Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

En paradox i personlig utveckling

En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.

Om vikten att acceptera sina ”mörka” sidor

Det talas ofta om att det är viktigt att man accepterar sina ”mörka” sidor, för att man skall må bra. Men vad menas med det, egentligen? Ytterst handlar det om att man skall acceptera sig själv precis som man är just nu, även om man förstås kan ha en vilja att  förändra sig till att tänka på andra sätt i framtiden.

Men rent konkret, vad är det som är ”mörkt”, hur vet man när man hittar något sådant?

Börja med att observera dina egna tankar. Ibland kommer det fram sådana tankar som man inte skulle vilja yttra så att någon hör det. Uppenbarligen ser man tankarna som otillåtna. Det är det jag menar med den ”mörka” sidan! Det är lätt gjort att skämmas över tanken, och att man knappt vill kännas vid sin tanke. Gör man det kommer man inte att hantera de känslor som gör att tanken kommer upp, och man kommer att skapa sig en känsloknut. Och som jag har skrivit om tidigare, så kan känsloknutarna göra att jag faktiskt inte kan hantera de situationer där känslan uppstår; jag kanske agerar på känslan och gör något som inte är bra för mig i situationen.

Så, om sådana ”otillåtna” tankar kommer upp, försök bara låta eventuella skamkänslor eller andra negativa känslor fara förbi, och acceptera fullständigt att du faktiskt tänker just dessa tankar. Inte förrän du accepterat att du har sådana tankar kan du förändra ditt sätt att tänka och agera!

Om att jobba med ”dumma” människor

Scott Berkun recenserar en artikel som handlar om att hur man kan se på saken när man tror att man jobbar med ”dumma” människor. Jag insåg att det kopplar direkt till vad jag brukar skriva om här. Om man själv är rädd för att visa sina brister och projicerar rädslan på andra, blir det lätt att man tror att andra är dumma. Som Scott skriver, måste man ju villigt erkänna att det kan vara man själv som är dum (eller snarare oinformerad, eller inte förstår), om man skall våga släppa på sin dogm att det är de andra som är dumma. Och projicerar man, har man ju svårt att släppa detta.

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

Om behovet av aha-upplevelser

Låt säga att jag faktiskt vet att någon vana jag har påverkar mig negativt, eller något tankesätt jag har är improduktivt. Jag kanske inte tar den där lunchpromenaden under mörkaste vintern, fast jag vet att jag mår bra av solljuset. Jag kanske tror att jag inte kan starta ett eget företag med min idé, eftersom jag tror att jag inte kan sälja min idé, trots att jag vet hur mycket hårt arbete jag ändå måste lägga ned för att ens hitta rätt nisch att tjäna pengar i. Inget kommer ju gratis.

En annan improduktiv tanke kunde vara att jag inte vill byta jobb eftersom jag vet vad jag har men inte vad jag får, trots att jag inte är nöjd med det jobb jag har. Eller något annat som behöver bytas. Trots att jag vet att jag när jag väl börjar leta brukar hitta något riktigt bra jobb.

Hypotetiska tankar, alltså, men de kommer ju tillbaka vid olika skeden i livet. 🙂

Trots att jag rent intellektuellt vet att jag jag agerar tokigt, och inte på bästa sätt, så är det rätt säkert att jag kommer att fortsätta med det, ända tills jag får en ”aha-upplevelse” om detta som jag redan vet!

Det låter ju konstigt, men det verkar vara så det ligger till. Man kan prata hur mycket som helst om något man vill ändra, utan att man faktiskt ändrar något. Först när man förankrat det man redan vet i sitt emotionella jag, har man möjlighet att faktiskt förändras. Och det är där aha-upplevelsen kommer in. Den är nämligen en positiv, emotionell upplevelse som får dig motiverad att ändra ditt beteende. Om du får en emotionellt tydlig bild av varför du vill byta jobb, en aha-upplevelse, så har du plötsligt en riktig drivkraft att faktiskt genomföra ditt byte. Om du har i ditt inre inser varför du behöver ta den där lunchpromenaden, blir det genast enklare att göra detta.

Tyvärr ger inte alla aha-upplevelser permanent effekt, och det är inte lätt att framkalla dem, men det är bra att ha dem som riktlinje för hur man får till stånd äkta förändring.