Verbalisering

Jag funderade ett slag över varför det har blivit så pass glest mellan inläggen under rätt lång tid nu. Det är inte så att jag slutat fundera på personlig utveckling, snarare tvärtom! När man är pappaledig, som jag varit hela hösten, har man snarare tid att tänka mer intensivt på sådant, i och med att det relationella får stort fokus. (Tänk så abstrakt jag lyckades uttrycka saken! 🙂 ) Snarare känns det mest som om orsaken till att det inte blir så många blogginlägg (förutom det uppenbara, att jag har en bebis som helst vill att datorn skall användas till att titta på filmer med bilar) är att jag faktiskt inte kan verbalisera särskilt mycket av det som pågår i mitt huvud som handlar om bloggens ämne. Det får helt enkelt komma senare, om det nu gör det. Ibland undrar jag om jag har kommit förbi den punkt där orden faktiskt tar slut, och det på sin höjd blir kryptiska twitter-meddelanden istället. 🙂 Men vi får se. Släpp inte prenumerationen, så kanske det kommer något spännande då och då! Idéer och uppslag kan ni gärna skriva som kommentarer eller mail, så kanske jag kan göra något bra av dem. Det är alltid enklare att bidra med något i dialog.

Annonser

Acceptera mera!

När man har fastnat i något och inte hittar ut, hittar man ju just inte ut. Man vet inte vad man skall göra. Vad skall man göra då? Det vet man ju inte, det hör till sakens natur! Och ofta accepterar man inte att man fastnat. Man vill helst ta sig ut, eller hur? Just för att det är så jobbigt att man fastnat.

Men varför har man fastnat? När man har hållit på med personlig utveckling ett tag vet man oftast att det räcker att acceptera nuläget för att komma ur låsningen. Men när man inte klarar att acceptera, utan har fastnat även i detta, vad gör man då? När man så att säga har fastnat på en högre nivå?

Här gäller det att tänka abstrakt. Jag har inte accepterat nuläget, och jag har inte ens klarat att acceptera att jag inte accepterat nuläget. Finessen nu är att det alltid är enklare att acceptera en abstraktionsnivå upp! Att acceptera att man fastnat kan vara svårt, men att acceptera att man inte klarar att acceptera är enklare. Men även här kan man fastna. Anledningen till att jag skrev detta är att jag inte klarade av att acceptera att jag inte accepterade det inre känslomässiga tillstånd jag var i. Så jag var tvungen att gå upp ytterligare en nivå, och där, minsann, infann sig acceptansen!

Min hypotes är att det alltid går att hitta en nivå av acceptans, och därmed trygghet med situationen. Man kan vara alldeles tillfreds bara man har accepterat den situation man är i. Och det räcker att acceptera någon nivå av beskrivning av den verklighet man är i. Om det så är acceptans av att man inte accepterar att man inte kan acceptera, eller kanske fler nivåer ändå.

Utmaningen är att göra detta konkret för sig själv. Det kan ta ett visst mått av träning. Men det är en av många vägar ut ur The Matrix.

Ett exempel jag läste om för en tid sedan var mannen som kom till sin terapeut, uppenbarligen arg. Terapeuten frågade honom om han var arg, men mannen kunde inte acceptera att han var arg. Sedan frågade terapeuten honom om han kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg. Det gick inte heller. Men på nästa nivå, att acceptera att han inte kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg, föll allting ut, abstraktionerna kollapsade, och han kunde plöstligt acceptera att han var arg. Och det var första steget för honom att komma i kontakt med sin ilska. Ungefär samma sak vilken känsla det än rör!

Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Om självobservation och kontroll

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Skrivintervall

När det inte kommer ett blogginlägg på länge (som nu) brukar det helt enkelt bero på att jag inte fått någon insikt som jag tycker är värd att skriva om. Ibland är det så att insikter kommer ofta, och ibland kommer de sällan. Ibland kommer samma insikt tillbaka vid ett senare tillfälle, fast jag fått den för länge sedan. Ganska ofta, faktiskt! Det är just de insikterna som jag tycker är extra mycket värda att skriva om, för då gissar jag att  fler antagligen kommer att bli berörda av dem. Andra insikter kommer bara en enda gång och är specifika för något som jag brukar tänka på eller göra, eller har varit med om. Om jag inte kan generalisera dem till något jag tror att andra kan ha nytta av, skriver jag inte heller om dem, om det inte finns någon annan kvalité hos dem, som är värd att ta upp. Alla har vi våra egna personliga insikter som vi måste få! Det finns inga ”rätta” insikter som man skall få i tur och ordning, utan var och en får göra sitt ”jobb”. Det jag skriver kan förhoppningsvis vara till hjälp när det gäller att forma egna insikter!

Meditation och allergi – uppföljning

För ungefär ett år sedan bloggade jag om möjligheten att använda meditation mot symptom på allergi, och jag jobbade då rätt rejält på att försöka lösa upp de inre signaler som verkade hänga ihop med allergin. Nu har en bit av pollensäsongen gått, och jag kan säga att jag inte alls har några symptom denna gång; det är förstås trevligt! Å andra sidan är väl pollenhalterna inte lika extrema som förra året. Jag får väl helt enkelt återkomma varje år vid den här tiden med en uppdatering på läget. 🙂

Power naps och meditation

Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.

Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?

En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! 🙂

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! 🙂 Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Om juliga stressreaktioner

Så här före jul när det dels är dags för att knyta ihop höstens verksamhet på jobbet, och julförberedelserna hemma börjar pocka på uppmärksamhet, är det lätt att få stressreaktioner, och där har jag förstås hamnat, och har befunnit mig i någon månad. Jag tänkte göra en betraktelse över detta och se hur man kan förhålla sig till stressen om man lyckas hålla hjärnan klar i några ögonblick ibland.

Alla de saker som jag ”borde” göra brukar jag normalt sett ha på listor som jag plockar från, och då brukar det inte vara så svårt att vara nöjd med detta, så att jag vet med mig att jag förr eller senare kommer till skott med det som borde göras. Men när pappershögarna hopar sig och jag knappt ens hinner titta igenom dem för att skriva ned saker på listor över vad jag borde göra, då går hjärnan in i stressläge, och försöker hålla allt i huvudet, eftersom det uppenbarligen inte finns något externt stödsystem som går att lita på (läs t.ex. om David Allens begrepp ”Trusted System” för teori om detta). Och då har jag mindre utrymme för att hålla hjärnan klar, och därför sämre möjligheter att ta mig ur stressen. En fin fälla!

Jag tänkte börja med att titta på den rätt störande känsla som kan ligga och gnaga i ett sådant här läge, och som i alla fall påverkar mig starkt. Det är känslan av otillräcklighet eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna med alla saker som jag vill hinna med. Så, tillsammans med alla de saker som snurrar runt i huvudet, och som vill bli gjorda, kommer denna känslan. Om man hade möjlighet att ha ett insiktsfullt ögonblick hade man ju betraktat sin känsla, tagit den på allvar, och insett att man faktiskt behöver prioritera.

En annan komponent som förvirrar mig i detta läge är att jag kanske inte vill acceptera att jag faktiskt inte klarar av alla de saker jag föresatt mig, även om det egentligen är uppenbart att det är helt omöjligt att hinna med alltsammans. Det är nämligen så att man behöver vara ganska lugn och klarsynt för att göra ett fullödigt accepterande, och det är ju just det man inte är när man är stressad.

Min analys ovan använder jag så här: om jag på detta vis har plockat ut några nyckelkomponenter i min julstress, kan jag fokusera på dem, och förhoppningsvis ta mig ur stressen. Och ju längre man har befunnit sig i stressläge, desto svårare är det att ta sig ut, men det går. Och även om man för ett ögonblick tänker att man borde meditera eller gå en promenad för att få ett bättre perspektiv, så är det svårt att ta sig för detta när man, just det, inte har något bra perspektiv.

Tyvärr är det nog så att det är enda vägen ut, att faktiskt få några ögonblick av perspektiv ibland, även när man är stressad, så att man kan bedöma vad man måste göra. Och grunden till att kunna få dessa ögonblick lägger man, gissa när, jo, förstås när man inte är inne i full stress, utan när man tränar på att hantera mindre vardagsproblem på ett konstruktivt sätt. Eller när man faktiskt har närvaron att meditera regelbundet.

Ytterligare en svår sak som kan ligga under och störa, är att man kanske inte ens har insett att man är värd att må bättre än att vara stressad under en längre tid. Det är ett av de svårare perspektiven att tillägna sig, så det behöver man också jobba med under tiden när man inte är stressad. Det är en del av det som brukar kallas god självkänsla.

Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Självcentrering

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Att se sitt eget och andras ansvar

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. 🙂

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Att erövra normallägen

Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som ”onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett ”normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara ”normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Insida och utsida

Idag var jag ute på promenad i det vackra varma höstvädret härhemma, och när jag gick nere vid vattnet och mötte en dam som tittade surt framför sig (inte på mig, tror jag), så märkte jag att jag har en starkt negativ reaktion på sura människor. Det visste jag väl redan tidigare, men jag blev uppmärksammad på det i ögonblicket.

Vad händer då om jag vid detta tillfälle agerar ut min känsla, och tittar surt tillbaka som om hon hade gjort mig något ont? Då får hon bekräftelse på att andra människor inte vill henne väl, och hennes surhet fastnar ännu hårdare. Och hon reagerar väl antagligen i sin tur på min sura blick, och jag får ytterligare bekräftelse på att hon vill mig något ont. Så kan vi gå där båda två och vara sura. Frågan är vem som är mest sur i det fallet, och om det är viktigt vem som är sur först. Knappast!

Men vad betyder då min starka reaktion i ljuset av detta? Antagligen betyder det att även jag har potential att vara sur på samma sätt, och om jag inte är medveten om min känsla så att jag kan låta bli att agera på den, så är det säkert sur jag blir, precis som denna dam. Här ser man att det finns utrymme för ödmjukhet; innan jag insåg detta har jag haft lätt att ”döma” sura människor. Men det sura finns ju även i mig, så det gör ju ingen nytta alls, snarare skada.

En slutsats av detta är att min reaktion på andra människor säger mycket om mig själv. Om jag reagerar starkt på sura människor är jag antagligen inte nådigt inställd till om jag själv skulle bli sur (och det gör ju knappast saken bättre).

En andra slutsats av detta är att jag kan använda min reaktion på andra människor (eller företeelser; generalisera så långt du tycker att det fungerar!) till att hitta egenskaper hos mig själv som jag automatiskt skulle döma hos mig själv, om eller när de tittar fram. Saker som jag inte kan se nyanserat på, och som antagligen resulterar i ett omedvetet agerande på känslan.

Ett exempel från mig själv. Om jag ständigt reagerar på när andra stavar ord felaktigt (har stämt på mig tidigare!) eller använder språket ”fel”, så är jag antagligen mycket litet förlåtande till om jag själv skulle råka skicka ut ett email till hela företaget, där jag har stavat ett ord fel, eller uttryckt mig språkligt klumpigt. I så fall kommer jag kanske att må riktigt dåligt av detta email, istället för att förlåta mig själv, eftersom det faktiskt är helt mänskligt att stava fel. Det är till och med helt mänskligt att inte vara så bra på att stava eller formulera sig.

Och tänk nu om det på detta företag finns andra personer som också har starka reaktioner på språkfel, och kommer till mig för att klaga. Då får jag min reaktion styrkt; det var ju verkligen helt förfärligt, det jag skrev! Annars skulle ju andra vara förlåtande, och inte klaga.

Detta var bara ett litet antal exempel av hur lika in- och utsida av oss själva är. Våra känslor speglas i omgivningen, och åtgärden utförs oftast enklast på insidan. Och för att lyfta oss ur dessa känslosnurror måste vi bli medvetna om våra känslor så att vi kan låta bli att agera på dem.

100 inlägg!

Jag såg just att jag har missat mitt 100-inläggsjubileum! Detta är mitt 102:a inlägg enligt statistiken. Jag skall ta det som en uppmuntran till mig att gå igenom alla inlägg för att se om det finns något jag kan komplettera med.