Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Favorit i repris: förkylning och personlig utveckling

Här kommer ett av  mina favoritämnen i ny tappning! Jag har precis varit förkyld och är nästan frisk igen. Då har jag som vanligt blivit påmind om och fått möjlighet att träna på ett sätt att förbli medveten även under sådana känslor jag inte ännu är så bra på att hantera.

Man har nämligen två olika typer av tydliga träningstillfällen vid förkylning: hostningar och nysningar. När du känner att du håller på att hosta, se till att betrakta retningen i halsen, hur den tilltar, och försök låta bli att ”svara på” retningen med att hosta. På samma sätt, betrakta nysningens annorlunda karaktär, och försök låta bli att faktiskt nysa.

På samma sätt fungerar det med dina reaktioner på vad andra gör, eller på något som händer. Om någon på jobbet kritiserar det förslag du just lagt fram, betrakta din reaktion på samma sätt som en nysning eller hostning: något som är oerhört svårt att låta bli att reagera på. Om man får kritik på ett förslag som man själv tycker är bra, är det lätt att antingen ta hård strid för förslaget och trycka ned den som kritiserat, eller att bli tyst eftersom man inte klarar av att se det positiva i sitt förslag efter att någon fällt kritik. Men vilken av dessa reaktioner du än får, se det som din reaktion på en känsla, på samma sätt som på en nysning eller hostning. Det är bara väldigt svårt att låta bli att reagera på känslan, helt enkelt. Men det är möjligt att betrakta din besvikelse eller ilska på kritiken, och hantera den konstruktivt genom att bemöta kritiken på ett positivt sätt, utan att ta kritiken personligt. Och detta kan du göra bara om du inte reagerar på känslan. Ta förkylningen som en möjlighet till teknisk träning inför detta!

Förkylning är bra eftersom den ger många tillfällen till träning. Det är inte lika ofta man har möjlighet att träna på att hantera andras kritik. Och hostningar och nysningar är sällan reella hot för den egna personen, så det känns ”säkert” att hantera dem.

Hur man hittar sina svaga punkter

Även om man är fullt inställd på och övertygad om att man på något sätt behöver förändra sig eller utvecklas, kan det vara svårt att veta var man skall leta efter något att förändra. Och visst är det ändå så att just de aspekter av en själv som man är blind för och därmed inte hittar ger störst utväxling vid förändring!

Hur gör man då för att hitta sina blinda fläckar, och samtidigt potentialen för utveckling? Jo, man tittar sig i spegeln. Kanske inte bokstavligen (men det kan också fungera), men titta på den spegling andra människor ger dig. Och då menar jag inte bara det de säger till dig, utan också det du tycker om dem, särskilt om du irriterar dig på andra människor, saker eller företeelser. Det är nämligen så att om du irriterar dig t.ex. på hur någon i din närhet beter sig, så kommer du att vara lika irriterad på dig själv om du gör samma sak. Och även om du inte brukar låta bli att ställa in disken i diskmaskinen (som exempel!), så har du om du irriterar dig på någon som inte ställer in i diskmaskinen ett osunt förhållningssätt till disk som inte står i diskmaskinen. Du själv ställer nämligen därför in disken i diskmaskinen av fel anledning, alltså av en dysfunktionell anledning!

I detta exempel kommer du själv alltså att må bra mycket bättre när du själv ställer in disken om du försöker få en bättre, konstruktiv inställning till din medmänniska som ibland inte ställer in disken i diskmaskinen. Genom att låta dig speglas i en medmänniska har du förbättrat livet för dig själv. Och för din medmänniska, på köpet!

Hur gör man då för att få en mer konstruktiv syn på sin irritation? Genom att till fullo acceptera och betrakta sin irritation. Då kommer du efter att ha tränat några gånger att få syn på orsaken till din irritation, och du har lärt dig något mer om dig själv. Irritationen kanske finns kvar (målet med personlig utveckling är som vanligt inte att bli av med känslor), men du kan istället agera konstruktivt på den. Kanske kan du ha en konstruktiv disk-ussion(!) om disken istället för att gnälla?

Ett annat bra tips är att du själv lyssnar till de råd du ger till andra. Ofta passar råden mycket bra på en själv i just den situation man är just då! När man in vågar (eller blundar för att) ge rådet till sig själv, kanske ens undermedvetna tycker att det är mindre riskabelt att ge rådet till någon annan.