En paradox i personlig utveckling

En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.

Hantera problem när de uppstår

När man tycker att man har misslyckats med att hantera något på ett bra sätt, t.ex. ett möte med en ”besvärlig” person, kan man inbilla sig att det räcker att fundera ut vad man borde ha gjort för att man nästa gång skall lyckas bättre. Då missar man att utveckling i stort sett enbart sker när man fattar medvetna beslut just i stunden när det man vill bli bättre på inträffar. Det som krävs är alltså att du just i stunden när du träffar den besvärliga personen är så medveten att du kan tänka ut vad ett bättre sätt att agera på är, än vad du hade gjort ”på autopilot”, och faktiskt genomför detta just då.

Hur blir man då mer medveten under de svåra ögonblicken? Genom att så ofta det går observera sig själv, och genom att meditera (som till stor del är en renodlad form av att observera sig själv). Träna, träna och åter träna!

Största möjliga effekt

Om man vill ha största möjliga effekt i sin personliga utveckling, skall man fokusera på det som man till varje pris vill undvika. Det i en själv som man vill undvika, alltså. Ofta brukar det spegla sig i något i världen som man till varje pris vill undvika, men det som man primärt vill undvika finns förstås på insidan. Om man nu har hittat något sådant som man vill undvika (och håll fast vid det, för det försvinner väldigt snabbt, just i och med att man vill undvika det!), är det steg som ger största möjliga effekt att ta att acceptera, eller till och med tacka för, just detta. Det du gör då är att du gillar läget. Ungefär som att du har en karta, och accepterar att, ja, jag står just här i träsket. På något annat sätt kan man ju inte ta sig därifrån, om man inte vet var man är!

Om att hitta trygghet i sin otrygghet

Robert Masters har skrivit bra om hur man kommer förbi sin känsla av otrygghet, och hittar trygghet även i denna. Det skriver han så mycket bättre om än vad jag hade gjort, så jag länkar er helt enkelt till hans nyhetsbrev! Det finns en del annat roligt däri också, bland annat recensioner av hans senaste bok, på ämnet spiritual bypassing. Det där begreppet som betyder att man använder metoder personlig/andlig utveckling som ett sätt att undvika att möta sig själv. Intressant, jag har boken hemma, men har inte läst den än.

Nödvändig narcissism

Om man i hamnar den beryktade offerpositionen, den där man tror att någon annan borde fixa något för att det skall bli bra, den där man tror att det inte är någon idé att göra något för inget blir ändå bättre, och den där man riskerar att använda sin egen belägenhet som vapen för att få som man vill (det finns alltid ”hjälparmänniskor” redo att hjälpa den som är i offerposition), är det inte lätt att komma på vad man skall göra för att ta sig ut från den. Det ligger ju i sakens natur att man inte tror att det går att göra något!

Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.

Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.

Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).

Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan! 🙂

Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.

Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.

Kontroll över oss själva

Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Om självobservation och kontroll

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.