Varför det är dumt att döma

Det talas ofta om att det är dumt att döma andra. Och det kan man förstås hålla med om, på ett ytligt plan. Om man dömer någon genom att säga att han eller hon inte gör rätt, är mindre värd eller är på det eller det sättet (snabb, duktig, lat och så vidare), så kan man väl tro att den som då blir dömd inte gillar att bli placerad in i ett fack, eller än värre, kanske tar åt sig och tror på det som den som dömer säger. Med den ytliga tolkningen är man ”dum” om man dömer andra, eftersom man gör andra ledsna. Och det stämmer förstås. Även om den förståelsen är på ett ytligt plan kan den förstås vara användbar.

Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.

En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.

Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!

Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.

Annonser

Mentalt självförsvar

Om man känner sig angripen, antingen med ord, eller kanske förhoppningsvis mer sällsynt, rent handgripligen, kan man förstås titta på hur man reagerar detta i ett utifrånperspektiv. Säger jag något tillbaka, slår jag tillbaka, eller vad gör jag? Mer intressant tycker jag är vad som händer på insidan. Det är nämligen det som avgör vad som sedan sker på utsidan, och nästan viktigast, som avgör hur utfallet blir av angreppet på dig (förutom eventuell fysisk skada).

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför. 🙂

Om att surfa på sina känslor

Jag fick en liten vision om känslor alldeles idag. Man kan nämligen se känslor som vågor som man kan välja att stå kvar inför, eller att klättra upp och surfa på. Om man står kvar när det kommer en våg, blir man omkullkastad och ur balans, men om man stiger upp på sin bräda och surfar på den, kan man använda känslan som ett avstamp för att göra något. Och detta blir väldigt konkret, som en mental handling, om man bestämmer sig för att surfa på känslan! Känslor som jag tidigare haft svårt att hantera bara genom observation, blir ännu lättare att hantera om jag bestämmer att jag skall surfa på dem istället. Det fungerar för såväl positiva som negativa ohanterliga (d.v.s. omedvetet hanterade) känslor.

Så, surfa ett tag på dina känslor istället för på internet! 🙂

Tillägg 5/6 -10: Jag inser att surfliknelsen är sämre för känslor som inte ”rör på sig” så mycket. Tänk då istället ”Om att klättra på sina känslor”, så fungerar samma teknik.

Levnadsreglernas paradox

Många människor genom historien har försökt formulera levnadsregler så att vi skall kunna följa dem för att kunna leva ett gott liv. Men oavsett vilken regel man väljer, kan man tolka den på fel sätt eller rätt sätt. Och även om man skriver en regel om att man skall tolka regler på rätt sätt, blir ju även det en regel, som kan tolkas på fel eller rätt sätt.

Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.

Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?

Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.

Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! 🙂 Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.

Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!

Skrivintervall

När det inte kommer ett blogginlägg på länge (som nu) brukar det helt enkelt bero på att jag inte fått någon insikt som jag tycker är värd att skriva om. Ibland är det så att insikter kommer ofta, och ibland kommer de sällan. Ibland kommer samma insikt tillbaka vid ett senare tillfälle, fast jag fått den för länge sedan. Ganska ofta, faktiskt! Det är just de insikterna som jag tycker är extra mycket värda att skriva om, för då gissar jag att  fler antagligen kommer att bli berörda av dem. Andra insikter kommer bara en enda gång och är specifika för något som jag brukar tänka på eller göra, eller har varit med om. Om jag inte kan generalisera dem till något jag tror att andra kan ha nytta av, skriver jag inte heller om dem, om det inte finns någon annan kvalité hos dem, som är värd att ta upp. Alla har vi våra egna personliga insikter som vi måste få! Det finns inga ”rätta” insikter som man skall få i tur och ordning, utan var och en får göra sitt ”jobb”. Det jag skriver kan förhoppningsvis vara till hjälp när det gäller att forma egna insikter!

Om att motverka känsloknip

Ibland när något händer, t.ex. om någon säger något elakt till en, eller om man är med om något som man har dåliga associationer till (t.ex. från barndomen), kan det kännas som om man får ”känsloknip” inom sig. T.ex. kan man få en ”klump i halsen”, magknip, ”hjärtsnörp” eller liknande (det finns ytterligare några typiska ställen), och man känner sig illa till mods och har svårt att agera konstruktivt.

När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. Som om man pumpar in värme i området, kan man tänka och känna när man gör detta. Om man lyckas med detta försvinner genast känslan av hopplöshet, även om grundkänslan finns kvar, och man kan agera konstruktivt på händelsen.

Detta är svårt, men det lönar sig att träna mycket, för att lära sig att bli medveten i just det ögonblicket. Det är litet som att träna upp en muskel man aldrig haft kontroll över tidigare, gissningsvis som att lära sig vifta på öronen eller näsvingarna (kan jag inte!).

Om vikten att acceptera sina ”mörka” sidor

Det talas ofta om att det är viktigt att man accepterar sina ”mörka” sidor, för att man skall må bra. Men vad menas med det, egentligen? Ytterst handlar det om att man skall acceptera sig själv precis som man är just nu, även om man förstås kan ha en vilja att  förändra sig till att tänka på andra sätt i framtiden.

Men rent konkret, vad är det som är ”mörkt”, hur vet man när man hittar något sådant?

Börja med att observera dina egna tankar. Ibland kommer det fram sådana tankar som man inte skulle vilja yttra så att någon hör det. Uppenbarligen ser man tankarna som otillåtna. Det är det jag menar med den ”mörka” sidan! Det är lätt gjort att skämmas över tanken, och att man knappt vill kännas vid sin tanke. Gör man det kommer man inte att hantera de känslor som gör att tanken kommer upp, och man kommer att skapa sig en känsloknut. Och som jag har skrivit om tidigare, så kan känsloknutarna göra att jag faktiskt inte kan hantera de situationer där känslan uppstår; jag kanske agerar på känslan och gör något som inte är bra för mig i situationen.

Så, om sådana ”otillåtna” tankar kommer upp, försök bara låta eventuella skamkänslor eller andra negativa känslor fara förbi, och acceptera fullständigt att du faktiskt tänker just dessa tankar. Inte förrän du accepterat att du har sådana tankar kan du förändra ditt sätt att tänka och agera!

Meditation och allergi – uppföljning

För ungefär ett år sedan bloggade jag om möjligheten att använda meditation mot symptom på allergi, och jag jobbade då rätt rejält på att försöka lösa upp de inre signaler som verkade hänga ihop med allergin. Nu har en bit av pollensäsongen gått, och jag kan säga att jag inte alls har några symptom denna gång; det är förstås trevligt! Å andra sidan är väl pollenhalterna inte lika extrema som förra året. Jag får väl helt enkelt återkomma varje år vid den här tiden med en uppdatering på läget. 🙂

Om att jobba med ”dumma” människor

Scott Berkun recenserar en artikel som handlar om att hur man kan se på saken när man tror att man jobbar med ”dumma” människor. Jag insåg att det kopplar direkt till vad jag brukar skriva om här. Om man själv är rädd för att visa sina brister och projicerar rädslan på andra, blir det lätt att man tror att andra är dumma. Som Scott skriver, måste man ju villigt erkänna att det kan vara man själv som är dum (eller snarare oinformerad, eller inte förstår), om man skall våga släppa på sin dogm att det är de andra som är dumma. Och projicerar man, har man ju svårt att släppa detta.

Varför man inte skall hålla emot

Ett generellt begrepp som jag har mycket användning av är när jag märker att jag ”håller emot” något. När det är så, upplever jag att jag har något slags känslomässig ”knut” inom mig, som jag inte riktigt accepterar. Den kan finnas olika djupt i mitt psyke. Antingen känner jag knutens struktur ganska väl, eller så ligger den djupare, och det känns som något gnager någonstans i mig. Oavsett vilket, så är det samma fenomen, och det kan hanteras på samma sätt. Även om det som sitter djupt tar längre tid, och är svårare att komma åt.

Med ”hålla emot” menar jag att det finns något där som jag inte accepterar fullt ut. Jag har inte integrerat fakta i mig själv, utan jag försöker förneka antingen en känsla, eller hur något faktiskt förhåller sig. Och då gör det psykiskt ont, och jag blir blockerad i t.ex. hur öppen jag kan vara mot andra människor. Som alltid beter man sig likadant mot sig själv som mot andra människor. Om jag inte är öppen mot mig själv när det gäller ett särskilt område, kommer jag inte att klara av att vara öppen mot andra. Och vice versa, förstås.

Hur hanterar jag då detta? Principen är att jag försöker sluta hålla emot, och villigt acceptera det jag håller emot. Genom att fokusera på själva ”hålla-emot-känslan”, antingen i vardagen, eller under meditation, och försöka ”sänka garden” och släppa in det jag håller emot, kan jag lösa upp knuten. Jag har antagligen en reaktion som gör att jag automatiskt håller emot, så jag kan behöva genomskåda den reaktionen. Det man släpper in när man slutar hålla emot kan vara riktigt obehagligt, men det är bara att låta det flöda fram, så integrerar man och gör något positivt av det med automatik. Man kan förstås också träffa på ytterligare automatreaktioner där man håller emot, och grattis, då du fler knutar att lösa upp!

Ett typiskt exempel på denna sorts knut är när jag reagerar negativt på andra personer. Det betyder oftast att det finns något hos personen som jag inte vill acceptera, och då betyder det förstås i sin tur att motsvarande egenskap i mig själv är något som jag absolut inte accepterar. Nu är det ju så att alla egenskaper hos andra potentiellt finns hos oss själva (även om man kan välja att inte ge uttryck för den), men om man reagerar riktigt hatiskt på en egenskap hos någon annan, har man garanterat en riktigt ordentlig förträngning av motsvarande egenskap hos sig själv. Och löper därmed risk för att inte ha en medveten hantering av egenskapen hos sig själv. Sådana personer ser man i media då och då!

Nyckeln är som vanligt att vara medveten om allt, inklusive sina ”mörkare” sidor. Är man inte medveten om de mörka sidorna, är man kontrollerad av dem; så enkelt är det!

Begreppsbildning för ditt inre som verktyg för personlig utveckling

Något hjärnan är mycket bra på är att forma nya begrepp, utifrån vad vi observerar och gör. Vi lär oss nya saker genom att forma för oss nya begrepp, som är till hjälp när vi förstår området. Det kan vara begrepp som andra hjälper oss med, eller begrepp vi skapar för oss själva.

Den mekanismen använder jag väldigt mycket i mitt arbete med personlig utveckling, och är den metod som gör att jag kan generalisera många observationer till en ”större” insikt, och som därigenom möjliggör ”större” genombrott och förändringar. Om jag t.ex. observerar ett visst beteende hos mig själv, ett beteende hos andra, och ytterligare något inre fenomen hos mig själv, och inser att det finns en aspekt som är densamma (även om jag inte har ord för den), så har jag lärt mig något nytt, och kan därmed angripa problemet på en högre nivå, med mer vittomfattande möjliga vinningar.

För att göra detta gäller det att vara öppen och nyfiken, och aldrig få nog av att lära sig mer om sig själv. Och märker man hinder i sig själv mot detta, har man ingen ursäkt, för sådana hinder går förstås att angripa med metoder som jag skriver om här. Och det går att generalisera och lära sig mer även om hindren mot att vilja lära sig, även om det kan vara svårt att motivera sig.

Den inre ordföranden

När man läser om personlig utveckling ser man ofta att man skall vara i balans mellan olika ytterligheter. Man skall inte bli överväldigad av känslor, men man skall ta dem på största allvar. Man skall få utlopp för sin kreativitet, men man skall inte bli beroende av kreativiteten och bli en deprimerad konstnär. Man skall inte bli en ledare som beter sig som en tyrann, men man skall ändå få utlopp för sin inre kraft.

Vad betyder det egentligen att komma i balans mellan dessa drifter (det finns fler), som man ändå har inom sig (man slipper dem inte!)? Där tycker jag att begreppet ”den inre ordföranden” passar bra att använda. Man kan tänka sig en ordförande som sitter vid ett bord med diverse extrema människor, där den ena vill ge sig hän åt sina känslor, men den andra vill förtränga och strunta i dem. En vill bestämma över allt och alla, och en tycker att det är bäst att människor får vara ifred. En vill berätta för alla människor hur fel de har, och att bara de visste hur saker och ting skall vara, blir allt bra. Och så vidare. Om det inte finns någon ordförande i en sådan grupp människor, kommer gruppen omväxlande att befinna sig i någon av extrempunkterna, som motsvarar de inre drifterna man har.

Därför behöver vi se till att ha en bra ordförande inom oss som ser till att sammanväga alla åsikter som vi har, och gör ett vist val bland alla dessa, istället för att vi ger oss hän åt våra drifter utan att reflektera. De människor som har en fungerande inre ordförande ser vi typiskt sett som mycket mogna människor.

Ordföranden tränar man upp genom att observera sitt inre, och att man sedan vågar ha och verkligen tränar på att ha en dialog med sitt inre. Meditation hjälper som vanligt mycket för detta, men man måste aktivt låta sin ordförande träna på sin roll.

Först när man har en inre ordförande som fungerar kan man bli en riktigt bra ordförande i föreningsliv och annat, tror jag. Och genom att träna på att bli en bra ”yttre” ordförande, tror jag också att man förbättrar sin inre ordförande. Allt hänger samman.

Power naps och meditation

Under någon veckas tid har jag provat att ta s.k. ”power naps” under dagen, när jag har sovit i minsta laget på natten. Det betyder att jag har försökt sova under exakt 20 minuter, men inte att jag faktiskt behövt sova. 20 minuter verkar vara optimalt för att man inte blir det minsta trött efteråt, och jag blir riktigt ordentligt utvilad, och tjänar garanterat in de 20 minuterna på hur mycket effektivare och mer fokuserad jag blir direkt efteråt. En power nap vid lunchtid och en när jag kommer hem från jobbet verkar vara bra, men det verkar gå att vara flexibel med hur många och vilken tidpunkt jag väljer.

Men varför skrev jag nu ”meditation” i rubriken? Jo, det viktiga med en power nap verkar vara att man skall stilla tankarna, så att man går djupare ned i medvetandet, men att man inte som i meditation skall hålla emot sömnen genom att hålla koncentrationen uppe, utan sömnen får gärna komma. Det är rätt kul att medvetet observera hur jag kommer närmare och närmare sömnen, dessutom. Kanske jag så småningom som buddhistmunkarna lär mig att följa med hela vägen med medvetandet?

En fördel för mig i just denna fas av livet är att det verkar vara lättare för mig att stilla tankarna under en power nap än under min ”vanliga” meditation. Jag har själv ingen vettig förklaring till varför! Kan det vara mitt kontrollbehov som jag inte kan släppa förrän jag låter mig glida närmare sömnen? När jag tagit några power naps och på det viset tränat på att stilla tankarna fullständigt, fungerar det dessutom bättre att meditera som vanligt.

Vad betyder ord?

Häromdagen var jag på ett föredrag, där föreläsaren hade hängt upp sig på ordet ”trevligt”. Han menade att ”Vi hade det så trevligt” kunde översättas med något i stil med ”Vi satt där med våra fasader och vågade inte säga det vi verkligen tyckte utan log stelt och höll med, och språkade om ointressanta saker”. Min omedelbara reaktion var att jag absolut inte höll med. ”Trevligt” är ett rent positivt ord för mig, och det innebär inte för mig att man behöver agera på sina blockeringar för att något skall få kallas trevligt. När jag tänkte ytterligatre ett tag tyckte jag synd om honom som inte kan se igenom hur ord kan få associationer knutna till sig, som inte alls är nödvändiga. Särskilt negativa associationer har en tendens att fastna i orden. Och genom att ordet ”trevlig” fick en negativ association, så har han antagligen gått miste om många genuint trevliga tillfällen.

Såvida han inte hållit sig till samma sällskap genom hela livet, förstås. Om man umgås med människor som är dysfunktionella (med fasader och blockeringar, som jag beskrev ovan), tenderar inte bara ens tankevärld, utan även språket i sig, att få associerat till sig motsvarande blockeringar och negativa laddningar.

Hur vet man då om man fått sitt språk besmittat med laddningar från någon annan? Om man växt upp med föräldrar som inte var mästare på emotionell kompetens kan dessa laddningar sitta ganska djupt nere. Eller så kan man ha fått de emotionella laddningarna till orden senare i livet, om man hört ett ord mest i ett särskilt sammanhang. Man kan ju observera sig själv (universalknepet!), när man hör vissa ord. Om man reagerar starkt på vissa ord, och inte bara i innehållet i meningen man hör, kan man gissa att det finns något onödigt bagage knutet till ordet. Ord är ju bara ord!

Om man vill bli av med onödiga emotionella laddningar hos ord, hur gör man då? Som vanligt, försök rensa sinnet på tankar, och betrakta bara ordet, under meditation. Se vilka känslor som kommer upp. Försök förstå vad känslan som är kopplat till ordet är. Eller låt den bara lösas upp, genom att du går ned i känslan, t.ex. genom känsloomvandling. Ja, det finns mycket att läsa om detta ämne, om du tar en titt i arkivet.

Övning: Träna på att observera din reaktion på olika ord. Har du några ord som du alltid reagerar på, oavsett vad ordet används till?

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?