Hantera problem när de uppstår

När man tycker att man har misslyckats med att hantera något på ett bra sätt, t.ex. ett möte med en ”besvärlig” person, kan man inbilla sig att det räcker att fundera ut vad man borde ha gjort för att man nästa gång skall lyckas bättre. Då missar man att utveckling i stort sett enbart sker när man fattar medvetna beslut just i stunden när det man vill bli bättre på inträffar. Det som krävs är alltså att du just i stunden när du träffar den besvärliga personen är så medveten att du kan tänka ut vad ett bättre sätt att agera på är, än vad du hade gjort ”på autopilot”, och faktiskt genomför detta just då.

Hur blir man då mer medveten under de svåra ögonblicken? Genom att så ofta det går observera sig själv, och genom att meditera (som till stor del är en renodlad form av att observera sig själv). Träna, träna och åter träna!

En fara med att meditera

Jag har ju skrivit en hel del om hur bra det är med meditation. Man får lugnet att skåda in i sitt inre, man får betrakta sina egna tankar och känslor i lugn och ro, och man har chansen att lära sig något om hur man egentligen fungerar, utan att förlita sig på sin autopilot.

Men det finns en fara också. Minst en, och den tänkte jag skriva om idag. Det är att man mediterar istället för att ägna sig åt sin personliga utveckling. Det är klart att man kan meditera för att det är trevligt, men om man tror att meditationen automatiskt löser allt det man önskar sig inom personlig utveckling tror jag alldeles bestämt att man har fel.

Det är alldeles säkert så att man kan komma en bra bit på väg i sin utveckling genom att meditera. Säkert så blir man mer medveten även i sitt vardagliga liv, och stresströskeln höjs. Men det är inte alls säkert att man genom meditationen kommer ihåg att gå igenom alla de områden som man själv har svårigheter att förhålla sig konstruktivt till; snarare är det väldigt lätt att bortse från sådant under meditationen, som man har lätt att förtränga i vardagen. Det blir ett slags spiritual bypassing.

Det finns förstås noggrant utformade meditationsprogram för att man inte skall missa något i sin personliga utveckling, men det tänker jag inte gå in på här. Det räcker för min del att säga att jag inte tänker luta mig mot någon annans omdöme när det gäller vilka sidor hos mig själv som jag vill utveckla, och hur jag bäst kommer åt dessa sidor.

Vart vill jag komma med detta?  Jag menar att man behöver göra många av de övningar man gör under meditation även i vardagen, och till och med att integrera meditationen i vardagen, med något slags utopiskt mål att hela livet blir en meditation. T.ex. är det mycket sällsynt att jag under meditation träffar personer som irriterar mig mycket, eller som jag har svårt att förhålla mig till. Men i vardagen händer det då och då, och då har jag ett utomordentligt tillfälle att öva observation och hantering av känslor, och det kan utveckla mig mycket. Att säga att man mediterar för att utveckla sig personligen eller andligen är helt enkelt inte tillräckligt. Och inte blir jag uttråkad under meditation, så det kan jag inte heller observera. Såvida jag inte mediterar mycket länge, förstås, som t.ex. en hel dag (vore intressant att prova!).

Det finns förstås en fara även med detta. Om man börjar observera sitt liv är det lätt att man blir en passiv observatör, istället för att fullt ut delta i sitt liv. Ge akt på detta, och inse att även detta är en meditationsövning.

För att nå närmare detta mål kan det vara en bra övning att först försöka vara en närvarande observatör under kortare stunder, och sedan utöka dessa stunder så mycket det bara går. Lycka till med detta!