Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Annonser

Levnadsreglernas paradox

Många människor genom historien har försökt formulera levnadsregler så att vi skall kunna följa dem för att kunna leva ett gott liv. Men oavsett vilken regel man väljer, kan man tolka den på fel sätt eller rätt sätt. Och även om man skriver en regel om att man skall tolka regler på rätt sätt, blir ju även det en regel, som kan tolkas på fel eller rätt sätt.

Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.

Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?

Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.

Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! 🙂 Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.

Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! 🙂

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! 🙂 Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Meditationsmetoder

Min kära fru Hanna har just skrivit bra om sin metod för meditation. Idén är att meditera över bibeltexter för att nå insikter inom personlig och andlig utveckling. Det jag skriver om på min blogg är skrivet till största delen i en icke-religiös form, men egentligen gör vi samma sak fast på olika sätt. (Om ni har läst Dan Browns Den förlorade symbolen inser ni förstås redan precis vad likheten är! Mer skall jag inte avslöja om boken här.)

Hanna uppmanar också den som kan bidra i ett teologiskt samtal baserat på erfarenheter från meditation att göra det, genom att själv skriva och kommentera. Det tror jag kan vara roligt, så om ni har koll på sådant, gör det!

Att se sitt eget och andras ansvar

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. 🙂

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 🙂

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. 🙂

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! 🙂

Om religioner och ”självsplittring”

Jag har just läst en svårbegriplig och kanske svårsmält artikel, som jag gillade. Oavsett om du tror på metafysiken som ligger till grund för artikeln, tycker jag att den åskådligt beskriver den skadliga effekten som de flesta religioner, inklusive Buddhism och New Age, har på oss människor. Läs, filtrera bort det du inte tål att höra (alternativt att du tar det som en utmaning!), och samla ett helhetsintryck. Hitta en bättre, mer personlig metafysik där du inte håller med om begreppen du läser. Och strunta i att det finns saker med som du kanske inte tror på. Kanske du gör det någon gång, och kanske inte.

Energiförlust

Ett ämne som blev aktuellt efter semestern, när det är dags att börja jobba igen! Jag observerade en automatisk reflex hos mig själv: vid ett stort antal tillfällen när jag kom att tänka på något som jag ville göra, uppstod en automatisk reflex i mig, som jag uppfattar som en fullständig energiförlust. Som givetvis gör att jag inte alls vill göra något. Det fanns inte ens tillfälle för någon entusiasm att bubbla upp, eftersom energin fullständigt försvann. Detta verkar vara en typisk mekanism bakom syndromet att alltid skjuta upp saker! Och som jag tänkte vore fint att bli av med när semestern är över.

En liten analys och ett åtgärdsförslag är på sin plats. Jag är inte säker på varifrån reflexen kommer, men jag gissar på mekanismen bakom kontrollbehov, som jag skrivit om tidigare. Om nuläget skiljer sig från önskat läge, d.v.s. när jag kommer på något som borde vara fallet men inte är fallet, uppkommer en stark känsla, som jag måste hantera konstruktivt för att gå vidare. Samma gamla fenomen som vanligt! Och kreativiteten i ett nötskal.

Samma gamla lösning som vanligt, att observera, för att se att energiförlusten egentligen är resultatet av en projektion? Den fungerar säkert, men ibland kan mer konkreta varianter fungera bättre.

Nu har jag provat att använda kunskaper från mitt undermedvetna; det som ligger under tankar och känslor. Jag gissar att det är det som blir kvar när man skalar bort hjärnbarken på hjärnan (fast då blir den delen svåranvändbar). Det undermedvetna är mycket bra på att hjälpa till med personlig utveckling, och om man fokuserera på det undermedvetna genom att helt enkelt fråga om hjälp med att behålla sin energi precis när energiförlusten sker, så kan det undermedvetna träda in och hjälpa till med detta. För mig fungerar det! Det är som om en värme sprids i kroppen, med fokus på platsen där den negativa känslan uppstod. Och jag får ha energin kvar, och kan fundera med klara tankar på om jag faktiskt vill göra det jag tänkte på.

Efter ett stort antal träningstillfällen tror jag att jag kommer att ha blivit med automatik motståndskraftigare mot denna typ av energiförlust, utan att jag explicit behöver be mitt undermedvetna om hjälp, det säger mig i alla fall erfarenheten från tidigare liknande övningar. Allt integreras, och man går vidare till nästa bana. (Och samma problem kan komma tillbaka, fast i ny skepnad. Man blir ju aldrig ”färdig” med något!)

För dig som tycker att det passar bättre kan ”det undermedvetna” bytas ut mot Gud, The Source, The Force, The Flying Spaghetti Monster eller någon annan projektion som du tycker är lämplig för ändamålet. Jag tror att det fungerar precis lika bra.

Att bränna bort roten till negativa känslor

Nu kommer ett inlägg som möjligen är ”advanced level”. Vi får se.

Jag skrev tidigare om Eckhart Tolles bok ”The Power of Now”, där han skriver om att man kan frigöra sig genom att enbart existera i nuet. Det låter kanske abstrakt och fint, men för mig är det inget värt om jag inte ser en konkret verklighet bakom det. Under några dagar har jag pysslat litet med en aspekt av detta, så därför känner jag att det går bra att skriva om det.

Jag har också skrivit om detta att man genom att fokusera sitt medvetande in i en negativ känsla kan frigöra sig från den, genom att man låter den omvandlas, transmuteras, som genom en medveten handling. Och det är nämligen precis detsamma som händer, fast genom en kontinuerlig process, om man är närvarande i nuet, enligt Tolles koncept.

Som ett exempel, om jag känner en negativ känsla som påverkar mig, som jag t.ex. känner mig nedstämd eller irriterad av, och jag fokuserar på nuet, avstannar tankarna (som i meditation!) och bara existerar i känslan, sker precis samma transmutationsprocess. Det gäller bara att medvetet ”föra fram” känslan in i nuet (flummigt, eller hur, men det känns verkligen så), så att hela känslan blir genomlyst och nästan bortbränd. Så om man i den transmutation, eller känsloomvandling, som jag tidigare skrivit om styr sitt medvetande genom hela den negativa känslan för att omvandla den till något konstruktivt, så så ligger här medvetandet fixt i nuet, medan man matar fram den negativa känslan.

Denna metod känns effektivare, eftersom man hela tiden kan vara i den positiva ”nukänslan”, och inte ens hinner bli påverkad av de negativa känslorna, medan man i det fall jag skrev om tidigare först måste identifiera att man är påverkad av en negativ känsla (svårt!) och därefter måste övervinna den så att man kan gå till roten med den.

Går det att förstå vad jag talar om? Jag försöker göra det så begripligt som det går, men inte är det lätt! 🙂 Det vore roligt att få återkoppling, vad det än är. Inget är fel!

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 🙂

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! 🙂