Intuition och GTD-systemet

David Allen, som är skaparen till systemet Getting Things Done, har kommit ut med en ny arbetsflödeskarta (eng. workflow map) över sitt system för livets informationshantering. Längst ned till vänster står som ”Worst Practice” att ”My intuition is inaccessible”, och det är i princip detta som David vill åt med sitt system. Om man slipper tänka på allt man tycker att man borde göra, utan istället har det organiserat på ett tillgängligt sätt, har man utrymme i hjärnan för att vara kreativ. Själv har jag använt hans system i flera år, och den som gillar att ha många projekt igång samtidigt, både på arbetet och privat, rekommenderar jag att ta en titt på GTD-systemet. Studera först arbetsflödeskartan, och läs sedan Davids bok Getting Things Done.

Som med alla metoder finns förstås risker. Om man tidigare bekymrat sig över alla saker man tycker att man måste komma ihåg, kan man med ett sådant system bekymra sig om man verkligen har koll på allt i systemet, och om detta är det bästa sättet att organisera saker på. För att inte tala om när man inför en teknisk dimension, och använder datorstöd för att implementera systemet; då har man även tekniken att bekymra sig över. Det kan också ta ganska lång tid innan man känner sig bekväm med systemet, och sedan måste man ständigt anpassa det efter sina ändrade behov. Men åtminstone håller man själv i ratten, och styrs inte helt av omvärldens nycker.

Man slipper alltså inte automatiskt sina bekymmer (hade väl varit fint!), utan flyttar dem bara till ett mer abstrakt plan. Hur man låter bli att bekymra sig skall jag skriva om en annan gång. Räcker det så länge att säga att personlig utveckling och meditation är bra även för detta!

Ändring 2009-10-08: Bilden finns inte kvar på sin ursprungliga plats, och det kanske inte är så konstigt, eftersom David Allen just lanserat den ”äkta” varianten, som är till salu på hans webplats. Frågan är om det är värt att köpa den; den är bra mycket dyrare än boken! Men det är alltid roligt att titta på film med David på; den finns här. Jag har uppdaterat länkarna så att de pekar på platsen där man kan köpa bilden istället.

Prestationsångest efter semestern

Nu är jag tillbaka efter en skön, avkopplande semester med härligt väder större delen av tiden! Och nu vore det förstås lämpligt att komma igång med skrivandet igen. Nu borde jag ju ha en hel hög av saker att skriva om. Eller? När jag gräver runt hittar jag just nu mest lösa trådar, och medan jag tänker att jag förstås borde kunna skriva något när det var så länge sedan jag skrev, ter sig de potentiella idéerna ännu mer undflyende. Vad kan det bero på? Prestationsångest, så klart! Om jag försöker kontrollera min prestation (kontrollbehovet igen!), d.v.s. att jag försöker trycka fram något som inte kommer frivilligt, så försvinner kreativiteten genast. Jag läste i somras en trevlig bok av Bengt Renander, Kreativiteten kommer av sig själv, som beskriver bra hur man får bra idéer. Och inte kommer de ur prestationsångest. Snarare kommer de alldeles gratis ur ett meditativt lugn. Man behöver förstås förbereda sig grundligt, och sedan genomföra arbetet, men själva idén kommer ur stillheten.

Ja, och jag hittade ju något att skriva om till slut. Tack, Sophia, för impulsen till detta!

Semestertid

Jag skriver inte så mycket nu, eftersom det är skönare att ligga på stranden. 🙂

Men var ordentligt medvetna på semestern, mina kära läsare!

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

TED-föredrag om mental träning

Buddhistmunken Matthieu Ricard har hållit en TED-föreläsning som rätt bra sammanfattar vad jag brukar skriva om här. Han har varit framstående molekylärbiolog, men avbröt sin karriär för att bli tibetansk buddhistmunk. Tillsammans med sin far Jean-François Revel, som är filosof, har han skrivit boken Munken och filosofen, som är mycket läsvärd; en dialog mellan öst och väst som är konstruktiv och kärleksfull. Faktum är att det var den bok som fick mig att börja fundera över att man kan betrakta och påverka sitt inre på ett konstruktivt sätt, så det var roligt att hitta denna presentation av den anledningen! TED är en årlig konferens där tänkare och inflytelserika personer från hela världen får hålla föreläsningar. Mycket lyssningsvärt finns utlagt på deras webplats.

Meditation mot allergi?

Jag fick för någon vecka reda på att jag antagligen har blivit allergisk mot något som befinner sig i luften nu under våren. Resultat kommer om någon vecka, så jag vet ännu inte vad jag blivit allergisk mot. Skönt att jag har klarat mig ända till nu, i vilket fall!

Envis som jag är försöker jag förstås att gå till botten även med detta, och försöker blicka inåt mot allergisymptomen under meditation. Hittills fungerar antihistimintabletter bättre, kan jag avslöja. Men min känsla är ändå att eftersom symptomen (ont i halsen, snuva m.m.) ger sig till känna mentalt (det gör de definitivt!), så kan jag möta dem även med mina mentala verktyg, och kanske åstadkomma någon nyttig effekt på allergin.

Om jag märker att meditation faktiskt har någon effekt skall jag förstås berätta det. I vilket fall verkar det vara ett riktigt svårt projekt, och då är det förstås värt att lägga tid på!

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Mentalistisk metod mot att skjuta upp saker

Direkt ur verkligheten, ett konkret exempel! Nu har jag suttit i några timmar och försökt övertala mig att skriva ett visst dokument som jag förr eller senare behöver skriva, vare sig jag vill eller inte. Och jag hade egentligen velat skriva det redan för två veckor sedan, och svårt är det inte, heller; bara litet elementärt tankearbete för att få ned mina redan färdiga anteckningar på pränt. Vad är det som hindrar mig, och vad kan jag göra åt saken? Självklart ett busbra exempel för hantering i ett blogginlägg här!

Jag satte mig ned för att analysera saken, och blickade (surprise!) inåt för att se vad som hindrar mig, och vilka egenskaper detta ”vad” har. Efter en stunds observation märkte jag att det gick att likna den ”delen” av mig som inte vill skriva dokumentet vid en person som skarpt säger emot direkt när jag börjar fundera på att börja skriva. Och dessutom tar jag den personen på yttersta allvar, eftersom det personen säger (har inte lyckats verbalisera detta ännu!) träffar rakt i en öm punkt. Jag försöker alltså inte ens ifrågasätta, och gör som jag blir tillsagd, det vill säga, jag låter bli att skriva. Ett klart samband, så vad gör man åt detta?

Det jag då gjorde var att inrikta min uppmärksamhet just på den ömma punkten, med hypotesen att att det med detta fungerade på samma sätt som när man har svårt att säga nej till vad en annan människa säger. Det beror för min del ofta på att jag inte kan hålla distans till saken och inte kan betrakta det den andra människan säger helt nyktert. Så även i detta fall!

Den ömma punkten betraktade jag ömt (!) och höll upp den framför min inre blick, utan att på något sätt fördöma, med mål att ”ta ett snack” för att tillsammans komma fram till att det inte finns någon fara för mig i att jag behöver skriva just detta dokument. I början kan det vara en smula ovant att man faktiskt måste tala med sig själv om de mest uppenbara saker för att det skall gå fram, men det är ju precis så det fungerar när man kommunicerar med sina medmänniskor. Och insidan och utsidan är som vanligt mycket lika. Get used to it!

Fungerade det? Ja, faktiskt. Direkt när jag hade gjort denna övning hade jag inga som helst problem att börja skriva. Inte minsta motstånd, faktiskt.

Övning: prova, närhelst du har lust att skjuta på något till en annan gång, när du lika gärna kan göra det med en gång!

Några svar på pappaupprop

Det har kommit in några svar på daddys pappaupprop. Jag lovade ju att länka till dem i ett tidigare inlägg. Jag hoppas att fler svar kommer in; dessa var inte särskilt medkännande eller konstruktiva och ansvarstagande för att komma från riksdagsmän, tycker jag!

Själv reagerar jag på att daddy snarare fördömer än visar medkänsla för dem som har svårt att begripa problemen med sin inskränkta hållning (dem han utmålar som pappahatare). Därmed inte sagt att han gör fel; jag tror att min reaktion kommer från att jag så gärna vill tro att medkänsla fungerar bättre än fördömande i alla lägen. Jag vet bara inte hur alternativet skulle se ut i en politisk debatt som denna. Frågan är om mekanismerna i samhället existerar för att stödja en debatt där medkänsla med motståndaren tillåts, istället för dagens pajkastningsdebatter.

Fredagsnöje: automatöversättning

Jag fick för mig att prova att köra Google Translate på min blogg, för att översätta den till engelska. Riktigt spännande och roande resultat! 🙂

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 🙂

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! 🙂

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Gränser och känsloomvandling

Ibland händer det att jag har svårt att stå för min egen åsikt; för det jag vill. Nyligen hade jag en dröm om just ett sådant tillfälle, och jag hade turen att komma ihåg drömmen när jag vaknade.  Det är inte så viktigt om vad den handlade om; kanske räcker att säga att jag drömde att jag lånade ut min bil till en främling som jag inte litade på, trots att jag egentligen inte ville detta. En typiskt pedagogisk dröm riktad direkt till mig! 🙂

Raskt bestämde jag mig att prova om känsloomvandling fungerar för att komma vidare med svårigheten att hitta styrka i just den typen av situation. Känslor fungerar på samma sätt i drömmar som i ”verkligheten”, så jag kunde återkalla känslan jag kände när jag insåg att jag gick med på att göra något som jag egentligen inte ville. När jag fokuserade mitt medvetande in i känslan, blev resultatet en mycket obehaglig känsla långt ned i magen, som på något sätt verkade tränga igenom själva hindret för att jag skulle kunna stå upp för mig själv. Det låter flummigt värre, men känslan av detta är konkret när jag gör det. En hel del återstår att göra med detta, men bättre blev det definitivt!

Positivt är förstås att obehagskänslan jag känner när jag inte står för min åsikt innehåller det som behövs för att jag faktiskt skall stå för min åsikt. Bara jag använder den på rätt sätt. Jämför ett tidigare inlägg om kärleksfulla möten.

Bloggpaus

Just nu tycker jag själv att jag håller på att fundera på saker som fortfarande är så ”flummiga” att jag inte kan skriva ned dem på något bra, konkret, analytiskt sätt, och eftersom min målsättning är att skriva just på det viset, råkar det bli en paus i bloggandet här, helt enkelt. Än så länge upplever jag mina tankar som att om jag accepterar ett speciellt cirkelbevis (alltså ett bevis som bygger på att dess slutsats är sann), så blir dess slutsats automatiskt sann. Litet som det här att bevisa att tomten finns. Förhoppningsvis mer om detta senare, men troligtvis på annan form, alltså. 🙂 Nyckeln i sådana här fall brukar vara att dela upp tankarna i abstraktionsnivåer. Vi får se vad som faller ut!

Shields Up!

Häromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 😉

Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt). 

Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.

Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!

Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!