Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Annonser

Självcentrering

Jag märker att jag själv reagerar starkt på personer som jag känner har fullt upp med sig själva, och inte har någon äkta blick utåt på andra människor, och jag tror att många med mig också har den reaktionen. Personer som bara pratar om sig själva, som när de går på stan enbart verkar bekymra sig (det gör de, det syns!) om hur de skall ta sig fram dit de skall, och som fnyser åt en om man råkar vara i vägen. Om de ens ger en så mycket uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig att jag reagerar så starkt? Jag skulle ju kunna strunta i dem, eller kanske försöka hjälpa dem att komma ur sig själva. Åtminstone borde jag själv inte ta åt mig av deras självcentrering.

Jag tror att anledningen till att man reagerar kommer sig av att när man är liten, är man i stort behov av att få en ”äkta spegling” av andra människor. Det vill säga vuxna människor som inte har fullt upp med sig själva, utan kan släppa in ett litet barn i sin värld, och samtidigt delta i barnets värld. Det varma mötet, alltså. Om man många gånger inte har fått den här speglingen när man behövde den som bäst, är det inte så konstigt om man har svårartat negativa reaktioner på fenomenet.

Och, när jag själv reagerar starkt på fenomenet, betyder det förstås att jag just då har fullt upp med mig själv, och eftersom jag antagligen överreagerar eftersom det är det lilla barnets (i mig) reaktion som jag sprider, bidrar jag själv till att underhålla att fenomenet sprids vidare, till medmänniskor och fler generationer.

Därigenom ser man att det alltid är jag som ansvarar för att bryta den onda cirkeln i alla situationer. Vem av er det än är som är ”jag” i situationen. Det går aldrig att skylla ifrån sig.

Vi är alla manipulerade! – Om projektioner och The Matrix

Jag gick i början av hösten med i en förening, Toastmasters, där man under trivsamma men strukturerade former får möjlighet att träna sig i att hålla presentationer. En riktigt trevlig förening, den rekommenderar jag verkligen!

Igår kväll höll jag mitt andra föredrag, med den provocerande titeln ”Vi är alla manipulerade!”, som handlar om projektioner, och (surprise!) filmen The Matrix. Jag lägger in hela föredraget här! Eftersom man måste hålla sig inom sju minuter var jag tvungen att korta ned föredraget när jag höll det, men här kommer det i oavkortad form. För er som var där, så har jag enbart lagt till det sista exemplet.

Håll till godo!

Vi är alla manipulerade!

Har ni sett filmen ”The Matrix”? Den där människorna används av maskiner som kraftaggregat, och där hjärnan, för att människorna inte skall göra uppror, är inkopplad i ett jättelikt datorsystem som är en simulerad verklighet, kallad ”The Matrix”. Människorna som är inkopplade i The Matrix tror att de lever i en riktig värld som är precis som de är vana vid, det är bara detta att det är en dator som förser deras sinnesorgan med intryck. Den verkliga världen regeras av maskiner, och är en mycket ful och smutsig plats.

När jag först såg filmen kunde jag inte låta bli att fundera på om det verkligen var på det viset i den värld vi själva lever i, och hur jag skulle kunna se tecknen på detta. Även om jag förstås inte trodde att filmen var sann, är det ju inte helt självklart att det inte är som i filmen, så tanken får onekligen näring. De som var inkopplade i The Matrix märkte ju heller ingenting!

Men en dag började jag se tecknen. Jag började ana ett större sammanhang. Mänskligheten är verkligen fast i en konstgjord föreställningsvärld som håller oss borta från själva verkligheten. Den konstgjorda världen är visserligen inte gjord av maskiner, utan av oss själva, men det är helt uppenbart att många människor lever mitt i den utan att kunna se den verkliga världen.

Det är ganska enkelt att se att barn befinner sig i en annan värld. Vi tar ett exempel!

Lisa och Pelle, båda 5 år gamla, sitter i sandlådan och leker. Båda bygger fina sandslott. Lisa tar en leksaksbil som Pelle egentligen ville leka med. Pelle blir arg och frustrerad. ”Du är jättedum!” säger Pelle, och så tar han en spade som han slår till Lisa med. Lisa blir också arg, och förstör Pelles sandslott.

Vi tolkar scenen och försöker förstå barnens världsbild.

Lisa och Pelle sitter alltså i sandlådan och leker. Lisa tar leksaksbilen för att hon vill ha den, och Pelle blir arg, eftersom han själv ville leka med den. Inget konstigt än så länge. Men nu kommer något spännande. ”Du är jättedum!”, säger Pelle, och slår Lisa med en spade. Vad var det som hände här? Pelle har nu tagit sin ilska och omvandlat den till en egenskap hos Lisa! Som dessutom gör att han tror att han måste slå Lisa, för att något skall bli bättre. Helt oförklarligt utifrån situationen! Lisa fortsätter på samma sätt, blir arg, lägger sin ilska på Pelle och hans sandslott, och förstör sandslottet för att hon tror att något blir bättre då.

Nu kanske någon tycker att detta är en helt naturlig reaktion, men prova hur det skulle vara om barnen istället betedde sig på detta vis.

Vi har samma början, när Lisa tar Pelles bil, och Pelle blir arg. Nu säger Pelle istället ”Nej, Lisa, nu blev jag jättearg. Jag hade faktiskt tänkt leka med just den bilen. Jag vill ha den nu!”, och Lisa kunde kontra med ”Snälla Pelle, jag som just skulle leka att jag körde ett racerlopp uppför sandberget, kan jag inte få ha den först?”, och då har Pelle chansen att säga ”Oj, det visste jag inte. Det låter ju jättekul, får jag vara med? Vi kan göra det först. Får jag bilen sedan, då?”. Och Lisa säger ”Visst!”.

Här ser både Pelle och Lisa vad som verkligen händer, och försöker förstå vad den andra känner. Genom detta kommer de närmare varandra, och gör leken mycket roligare tillsammans. Det händer ju inte alls i den första scenen, utan där ändras den faktiska världen p.g.a. de starka känslorna! Och barnen tror att världen ser ut på det viset att den andra ”är” dum. Man brukar säga att barnen projicerar sina starka känslor på andra människor och saker, och det är inte många barn som klarar av att se igenom detta.

Min tes är att projektionerna håller människan kvar i en konstgjord föreställningsvärld.

Men finns det verkligen vuxna som har kvar en sådan världsbild?

Vi tar en annan scen. En man och en kvinna. Kvinnan har lämnat en tom kaffekopp efter sig vid familjens dator. Mannen blir arg. ”Att du aldrig kan plocka undan efter dig”, säger han. ”Tror du att det här är en avställningsplats?” Kvinnan blir också arg. ”Om du kan börja ställa in i diskmaskinen, så kan jag plocka undan kaffekoppen. Du skall då alltid klaga på allt jag gör!”

Vi gör samma analys. Mannen blir arg, och lägger sin ilska på kvinnan, så att han faktiskt tror att kvinnan med vilje ställt koppen vid datorn för att reta honom. Kvinnan blir arg för att mannen trott henne om att vilja reta honom med vilje, och lägger sin ilska på honom, och gör om det till en egenskap som hon tycker att mannen har, att vara inkapabel att ställa in i diskmaskinen, och att han alltid klagar.

Vi provar istället med ett par där båda har tagit sig ut ur The Matrix.

Kvinnan har fortfarande lämnat sin kaffekopp, och mannen blir arg.
Mannen: ”Jag blir så arg när du lämnar kaffekoppen vid datorn. Den är i vägen för mig!”
Kvinnan: ”Jag är ledsen, jag menade inte att ställa den i vägen för dig”.
Mannen: ”Kan du inte försöka låta bli det nästa gång, jag tycker att det är så jobbigt!”
Kvinnan: ”Jag skall försöka, men jag kan inte lova att jag kommer ihåg det. Kan du hjälpa mig att påminna?”
Mannen: ”Ja, det kan jag göra. Det känns bra att du förstod mig.”
Kvinnan: ”Det är klart, jag märkte ju att det var viktigt för dig!”

Här ser vi något helt annat. Paret växer här tillsammans genom att få ökad förståelse för varandra, och de båda kan möta varandra som de är, utan att ha förställande projektioner i vägen.

Om man då skulle gissa, hur vanligt är det att par följer den andra modellen när de irriterar sig på varandra? Inte så vanligt, eller hur?

Som sista exempel kan vi betrakta det styrande skiktet i det svenska samhället, politikerna. Har de tagit sig från sandlådestadiet och stigit ut ur The Matrix?

Detta är taget ur en debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerpartiets Maud Olofsson som ägde rum ganska nyligen.

Åkesson: -Jag är orolig för att mitt samhälle, det svenska samhället, anpassas till t.ex en kvinnosyn som finns inom islam som kräver könssegregerad simundervisning som i sin tur kräver särskilda öppettider på badhus för män och kvinnor, sade han.
Olofsson: -Det värsta med dig är att du kollektivt bestraffar en hel grupp, sade hon.
Åkesson replikerade snabbt: -Du pratar en massa goja!

Åkesson uttrycker först sin oro, och projicerar inte. Olofsson fäster sin avsky för Åkessons åsikter på honom och säger att han kollektivt bestraffar en grupp, istället för att uttrycka sina känslor och försöka förstå vad han menar. Åkesson fäster sin ilska på Olofsson och säger att hon pratar en massa goja, istället för att ha medkänsla med hennes avsky eller oro.

Tänk om det hade gått till så här istället:

Åkesson: Uttrycker sin oro för samhället, på samma sätt som tidigare.
Olofsson: Jag förstår att du är orolig för det samhälle som du kallar ditt. Är du rädd för att det skall ändras till något som du inte känner till?
Åkesson: Ja, jag vill verkligen inte att samhället skall ändras! Det vore så otäckt, för jag vet inte hur jag skall prata med muslimer.
Olofsson: Aha, jag förstår. Har du pratat med en muslim någon gång?
Åkesson: Nej, jag tycker att det vore så jobbigt!
Olofsson: Jag tror att du skulle känna dig mycket tryggare om du pratar med min kompis Hassan som är muslim. Kan du inte hänga med efter debatten?
Åkesson: Fy så jobbigt jag tycker att det är. Men jag kan försöka.
Olofsson: Bra, då säger vi det!

Visst vore det underbart om politikerna kunde se att det finns något bortom pajkastningen, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara vill?

Som jag visat med mina exempel, så är stora delar av mänskligheten fast i en vanföreställning, som vi lika gärna kan kalla ”The Matrix”, och som utgörs av allas våra projektioner. Tänk så skönt det vore om vi alla kunde kliva ut därifrån, och möta och respektera våra medmänniskor!

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Bra artikel om barn och gränssättning

Idag har SvD en bra artikel om barn och gränssättning. På förskolan Sälen lär sig barnen tidigt (2-3 år) att visa ”stopp” med handen när det är något de inte vill. Och de har slutat tjata på barnen om att de skall säga ”förlåt”, eftersom de har märkt att det leder till att barnen sedan säger förlåt utan att de menar det. Äntligen någon som gör allvar av detta! Istället försöker de att ge barnen stöd att stanna upp och reflektera i ett sådant läge.

Ny handbok för föräldrar

Martin Forster har skrivit en handbok för föräldrar med barn upp till 12 år, som kommer ut i mars. Svenska Dagbladet intervjuar honom idag. Det står inte så mycket i intervjun, men jag gillar det jag ser.

Det ”enkla” budskapet i artikeln är t.ex. att man för varje ”negativ” interaktion (d.v.s. tillrättavisning och liknande) med barn måste ha minst fem positiva interaktioner (delaktighet, skratta tillsammans, visad uppskattning o.s.v.). Och det gäller ju inte enbart för interaktion med barn, som vanligt.

Jag hoppas att boken också innehåller synsätt på de tillfällen när det ändå blir en ordentlig (svårlöst) konflikt. Många böcker hoppar över detta, och antar att ”om ni bara gör enligt bokens metod, så löser sig allting”. Vi människor är ju som tur är inte perfekta enligt något metodmått alls.

Riktning i barnuppfostran

Något som kan vara svårt när man lotsar barn mot vuxenlivet är att bedöma var man är, och vart man vill. Så är det förstås överallt annars i livet, men särskilt brännande blir det, tycker jag, när jag funderar över vilket stöd jag behöver ge till barnen för att bli vuxna, vid vilket tillfälle de är mogna för vilka insikter eller vilket ansvar, och så vidare.

Här finns inga patentsvar, förstås. Det gäller att vara medveten, öppen, lyssna, hjälpa barnen att upprätta gränser och förstå andras gränser (som Jesper Juul förespråkar), och att vara modig och stå för det man tycker är rätt, utan att för den skull vara dogmatisk och kompromisslös. Och ödmjuk inför både barnet och sig själv. Först när man inser att detta är omöjligt, är man på rätt spår. 🙂

Men åter till att bedöma nuläge och riktning i barnuppfostran. En tanke som slog mig häromdagen är att den mall barn har för hur nära relationer skall se ut främst är den de har hemma, med sina syskon och föräldrar. Och att detta förstås innebär att barnets sätt att förhålla sig till sina närmaste i familjen är ungefär samma sätt som barnet förhåller sig till en nära vän, och senare, när barnet är vuxet, kommer han eller hon att förhålla sig till en partner på ett relationellt sätt ungefär som barnet lärde sig hemma i familjen.

Detta är förstås en grov förenkling; när barnet blir tonåring och kanske gör revolt mot föräldrarna, betyder detta förstås inte att barnet gör revolt även mot sina kompisar. Men det emotionella spelet inom familjen kommer ändå att vara grunden för interaktionen med andra människor.

Det lilla roliga tankeexperimentet jag gjorde för mig själv häromdagen var att prova att bedöma hur långt ett barn kommit på vägen mot att kunna ha en ömsesidig jämlik relation med andra vuxna (ja, det är förstås inte så att alla vuxna kan det, heller), genom att föreställa mig hur barnets beteende gentemot mig idag kan översättas till hur en vuxen som skulle ha stannat i utvecklingen i motsvarande stadium (tyvärr finns också sådana, men det är en annan fråga) skulle relatera till andra vuxna. Och på så sätt kan jag få en känsla för vad som är kvar i fråga om insikter och uppfostran för det lilla barnet. Mycket av vad som är kvar kommer förstås automatiskt i form av normala utvecklingssteg, men man behöver förstås också som vuxen lotsa barnet i rätt riktning.

Som ett exempel kan vi ta när den lille killen säger ”pappa, du är dum!” och springer in på sitt rum och absolut inte vill prata. Hos en vuxen blir det ju ett trist beteende, där problem i relationen blir olösbara när det inte går att prata om dem. Men ett barn kan man lotsa rätt genom att inte skambelägga ett sådant beteende, utan att man tar emot barnet med glädje efteråt, och försiktigt försöker närma sig det konflikten handlar om, för att barnet nästa gång inte skall bli helt överväldigad av sina känslor, utan kan känna en trygghet i att vara omtyckt trots att han blir arg.

Varför känslor är svårhanterliga

En snabb reflektion över våra känslors natur, och varför det inte är helt lätt att veta varför man känner på ett visst sätt, även om man analyserar situationen ordentligt. Den del av hjärnan som kallas amygdala brukar anses vara den som genererar våra känslor, genom att hålla koll på vad som händer i hjärnan och vår perception, och beroende på om någon fara registreras (eller bara riskeras) skicka ut en signal som gör att vi reagerar. Positiva känslor fungerar väl antagligen på ett liknande sätt som negativa, men jag vet inte var hjärnans belöningscentrum kommer in i detta. Något att kolla upp för mig…

När man ser på själva mekanismen som jag beskriver den, har man alltså ett aktiveringsflöde från en del av ”den tänkande hjärnan” till den annan del av samma tänkande hjärna, via en rätt primitiv del (amygdala) av hjärnan, där rätt enkel information förmedlas. Alltså finns det ingen direkt relation mellan orsak och verkan; snarare är hjärnområdena rimligen aktiverade samtidigt. Men det behöver ju inte betyda att det ena orsakar det andra, i normalfallet. 

Min teori är att det är just denna mekanism som gör det svårt för oss att medvetet analysera fram orsaken till varför vi känner på ett visst sätt. Men som vi lärt i tidigare inlägg är det möjligt med träning, och om man haft förmånen att ha blivit uppfostrad av emotionellt medvetna föräldrar. Här finns förstås alla grader mellan noll koll på känslor och fullständigt emotionellt medveten. 🙂

Att förlåta, del 1

Jag tänkte börja reda ut vad begreppet förlåtelse innebär. Det är inte så enkelt, tycker jag.

Vi tar ett konkret exempel. Lisa och Stina leker, och Stina raserar Lisas torn i sandslottet som de håller på att bygga tillsammans (visst är sandlådepsykologi ett intressant område?). Lisa blir ledsen, Stina säger ”förlåt” och Lisa blir glad igen. Det låter väl enkelt? Men vad ligger bakom? Vad kan gå snett? Och hur gör man (d.v.s. föräldrar, oftast) för att få det att se ut på det viset? Och känns det alltid bra för barnen när det ”ser ut” på det sättet som jag beskriver?

Vi provar att beskriva två alternativa underliggande psykologiska verkligheter bakom detta, för att se om vi kan göra några intelligenta observationer. Det finns förstås fler varianter som ligger däremellan och utanför, men tänk själv för att generalisera.

Nummer ett. Stina uppfattar här att Lisas torn blir mycket vackrare än hennes eget, och känner känslan avundsjuka. Hon hanterar den inte konstruktivt utan projicerar den på Lisa: ”Lisa är dum som gör ett finare torn än hennes”. Så förstör hon Lisas torn, för att döva sin egen svåra avundsjuka. Åtminstone är källan till avundsjukan borta, så Stina är relativt nöjd.

Lisa  blir väldigt ledsen och arg, kan inte hantera detta konstruktivt, utan projicerar, ”Du är dum, jag vill inte leka med dig” säger hon till Stina. Stina blir rädd, för hon vill inte vara ensam; hon vill absolut ha någon att leka med. Så hon kommer ihåg vad mamma brukar skälla på henne om: ”Du måste säga förlåt när du varit dum”. Stina brukar känna sig så liten och otillräcklig när hon inte förstår varför hon skall säga förlåt, men hon vet att hon måste göra det om hon gjort något som någon blivit ledsen av, om hon skall bli accepterad igen. Så hon säger ett förstulet ”förlåt” till Lisa.

Lisa i sin tur har fått höra från sin pappa, att när en kompis som gjort något dumt säger ”förlåt”, så skall man minsann vara nöjd, och inte fortsätta gnälla. Så trots att hon känner att saker och ting faktiskt inte är riktigt bra, sväljer hon förtreten, och säger ”det är OK”, och klistrar på sig ett litet leende, som inte riktigt går ihop med vad ögonen säger, men ett leende är det i alla fall. Stina ser leendet och den oerhörda rädslan att bli övergiven släpper greppet om henne. Å, så skönt att hon kan få vara med igen! Flickorna leker vidare, inte lika frimodigt som tidigare, men ändå.

Så till nummer två. Jag väljer inte ett ”fullt funktionellt” scenario, där barnen kan hantera sina känslor fullständigt. Det är ju extremfallet, och även om det är intressant i sig, är vägen dit desto viktigare (jämför Spiritual Bypassing). Extremfallet kan läsaren konstruera själv, som övning, förslagsvis med vuxna i rollerna istället.

Stina uppfattar fortfarande att Lisas torn blir mycket vackrare än hennes eget, och känner känslan avundsjuka. Hon hanterar den inte heller här konstruktivt utan projicerar den på Lisa: ”Lisa är dum som gör ett finare torn än hennes”. Så förstör hon Lisas torn, för att döva sin egen svåra avundsjuka. Källan till avundsjukan är borta, och Stina är relativt nöjd.

Lisa blir ledsen och arg, och säger detta till Stina: ”Nej, varför förstörde du mitt torn? Jag som hade hållit på med det så länge. Jag tyckte att det var jättefint. Nu blev jag ledsen.” Lisa gråter. Stina ser att Lisa gråter, och funderar ”oj, varför blev hon ledsen, det var ju hon som var dum och gjorde ett torn som var finare än mitt”. Stina säger ”du är dum som gör ett finare torn än mitt!” Lisa svarar ”Jag blev jätteledsen. Kan inte du försöka bygga ett finare istället?” Stina förstår plötsligt att det fanns ett alternativt sätt att hantera avundsjukan, och att det faktiskt inte var nödvändigt att hon förstörde Lisas torn. Så förstår hon att hon faktiskt gjort något dumt! Stina ber om ursäkt: ”Förlåt mig, det var verkligen jättedumt. Jag var så avundsjuk för att du hade gjort ett finare torn. Ditt torn var verkligen jättefint.”

Lisa torkar tårarna, och förstår att Stina faktiskt kan sätta sig in i hur ledsen hon blev. Och samtidigt bad Stina om ursäkt, på ett sätt som kändes äkta. Och hon fick erkännande för sitt fina torn. ”Vill du hjälpa mig och bygga upp tornet igen?” frågar Lisa Stina.  Så fortsätter flickorna att leka vidare. Stina har förstått något om Lisa, och Lisa har förstått något om Stina, så nu känner de faktiskt varandra bättre än före konflikten. Lisa har dessutom hjälpt Stina att lära sig något om sig själv: att det finns andra sätt att handla på än att det som låg närmast till hands, d.v.s. att förstöra Lisas torn. Om man destillerar detta till ett budskap om ont och gott, kan vi ju säga att detta är en scen där ont lönades med gott, och det goda vann över det onda.

Mycket av detta talar ju för sig själv, så jag tänkte koncentrera mig just på det lilla ordet ”förlåt”. Föräldrar tenderar ju att tjata på sina barn om att de skall säga just ”förlåt” om de gjort något som föräldern tycker är dumt. Men varför? Ofta tror jag att föräldern inte riktigt vet varför, utan bara vet att det är något som måste sägas. Och kunskapen som barnet i sin tur får blir förstås lika tom på mening som förälderns, som i fall nummer ett ovan. Och uppenbarligen kan ordet användas både helt utan mening, eller som det förlösande ordet som gör något konstruktivt av en konflikt.

Nu tänkte jag helt enkelt bestämma mig för att när jag talar om förlåtelse, menar jag det andra fallet. Inte när något sägs för att man tror att man måste säga det, utan när man faktiskt verkligen menar det. Vi har alltså en person som säger ”förlåt”, och verkligen menar att hon inser hur det hon gjort påverkar den andra personen.

Då har vi ett antal beståndsdelar att analysera, om vi skall vara analytiska, och det skall vi förstås!

  • En person B som blivit ledsen (eller annan jobbig känsla) för något som en person A har gjort.
  • En person A som förstått att en person B blivit ledsen för något som A har gjort
  • A säger ”förlåt” och menar verkligen detta (visar medkänsla).
  • B förstår att A förstått att B blev ledsen, och uppfattar A:s medkänsla.
  • B blir tillfreds igen.
  • A blir tillfreds med att ha blivit förlåten av B.

Jag tänkte vänta till nästa inlägg med analysen av dessa beståndsdelar. Kommentera gärna om ni kommer på något bra, för detta är så pass komplicerat att jag säkert har missat något. Det jag vill åt är dels om alla delar är nödvändiga i alla fall, och dels vad som kan ske i person A respektive person B som förhindrar detta, och i så fall vilka delar som nödvändigtvis förhindras. Ingen lätt uppgift, och jag kommer säkert inte att leverera en fullständig lösning.

Uppdaterat: oj, jag hade blandat ihop Stina och Lisa på ett ställe. Tack för kommentar!

Törnrosa-samhället tråkigt?

Jag fick en kommentar utanför bloggen, att det måste vara ett väldigt tråkigt samhälle att leva i, det som Törnrosa och hennes folk lever i. Människor som försöker förstå varandra istället för att smutskasta, som har medkänsla istället för att döma, och som inte har några löpsedlar om hur den-och-den artisten har gjort bort sig på det ena eller det andra sättet. På något sätt är det ju tråkigt, i och med att vi inte skulle ha den ytliga vardagsdramatiken att distrahera oss med.

Men låt oss göra det tankeexperimentet att vi plötsligt konverterar alla människor av idag, så att vi har ett sådant samhälle (och ta det lugnt, det är inget jag strävar efter att göra), där människorna inte projicerar på varandra. Då har vi fortfarande ett stort miljöproblem, och de som tycker att det är roligt att åka till rymden kommer att fortsätta att jobba för detta, och miljöaktivisterna kommer att respektera detta, men göra sitt yttersta för att med positiva medel övertyga rymdfararna om att det är bättre att satsa resurser på att rädda jorden istället. När parterna inte är överens kommer de att respektera varandra, men jobba febrilt för att få som de vill, med bibehållen respekt. Och barn kommer fortfarande att vilja ha fler leksaker än de vuxna vill ge dem, och barnen kommer att bli arga, och konflikter kommer att behöva lösas. Och de som bor i Norrland kommer fortfarande att tycka att stockholmarna tänker mer på sig själva än på dem. Och kanske vice versa. Men om de inte projicerar, kommer de att kunna göra något åt saken istället, och blir inte förblindade i sin avsky för varandra. Ett rätt spännande liv ändå, eller hur?

Sagan om Törnrosa, del 3

Här är fortsättningen från del 1 och del 2 i berättelsen.

Dopfesten är i full gång i slottets festsal, häxan har placerat sig vid feernas bord, och sitter nu motvilligt och äter mat som är så god att hon skulle kunna tänka sig bo kvar här bara för maten! Men de är ju ena riktiga mesar här. Dumsnälla, och säger precis vad de tycker, vet precis vad de vill, och tramsar om sina fåniga känslor, och förstår inte alls vad riktig makt är! Inte ett enda riktigt slagsmål vid denna fåniga fest! Hon bestämmer sig för att börja med sitt övertagande. Hon viskar till fen som sitter närmast, ”Vet du att kungen tycker bäst om fen Rosalinda, jag såg att de blinkade åt varandra när han gick förbi febordet”. Jo, det stämmer nog, säger fen, och fortsätter äta. ”Ja, men förstår du inte vilka förmåner Rosalinda får av det, som du inte får?”, säger häxan, litet irriterad för att fen verkar oberörd. ”Om jag undrar vad Rosalinda får av kungen, så frågar jag henne om det”, säger fen. ”Och vi pratar väldigt bra, hon och jag. Och är jag missnöjd med något, så pratar vi om det också. Kommer vi inte överens, försöker vi kalla på någon annan som kan hjälpa oss. Så det är inte svårare än så.” Häxan blir riktigt ordentligt arg. Det ser förstås fen. ”Oj, nu blev du riktigt ordentligt arg, hur är det med dig?” Häxan inser att det faktiskt är sant, och att det inte är fen som hotar henne, för så kändes det först. Men fen sitter lugnt där och äter med mild blick, och kan knappast vara ett reellt hot mot henne. Häxan kan inte hålla inne med ilskan längre, utan brister ut ”jag är så arg för att du inte blir arg på kungen, eller på Rosalinda, för det vill jag! Ni skall vara osams, så att jag får makt!” Å, så pinsamt, tänker häxan. Jag avslöjar hela min strategi! ”Jaså, vill du det. Varför då?” undrar fen lugnt. Häxan blir rasande, reser sig från bordet, och flyttar till ett annat bord. Men samma sak upprepar sig där, med någon variation, med bord efter bord. Häxan inser att människorna här är programmerade att vara immuna mot hennes skrämseltaktik, på något konstigt sätt. Det har hon aldrig varit med om i sina vildaste mardrömmar! Och samtidigt verkar de så snälla, kraftfulla, och lugna. Konstigt är det. Nu har hon bara en chans kvar.

Häxan smyger snabbt ut genom porten in mot slottet och uppför de slingrande trapporna. Hon inser att det bara är barnen som ännu inte är färdiga att stå emot hennes makt, och skall hon börja någonstans med att riva ned detta vämjeliga samhälle, så är det där! Och prinsessan skall vara den första. Hon lyckas inte riktigt motivera för sig själv varför det måste vara så, men det måste vara för att kungen och drottningen har kollrat bort henne helt med sin argumentation. Men det struntar hon i, det är prinsessan som skall förvridas först. Sedan skall hon minsann få tag på fler barn att förvrida till sinnet, och när de växer upp, så blir det hon som får makten!

Häxan lyssnar försiktigt utanför dörren till prinsessans sovrum. När hon försäkrat sig om att ingen mer är där, smyger hon in, och tassar fram över golvet mot prinsessans säng, där prinsessan ligger och sover lugnt. Innan hon hunnit ändra fram, skyndar kungen och drottningen fram från två sidogångar, och tar tag i hennes armar. ”Nu är det stopp”, säger kungen. ”Vi känner också våra svaga punkter, och skyddar dem väl. Barnen är det viktigaste vi har i vårt rike.” Häxan märker att hennes sista hopp är ute, sjunker ned på golvet, och säger ”Jaha, skall ni döda mig nu?”. ”Vi går ut, så att prinsessan får sova”, säger kungen. Så de går ut till ett annat rum, med bekväma fåtöljer, och slår sig ned.

”Nå, hur vill du ha det? Det var visst väldigt svårt för dig att inte vara elak.”, säger drottningen. ”Det här var min sista chans”, säger häxan. ”Ja, det var det. Nu har du tömt ut möjligheterna att vara elak.”, säger kungen. ”Skall ni döda mig då?”, undrar häxan igen. ”Nej, varför det, du har ju just sagt att du inte kan vara elak mer.”, säger kungen. ”Då är det ju inte så mycket annat kvar än att vara snäll istället.” Häxan blir arg. ”Jag vet faktiskt inte hur man gör!”, ropar hon. ”Så länge får det räcka att du kommer att misslyckas med att vara elak, gång på gång. Sedan kommer du säkert snart att märka hur man gör när man är snäll. Kom ihåg att det finns många människor du kan fråga om du undrar. Alla vet att du kommer att vara till bra nytta när du vill. Särskilt de andra feerna, som känner dig litet bättre, har sagt att du är bra på att organisera stora projekt, även om de förut varit av ett trist slag, och det vill de gärna ha hjälp med. Och en trygghet vi har för alla parter är att vi om vi ser att du faktiskt inte klarar av att vara snäll, så måste vi hålla undan dig från oss andra, men det blir på bästa möjliga sätt för dig.” Häxan är alldeles konfunderad, men känner sig ändå ganska trygg, och det har hon aldrig gjort förut. Misslyckas hon, så blir hon inte straffad. Och hon kan få organisera projekt, som hon har saknat så, sedan de andra häxorna blivit goda!

”Jag tror att jag förstår”, säger häxan. ”Jag har nog tänkt ganska tokigt i ett och annat. Nu skall jag göra ett ärligt försök, för det gjorde jag inte förra gången. Jag ber så mycket om ursäkt för allt ont jag gjort förut, och för det jag tänkte göra med prinsessan. Jag är verkligen ledsen för det.” Häxan ser faktiskt riktigt ledsen ut, och drottningen säger, ”Det är bra, säg till om du behöver hjälp. Vi finns alltid här.”

Häxan går ut, och ser riktigt lättad ut! Och självklart köper hon sig en färggrann dräkt istället för sin häxdräkt, börjar tvätta håret, och plockar bort alla lösvårtor som hon hade klistrat fast i ansiktet. Och hur resten av sagan gick, det vet bara folket i detta kungarike.

Sagan om Törnrosa, del 2

Detta är fortsättningen på del 1, förstås.

”Ja, vad tänkte du att jag skall göra här?”, sade häxan till drottningen. ”Vara med på dopfesten, kanske?” Häxan låter riktigt nedstämd. Inte så konstigt, kanske, när hon förstått att hennes trollkrafter inte duger någonting till. Och att allt det onda hon gjort tidigare med sina trollkrafter, som hon trott så mycket på, egentligen har varit helt meningslöst. På sin höjd hade det hållit henne sysselsatt under många år, för det var ju inte alls säkert att hon skulle kunna klara av att nå världsherravälde på den tid hon hade kvar att leva. Ja, häxor lever ju ganska länge, men ändå, så är det en svår uppgift!

Häxan nästan rycker till, så snabbt kommer tanken in i hennes huvud. Här står hon rakt framför en stor samling människor med stor makt. Ja, så stor makt att de betvingat tolv kraftfulla häxor och gjort dem goda, och det hade de närapå gjort även med henne. Makt, det är ju hennes älsklingsspråk, klart att hon skall kunna ta makten över och förslava även detta kungarike, och använda det för sina syften! Och det är inte bara skräck som ger makt. Lyckas man inte med det, så kan man så splittring, rädsla och osäkerhet bland folket. Och till slut skall hon kväsa även detta ynkliga lilla land. De har ju inte ens en armé! Det var ju bra konstigt, förresten. Det hade hon inte funderat på tidigare. Hur kan de ha klarat sig så länge?

”Vi tror att du kan hjälpa oss att bli ett starkare land”, säger drottningen. Häxan kan knappt tro sina öron. Har drottningen hört hennes tankar, eller är hon bara dum? ”Hmm, jag kan förstås hjälpa er att bygga upp en kraftfull armé, där soldaterna lyder mig, äsch, jag menar er, på minsta vink med lillfingret, det låter väl bra?”, säger häxan och myser. ”Då kan ni skicka soldater till andra kungariken och erövra dem, och bli ett stort, starkt land som behärskar jorden! Det är jag den allra bästa att ordna!” Häxan tänker att hon minsann har dem på kroken.

”Varför tycker du att just det sättet är det bästa att göra ett land starkt på?”, frågar drottningen. Varför, alltid detta varför, tänker häxan. Vad är drottningen ute efter egentligen? ”Och det frågade jag ju förut, varför vill du, eller tror att vi vill, behärska jorden?”, säger drottningen. Luften går för ett ögonblick ur häxan, men hon hämtar sig snabbt, för detta är en riktigt förhärdad häxa, som har fått kämpa länge för att få som hon vill, ända sedan hon låg i vaggan hemma hos mamma och pappa, som var häxa och trollkarl med mycket makt, och inte lät henne komma undan med några barnsliga bebisfasoner. Skall man få något, så måste man kämpa för det!

Häxan bestämmer sig snabbt för att inte slåss på detta folks hemmaplan längre. De får väl tro att de kan få som de vill, tänker hon. Så tar jag över ändå, det kan de inte göra något åt. Hon säger ”Jaja, jag gör som ni vill, ni har väl era metoder som ni tycker fungerar. Vad vill ni att jag skall göra?” Kungen tar till orda. ”Vi vill att du lever i vårt samhälle, och tänker själv vad du tror är bäst att göra. Och så fort du känner obehag, ilska eller rädsla över något, så skall du prata med det med dem som lever nära dig, eller om det är extra svårt, med de andra feerna, så får du stöd av dem för att komma på vad du bäst skall göra. Den viktigaste regeln är att du skall försöka vänta med att göra något tills du pratat om din känsla med någon.”

Häxan är nu alldeles konfunderad, och förstår ingenting alls. Hon har ju alltid känt obehag, ilska och rädsla. Det är ju hela hennes drivkraft! Det är ju för att bli av med det som hon vill erövra jorden! Det inser hon nu, alltid något, och hon känner en konstig varm känsla i sig som hon aldrig upplevt förut. Är det något slags virus som kungen och drottningen smittat henne med, liksom med de andra häxorna? Ett godhetsvirus? Underligt nog är känslan riktigt trivsam. Här gäller det att vara särskilt på sin vakt. Tanken på att splittra folket framstår inte längre som lika självklar, men det ordnar när hon fått fart på ryktesspridningen, tänker hon.

”OK, jag skall försöka”, säger häxan, och försöker se ut som om hon accepterar erbjudandet. Drottningen ser bekymrad ut, men säger till häxan ”Bra. Jag förstår vad du vill, men jag vill gärna att du hittar en annan väg. Slå dig ned borta vid feernas bord. Festen kan börja!” Den tolfte fen, som precis skulle till att överlämna sin dopgåva när häxan kom in, ropar till, ”Vi har faktiskt glömt bort min dopgåva!” ”Justja”, säger drottningen, ”det glömde jag sånär bort. Jag tänkte att den kanske inte skulle behövas nu när häxan kommit på bättre tankar. Men varsågod, kom fram!” Den tolfte fen harklar sig och börjar tala. ”Jag var ju egentligen beredd att ge den där gåvan som brukar behövas när häxor kommer in och förbannar små prinsessor. Ni vet, det där med att hon inte skall dö, utan bara sova i hundra år. Men behovet har ju försvunnit, åtminstone just nu, kan vi se.” Fen tittar ned i golvet, och sedan på häxan. ”Fast jag tror att det är bäst att jag ger som gåva till prinsessan Törnrosa, att hon garanterat kan få den dopgåvan om hon mot förmodan skulle behöva den. Så kan du känna dig tryggare med att du inte kan ställa till med en katastrof för vårt land, även om du skulle känna dig tvungen att göra saker utifrån att du är arg, rädd och irriterad. Det blir litet av en välkomstpresent till dig också, häxan.” Häxan blir ännu mer förvirrad. Vilket konstigt land, och så konstig hennes före detta kollega blivit! På något sätt låter det hon säger logiskt och vettigt, men samtidigt förolämpande och aggressivt. Häxan blir först arg, men tänker sedan att hon har sin uppgift att lösa, så hon kväver sin ilska, säger ”tack”, och sätter sig snabbt vid febordet. ”Nu kan festen börja!” ropar drottningen.

Fortsättning följer inom kort. Skall häxan lyckas förvända detta för henne ovana land? Skall lilla prinsessan Törnrosa slippa häxans förbannelse? (Ja, hon heter ju egentligen Aurora, men eftersom vi inte vet hur det blir med den där häcken av törnrosor så förhåller vi oss inte så noga till det.) Och kommer häxan att ta sin plats bland de goda feerna, och använda sina ledarkvaliteter för det godas räkning? Häng kvar och prenumerera på denna blog, så att du inte missar fortsättningen!

Sagan om Törnrosa, del 1

Med ett brak smälldes porten till slottets stora runda festsal upp, och med blixt och dunder trädde den svarta häxan in med fladdrande kappa och svart bredbrättad hatt. Drottningen och kungen ryckte till av rädsla, men lade sedan sina pannor i bekymrade veck.

Elva av de tolv feerna som var bjudna hade redan hunnit lämna fram sina underbara gåvor till den lilla prinsessan Törnrosa som skulle döpas idag. Hon låg nyss och jollrade i sin gyllene säng, och vet förstås inte vad som pågår, men nu gråter hon stilla, för hon känner sig inte alls lika trygg längre. Av feerna har hon fått en ny nalle, fina små silversmycken, och en mobil med små änglar som hänger och pinglar ovanför sängen, men inte nog med det, en fe lovade att mamma drottningen och pappa kungen alltid kan sända bud efter henne om de inte förstår varför prinsessan är ledsen, arg eller irriterad, under hela sin uppväxt, så att fen kan hjälpa till. En annan fe har lovat att så fort prinsessan är sjuk eller har ont, kan mamma och pappa hämta henne, så hjälper hon till så att prinsessan blir frisk. En tredje lovade att prinsessan alltid kan gå till henne för att få råd om vad hon skall göra i livet, när hon känner sig vilsen och behöver stöd i sitt beslut. Och fler liknande underbara gåvor kom de andra feerna med. Men nu flög alltså den trettonde fen, häxan, in. Mamma och pappa hade inte vågat bjuda henne för att de var rädda för att hon skulle göra något ont mot den lilla prinsessan.

Nu står hon där, mitt i salen, med blixtrande elaka ögon, och trollstaven höjd. Kvasten har hon kastat ifrån sig på marmorgolvet, så att stensplitter farit ut över hela det vita salsgolvet. Dopgästerna sitter längs väggarna, och ser bekymrade och rädda ut. Men de är inte livrädda, för de har mött ondskan förut. Detta utspelar sig nämligen på sagornas tid, då det fanns gott om drakar, onda riddare och häxor, för att inte tala om troll och onda andar, som man behövde tampas med då och då. Drottningen har ställt sig upp bredvid prinsessans säng, och kungen står strax bredvid henne. Båda tittar häxan rakt i ansiktet med bekymrad men ändå klar och varm blick, trots att de är rädda.

Häxan spottar ur sig orden, med sin grimaserande mun. ”Och ni tror att ni skall ha ett litet trivsamt kalas här, kanske?” ”Vi bjöd inte dig, för vi var rädda att festen inte skulle bli bra för vår dotter”, säger drottningen. ”Ha, ni tror att ni kan ha er mesiga, så gooooda och gulliga fest för den lilla ömkliga bortklemade prinsessbebisen, där tror ni fel, jag har makt jag, att förstöra och bränna ned, och få er att vara skräckslagna, så ni gömmer er i era källarhålor!”, säger häxan. ”Jag förstår att du inte alls gillar att vi har en trevlig fest här”, säger kungen, ”men jag gillar inte alls att du kommer här och vill förstöra vår fest för det. Du kommer ju inte att vara ett dugg gladare även om du så skulle bränna ned hela slottet och förvandla alla dopgäster till grisar.” ”Haha, det skulle vara en syn det”, sade häxan, ”ni springer runt och bökar med trynena runt ruinerna av slottet, och jag står bara där och skrattar, hohohohoho!”

Drottningen har stått och funderat medan kungen och häxan pratat, och tar till orda. ”Men, vad är det som skulle bli bra då, om vi är grisar och du står och skrattar? Kommer du att vara nöjd med ditt liv då?” Dopgästerna lyssnar engagerat, och undrar om kungen och drottningen skall lyckas förstå varför häxan är så arg, och om kanske till och med häxan skall förstå varför kungen och drottningen är så bekymrade. De flesta möten med häxor brukar faktiskt komma till den punkten, fast denna, den trettonde, hade varit ett extra svårt fall, och hade ställt till mycket oreda i kungariket under flera år.

Häxan tvekar en sekund, men tar sig snabbt samman. ”Ni tror att ni kan snärja mig med era lismande lögner och fega insinuationer. Som om ni har något med mitt liv att göra! Jag kan leva loppan och bränna hela kungariket, och sedan kungariket intill, tills jag blir härskare över hela jorden, och då, kan ingen, ingen alls, säga emot mig. Då är det jag som bestämmer!” Häxan börjar trots sin tvärsäkerhet att visa osäkerhet, som blandar sig med den rädsla hon redan hade i blicken. Hon anar nämligen redan vad drottningen skall svara. ”Ja, och efter det?”, säger drottningen. Häxan blir rasande, och höjer trollstaven över lilla prinsessan Törnrosa, som börjar gallskrika. Kungen lyfter snabbt upp henne i famnen, ställer sig bakom drottningen, och tröstar Törnrosa. ”Vänta!” skriker drottningen.

”Vill du ha en sista ynklig liten önskan?”, säger häxan. Hon fortsätter, ”Det skall du inte få, men jag kan lyssna till ditt klagande en kort sekund innan jag kastar min hemska förbannelse på prinsessan”. ”Jag förstår att du är ruskigt arg”, säger drottningen, ”det var inte meningen att få dig så arg med det jag sade, det ber jag om ursäkt för. Det är bara det att jag så gärna vill förstå varför du är så arg. Det enda jag är säker på är att det inte kan ha något med prinsessan att göra, för hon kan sannerligen inte ha hunnit göra dig något ont under sitt korta liv. Kan du förstå att jag vill göra allt för att spara henne från ont?”

”Förstå och förstå, det var då ett väldans babblande här. Ni skall kräla i stoftet för mig i skräck, och det kommer ni att göra när jag förbannar prinsessan! Då vet ni vem som bestämmer!”, säger häxan.

”Nej”, säger kungen bestämt. ”Nej”, säger drottningen. Ett viskande ”nej”, sprider sig bland dopgästerna, och ökar i styrka tills det nästan dånar ett ”nej”-rop i salen.

Häxan ser sig omkring, och ropar ”vaddå, nej?”. Hon möts av tysta, bestämda ansikten med klara och sorgsna blickar. Kungen tar till orda efter någon minut. ”Nej, vi kommer inte att bli skräckslagna om du förbannar prinsessan. Vi kommer att bli oerhört sorgsna, och kommer att sörja under en lång tid. Sedan kommer vi att lära av detta, och göra allt för att det inte skall ske igen, men inte kommer vi att bli skräckslagna, hur många du än förbannar, eller förvandlar oss till grisar. Och livet skulle sedan gå vidare i landet. Skulle du bli gladare av det?” Häxan börjar inse att kungen talar sanning. Hon kommer inte att kunna sätta skräck i denna folkmassa, hur ondskefulla handlingar hon än utför.

Häxan visste att hennes ordenssällskap av häxor hade minskat stadigt under årens lopp, och nu var det bara hon kvar, men hon trodde att det bara var för att de saknat i trollkraft och övertygelse. Och nu insåg hon att hennes under många år uppövade trollkraft var helt oanvändbar för hennes syften, trots att kraften fortfarande hade all verkan hon önskade. Hon kunde bränna, förtrolla och förbanna, göra mark ofruktsam, framkalla hemska oväder eller solförmörkelser, men nu märkte hon att hon faktiskt inte kunde få dessa människor skräckslagna, trots allt detta. Och varför ville hon egentligen det, frågade hon sig. Det hade hon alltid sett som självklart; klart att monster, drakar och häxor har som naturlig uppgift att sätta skräck i människor. Men vad gör man om det inte går, som här? Och ändå, varför?

Drottningen låter häxan fundera färdigt innan hon talar. ”Varför?”, frågar hon. Häxan är tyst och sänker trollstaven. Släpper den uppgivet på marken, där den rullar ett stycke. ”Nej, jag går nu”, viskar häxan, och börjar sakta hasa sig mot porten. ”Varför?” frågar drottningen. Häxan hejdar sig.

Fortsättning följer inom kort!

Reflexiv projektion

Det finns ett klurigt fall av projektion som kan vara svårare att observera än när man projicerar på någon annan eller något annat (som om detta inte skulle vara svårt nog). Det är när man projicerar på sig själv. Ja, varför skulle man inte kunna göra det? Om nu projektion är detsamma som smärta överförd på något/någon, så varför skulle denna någon inte kunna vara man själv? Jag har inte sett någon bra term för detta, men eftersom ”reflexivt pronomen” betyder ”ett pronomen som syftar på sig självt” borde ”reflexiv projektion” vara en bra term för att man projicerar på sig själv.

Vi tittar på hur en sådan projektion skulle kunna se ut i praktiken. Låt säga att någon vuxen sedan jag var liten sagt till mig att jag är skötsam, gång på gång (projicerat sina önskningar på barnet, alltså). Egentligen kanske jag först inte vet vad det betyder, men eftersom det är en vuxen som säger det till mig, tar jag det säkert på största allvar, och när jag så småningom börjar begripa vad det betyder, kommer jag antagligen att försöka justera mitt beteende så att det stämmer bättre med att vara skötsam. Risken är att jag kommer att känna skam när jag märker att mitt beteende inte stämmer med vad någon som jag litar på anser.

Om jag nu hanterar denna skam konstruktivt och ser vad den beror på, och det klarar jag som barn säkerligen inte av utan hjälp av en vuxen, kan jag göra mig av med bilden av mig själv som skötsam, och förhålla mig till mig själv som att jag är den jag är, och det är det jag har att utgå från. Risken är förstås att barnet inte vänder sig till någon annan vuxen, eftersom barnet redan litar på den som projicerat skötsamheten på barnet.

Om jag som barn inte hanterar skammen konstruktivt utan begraver den i mig för att kunna bortse från smärtan, och detta fortgår under många år, kommer jag att som vuxen stå där med en omedveten smärta, dold under övertygelsen av att jag är just skötsam. Och om jag gör något som inte är skötsamt kommer jag att känna en så stor smärta att jag blir paralyserad, och kommer inte heller att kunna göra något åt t.ex. dåliga vanor. Kanske jag till och med agerar ut smärtan, och i hemlighet har en fruktansvärt ostädad garderob, i smyg! Nu skämtar jag litet, det här läget kan ha mycket mer destruktiva konsekvenser än så, beroende på personlighet och övrigt sammanhang.

Det den vuxne (det uppväxta barnet) alltså får, är en omedveten smärta, som projiceras på den vuxne själv som en egenskap, ”skötsam”. Och även om det brukar anses som en positiv egenskap att vara skötsam, får det mycket otrevliga konsekvenser när en person identifierar sig med egenskapen på detta sätt. Och i och med att man då tror att man ”är” på ett visst sätt, blir det svårt att genomskåda detta som ”bara” en projektion.

Gissningsvis har det som man brukar kalla ”dålig självkänsla” ett stort inslag av just reflexiva projektioner.

Övning: hitta några reflexiva projektioner hos dig själv, och hos andra.