Verbalisering

Jag funderade ett slag över varför det har blivit så pass glest mellan inläggen under rätt lång tid nu. Det är inte så att jag slutat fundera på personlig utveckling, snarare tvärtom! När man är pappaledig, som jag varit hela hösten, har man snarare tid att tänka mer intensivt på sådant, i och med att det relationella får stort fokus. (Tänk så abstrakt jag lyckades uttrycka saken! 🙂 ) Snarare känns det mest som om orsaken till att det inte blir så många blogginlägg (förutom det uppenbara, att jag har en bebis som helst vill att datorn skall användas till att titta på filmer med bilar) är att jag faktiskt inte kan verbalisera särskilt mycket av det som pågår i mitt huvud som handlar om bloggens ämne. Det får helt enkelt komma senare, om det nu gör det. Ibland undrar jag om jag har kommit förbi den punkt där orden faktiskt tar slut, och det på sin höjd blir kryptiska twitter-meddelanden istället. 🙂 Men vi får se. Släpp inte prenumerationen, så kanske det kommer något spännande då och då! Idéer och uppslag kan ni gärna skriva som kommentarer eller mail, så kanske jag kan göra något bra av dem. Det är alltid enklare att bidra med något i dialog.

Acceptera mera!

När man har fastnat i något och inte hittar ut, hittar man ju just inte ut. Man vet inte vad man skall göra. Vad skall man göra då? Det vet man ju inte, det hör till sakens natur! Och ofta accepterar man inte att man fastnat. Man vill helst ta sig ut, eller hur? Just för att det är så jobbigt att man fastnat.

Men varför har man fastnat? När man har hållit på med personlig utveckling ett tag vet man oftast att det räcker att acceptera nuläget för att komma ur låsningen. Men när man inte klarar att acceptera, utan har fastnat även i detta, vad gör man då? När man så att säga har fastnat på en högre nivå?

Här gäller det att tänka abstrakt. Jag har inte accepterat nuläget, och jag har inte ens klarat att acceptera att jag inte accepterat nuläget. Finessen nu är att det alltid är enklare att acceptera en abstraktionsnivå upp! Att acceptera att man fastnat kan vara svårt, men att acceptera att man inte klarar att acceptera är enklare. Men även här kan man fastna. Anledningen till att jag skrev detta är att jag inte klarade av att acceptera att jag inte accepterade det inre känslomässiga tillstånd jag var i. Så jag var tvungen att gå upp ytterligare en nivå, och där, minsann, infann sig acceptansen!

Min hypotes är att det alltid går att hitta en nivå av acceptans, och därmed trygghet med situationen. Man kan vara alldeles tillfreds bara man har accepterat den situation man är i. Och det räcker att acceptera någon nivå av beskrivning av den verklighet man är i. Om det så är acceptans av att man inte accepterar att man inte kan acceptera, eller kanske fler nivåer ändå.

Utmaningen är att göra detta konkret för sig själv. Det kan ta ett visst mått av träning. Men det är en av många vägar ut ur The Matrix.

Ett exempel jag läste om för en tid sedan var mannen som kom till sin terapeut, uppenbarligen arg. Terapeuten frågade honom om han var arg, men mannen kunde inte acceptera att han var arg. Sedan frågade terapeuten honom om han kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg. Det gick inte heller. Men på nästa nivå, att acceptera att han inte kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg, föll allting ut, abstraktionerna kollapsade, och han kunde plöstligt acceptera att han var arg. Och det var första steget för honom att komma i kontakt med sin ilska. Ungefär samma sak vilken känsla det än rör!

Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Om självobservation och kontroll

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Skrivintervall

När det inte kommer ett blogginlägg på länge (som nu) brukar det helt enkelt bero på att jag inte fått någon insikt som jag tycker är värd att skriva om. Ibland är det så att insikter kommer ofta, och ibland kommer de sällan. Ibland kommer samma insikt tillbaka vid ett senare tillfälle, fast jag fått den för länge sedan. Ganska ofta, faktiskt! Det är just de insikterna som jag tycker är extra mycket värda att skriva om, för då gissar jag att  fler antagligen kommer att bli berörda av dem. Andra insikter kommer bara en enda gång och är specifika för något som jag brukar tänka på eller göra, eller har varit med om. Om jag inte kan generalisera dem till något jag tror att andra kan ha nytta av, skriver jag inte heller om dem, om det inte finns någon annan kvalité hos dem, som är värd att ta upp. Alla har vi våra egna personliga insikter som vi måste få! Det finns inga ”rätta” insikter som man skall få i tur och ordning, utan var och en får göra sitt ”jobb”. Det jag skriver kan förhoppningsvis vara till hjälp när det gäller att forma egna insikter!

Meditation och allergi – uppföljning

För ungefär ett år sedan bloggade jag om möjligheten att använda meditation mot symptom på allergi, och jag jobbade då rätt rejält på att försöka lösa upp de inre signaler som verkade hänga ihop med allergin. Nu har en bit av pollensäsongen gått, och jag kan säga att jag inte alls har några symptom denna gång; det är förstås trevligt! Å andra sidan är väl pollenhalterna inte lika extrema som förra året. Jag får väl helt enkelt återkomma varje år vid den här tiden med en uppdatering på läget. 🙂

Power naps och meditation

Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.

Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?

En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.