Acceptera mera!

När man har fastnat i något och inte hittar ut, hittar man ju just inte ut. Man vet inte vad man skall göra. Vad skall man göra då? Det vet man ju inte, det hör till sakens natur! Och ofta accepterar man inte att man fastnat. Man vill helst ta sig ut, eller hur? Just för att det är så jobbigt att man fastnat.

Men varför har man fastnat? När man har hållit på med personlig utveckling ett tag vet man oftast att det räcker att acceptera nuläget för att komma ur låsningen. Men när man inte klarar att acceptera, utan har fastnat även i detta, vad gör man då? När man så att säga har fastnat på en högre nivå?

Här gäller det att tänka abstrakt. Jag har inte accepterat nuläget, och jag har inte ens klarat att acceptera att jag inte accepterat nuläget. Finessen nu är att det alltid är enklare att acceptera en abstraktionsnivå upp! Att acceptera att man fastnat kan vara svårt, men att acceptera att man inte klarar att acceptera är enklare. Men även här kan man fastna. Anledningen till att jag skrev detta är att jag inte klarade av att acceptera att jag inte accepterade det inre känslomässiga tillstånd jag var i. Så jag var tvungen att gå upp ytterligare en nivå, och där, minsann, infann sig acceptansen!

Min hypotes är att det alltid går att hitta en nivå av acceptans, och därmed trygghet med situationen. Man kan vara alldeles tillfreds bara man har accepterat den situation man är i. Och det räcker att acceptera någon nivå av beskrivning av den verklighet man är i. Om det så är acceptans av att man inte accepterar att man inte kan acceptera, eller kanske fler nivåer ändå.

Utmaningen är att göra detta konkret för sig själv. Det kan ta ett visst mått av träning. Men det är en av många vägar ut ur The Matrix.

Ett exempel jag läste om för en tid sedan var mannen som kom till sin terapeut, uppenbarligen arg. Terapeuten frågade honom om han var arg, men mannen kunde inte acceptera att han var arg. Sedan frågade terapeuten honom om han kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg. Det gick inte heller. Men på nästa nivå, att acceptera att han inte kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg, föll allting ut, abstraktionerna kollapsade, och han kunde plöstligt acceptera att han var arg. Och det var första steget för honom att komma i kontakt med sin ilska. Ungefär samma sak vilken känsla det än rör!

En paradox i personlig utveckling

En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

Acceptans, ickedualism och observation

Uj, den titeln blev hårdsmält! 🙂 Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.

En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.

Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.

Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!

Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!