt hög fart. Nåväl, så är läget; då breddar jag inriktningen en smula men skriver på samma tema.

Denna gång på temat drama. Som jag skrivit om tidigare, är det en bra idé att försöka låta bli att projicera, eftersom det lätt åstadkommer en nedåtgående spiral i självkänsleminskning hos parterna. Dramatriangeln är en typiskt bra mall för hur sådana s.k. dysfunktionella relationer utvecklar sig.

Experimentet jag rekommenderar är att ni tittar på en godtycklig långfilm (eller annat drama), försöker hitta projektioner och andra dysfunktionella mekanismer, och sedan försöker skriva om en liten bit av handlingen på en ickeprojicerad form. Det blir inte mycket kvar, eller hur? Det är inte utan att man tror att en stor del av innehållet i vår västerländska kultur (det är den enda jag känner) består av projektioner, och skulle falla samman fullständigt om människorna skulle sluta projicera.

Lyssna också på ett vanligt radioprogram (inte musik, alltså), eller läs en vanlig tidning. Ofta samma sak där! De funktionella (motsatsen, alltså) inslagen står alltid ut som lysande undantag!

Ett bra exempel är när Steve Pavlina och hans hustru Erin Pavlina försöker vara svartsjuka på ett funktionellt sätt.

Uppdaterat 2009-03-20: Min omgjorda törnrosasaga är ju också ett exempel på detta!