Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Annonser

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! 🙂

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! 🙂 Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

TED-föredrag om mental träning

Buddhistmunken Matthieu Ricard har hållit en TED-föreläsning som rätt bra sammanfattar vad jag brukar skriva om här. Han har varit framstående molekylärbiolog, men avbröt sin karriär för att bli tibetansk buddhistmunk. Tillsammans med sin far Jean-François Revel, som är filosof, har han skrivit boken Munken och filosofen, som är mycket läsvärd; en dialog mellan öst och väst som är konstruktiv och kärleksfull. Faktum är att det var den bok som fick mig att börja fundera över att man kan betrakta och påverka sitt inre på ett konstruktivt sätt, så det var roligt att hitta denna presentation av den anledningen! TED är en årlig konferens där tänkare och inflytelserika personer från hela världen får hålla föreläsningar. Mycket lyssningsvärt finns utlagt på deras webplats.

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 🙂

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! 🙂

Acceptans, ickedualism och observation

Uj, den titeln blev hårdsmält! 🙂 Men strunta i det, jag skall ändå försöka beskriva något så att det går att begripa, även om det är svåra saker. Och fortsättningen på mitt inlägg om förlåtelse, det skjuter jag till litet senare. Jag är ännu inte riktigt säker på hur jag skall börja där. Jag tänkte anknyta till hur man konkret kan råka ut för, och därmed också veta hur man undviker, det jag kallar spiritual bypassing, d.v.s. att man använder metoder för personlig utveckling som en snuttefilt (ja, det kan till och med utvecklas till ett beroende!) istället för att man faktiskt utvecklas.

En grundläggande inställning som krävs för att man skall kunna se konstruktivt på en situation, är att man accepterar den som den är; att detta som jag ser framför mig faktiskt är det jag måste utgå från, om jag vill åstadkomma en förändring. Det skall alltså inte finnas en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten.

Under meditation tränar man sig till en början att observera sina känslor och tankar istället för att agera på dem. Då har man oftast först en typ av närvaro som är dualistisk, d.v.s. man finns i två delar, en som är observatör, och en som blir observerad. Det vill säga, jag får en separation mellan verkligheten och min uppfattning om verkligheten. Denna separation, hävdar jag, är i princip en typ av spiritual bypassing. Man undviker att identifiera sig själv med den som känner alla känslor och tänker alla tankar, genom att ställa sig i rollen som observatör. Och att låta observatören och den observerade sammansmälta är detsamma som att man tveklöst accepterar sig själv som den som tänker och känner det man observerar att man gör. Och det är den enda fasta utgångspunkten för förändring; en ickedualistisk närvaro. Den som observerar och den som blir observerad sammansmälter till ett.

Övning: prova ickedualistisk närvaro, först under meditation, och sedan i (resten av) verkligheten!

Uppdaterat 2008-12-13: Detta hör förstås också till avdelningen ”buddhismens psykologi”, om ni inte redan gissat det. I ickedualistisk närvaro försvinner projektionerna i en puff av logik!

Projektioner i kristendomen

För att hantera någon väsentlig del av kristendomen med min psykologiska ansats krävs en smula förarbete. Det jag tänker argumentera för är att det som kallas ”synd” i kristendomen (ja, även judendomen, förstås; är det ett centralt begrepp på fler håll?), är detsamma som jag beskrivit som ”projektion” här. Givet detta blir det inte så svårt att se likheterna mellan kristendom och buddhism, till att börja med. Gissningsvis är andra religioner ute efter samma psykologiska kärna, till större eller mindre grad.

En kort (och säkert naiv; jag är ingen teolog) sammanfattning av min uppfattning om synd i kristendomen:

  • Synd är något dåligt, som man inte skall göra
  • Synd är något som man kan bli förlåten från
  • Man kan få alla sina synder förlåtna, bara man tror tillräckligt
  • Det är eftersträvansvärt att få alla sina synder förlåtna
  • ”Syndernas förlåtelse” hänger på något sätt ihop med att ”se sanningen”
  • Synda kan man göra i ”tankar, ord och gärningar”
  • Ingen människa kan undvika att synda

Sådär, nu sitter ankorna på rad. 🙂

Vi formulerar om detta i psykologisk form, så får vi se vad som händer.

  • Projektioner är något dåligt, som man inte skall göra
  • Projektioner är något som man kan behöva hjälp med att ta tillbaka (och känna sin egen smärta)
  • Man kan ta tillbaka alla sina projektioner, bara man tränar tillräckligt länge (tillräckligt många liv?)
  • Det är eftersträvansvärt att ta tillbaka sina projektioner
  • Att ta tillbaka sina projektioner hänger ihop med att se hur verkligheten är beskaffad (utan projicerade egenskaper)
  • Projicerar gör man inom sig genom att tillskriva någon/något en egenskap, eller agerar ut projektionen genom ord eller handlingar
  • Ingen människa kan undvika att projicera

Det verkar stämma bra än så länge, förutom kanske den sista punkten. Buddhisterna tycker ju att man faktiskt kan nå och inte bara approximera det som de kallar nirvana. Rimligtvis är detta den fullständiga insikten om världens beskaffenhet utan projektioner. Kristendomen ger ibland dubbla budskap här. Hur skall man kunna få alla sina synder förlåtna, samtidigt som man inte kan undvika att synda? Nå, vi nöjer oss med att det är förbaskat svårt att låta bli att projicera, tycker jag.

I och med detta har jag förstås inte visat att synd och projektion är samma sak. Det lär jag inte lyckas fullständigt med heller, men jag tänkte göra en mer beskrivande jämförelse, för att visa varför projektioner är riktigt dåliga, och varför det är svårt att beskriva något som definitivt inte involverar en projektion som synd. Sedan är jag nöjd med vad jag uppnått så här långt.

Först varför projektioner är dåliga. Vi har ju sett i tidigare inlägg att projektioner hindrar förståelse och växande, och hur man genom att projicera undviker att möta sina medmänniskor, och istället behandlar omvärlden som något som antingen stämmer eller inte stämmer med vår inre modell/karta. Det är ju otrevligt nog, bara det. Projektioner som man agerar på kan bli oerhört otrevliga. Som exempel, när en människa tror att en annan människa ”är” ond, och förtjänar att straffas. Agerar den förstnämnda/e på detta kan utgången bli mycket olycklig. Istället för att man bär sin smärta och försöker hitta en konstruktiv lösning. Ett mindre uppenbart exempel på när en projektion är skadlig är när en förälder tillskriver sitt barn en egenskap, som t.ex. ”duktig”, ”ordningsam”, ”slarvig”, ”ohyfsad” eller liknande. Det gör ju att föräldern inte man möta barnet som det är, och barnet får antagligen svårt att förhålla sig till sig själv på ett konstruktivt sätt. Den som bemötts som ”slarvig” under hela sin uppväxt och tagit detta till sig som sin identitet, har med säkerhet svårare att göra något åt saken, än den som blivit mött med förälderns vilja att hjälpa barnet långsiktigt när barnet inte hittar sina saker.

Kyrkan har under långa tider sett diverse varierande handlingar som syndiga, men det tror jag att man kan bortse från här. Det är ju snarare ett symptom på kyrkans önskan att ha makt, ett typiskt mänskligt fenomen som man kan träna sin ödmjukhet på. Se så svårt det är att reda ut vad som är viktigt och inte!

Sedan varför något som inte involverar en projektion inte borde betraktas som synd. Vi tar ett riktigt provocerande exempel, så går vi inte som katten runt het gröt. Vi provar helt enkelt med titta på det otäcka fallet att person A dödar person B. Måste det vara en synd i samtliga fall? Och i så fall, sammanfaller detta med när en projektion är väsentligen inblandad?

Om person A tycker att person B ”förtjänar” att bli dödad p.g.a. någon egenskap som A tillskriver B, kan man gissa, t.ex. ”hänsynslös utsugare”, ”ynkligt offer” eller liknande, har vi en projektion på gång. A kan inte ta hand om sin egen smärta, utan lägger den på B, som blir dödad. A får en temporär lindring av sin smärta genom den bedövningen som den fasansfulla handlingen (nu är det jag som projicerar) ger. Men smärtan kommer att vara kvar i en eller annan form tills den blir förlöst genom ett medvetet växande (är nog oerhört sällsynt, men ändå), eller ”förlåten” som det skulle heta i kristen terminologi.

Låt säga att A dödar B i rent självförsvar, och som den enda möjliga utvägen ur en extremt hotfull situation. A har här gjort ett medvetet övervägande, varit medveten om sina känslor, sin rädsla, sett B:s oförmåga att ta till sig A:s argument och vädjanden (det är förstås B som projicerar här), och kommit till den fruktansvärda slutsatsen att det enda möjliga som går att göra för att klara sig med rimlig chans är att döda B. A har alltså inte projicerat något på B, utan dödar sig som en allra sista utväg. Denna handling kommer förstås att ge en inre smärta som konsekvens för A (det får man alldeles säkert om man dödar någon, oavsett om det är i självförsvar), men någon förlåtelse är inte nödvändig så länge A faktiskt tar ansvar för sin egen smärta (även efteråt) och inte projicerar den som en egenskap. Så, jag skulle säga att detta, att som allra sista utväg döda någon i självförsvar, när inget annat var möjligt, inte är en synd. Detta kan man förstås argumentera länge om. Men vad finns att be om förlåtelse för, som A skulle ångra? Beslutet att döda var här helt genomtänkt, och en sista utväg. Alternativet var att själv bli dödad, så A har med största sannolikhet gjort det bästa hon/han kunde. Problemet är att det krävs oerhört mycket av A för att inte projicera, och se B som en ”hemsk mördare”, utan A måste bibehålla medkänslan för B även när A dödar B. Annars blir det en synd, tillika en projektion. Synd och projektion verkar sammanfalla väl, även i rätt extrema exempel.

Jag tror att vi därmed har tagit oss en bit mot ett närmande mellan psykologin, buddhismen och kristendomen, på så sätt att de verkar ha fundamentala delar gemensamma. Senare skall jag titta på ”förlåtelse” också, som är ett komplicerat fenomen. Det har jag ju bara berört i förbigående här.

Buddhismens psykologi

Jag tänkte försöka formulera en minimal teori för vad buddhismen skulle kunna gå ut på, med hjälp av de termer som jag använt hittills. Detta är min hypotes: Buddhismen syftar mot att lära människorna att ta tillbaka sina projektioner (samtliga!), och sedan bli av med den tidigare utprojicerade smärtan genom att inse orsaken till denna smärta.

Här är det alltså frågan om att ta tillbaka inte bara enkla projektioner som ”han är jobbig”, utan även ”bollen är grön” tror jag ses som en projektion här (även om det inte heter så i buddhistisk terminologi; vad det heter vet jag inte), och hör inte till bollens essens. Och visst låter det väl rimligt att den insikt som buddhisterna brukar tala om, att allt är ”tomhet”, kan vara just insikten om världens beskaffenhet helt utan projektioner. ”Allt är lidande” är ju en av buddhismens grundsanningar, och om det under alla projektioner, även ”bollen är grön” ligger en smärta (och det är något jag inte kan förhålla mig till, även om det är fullt möjligt), kommer man förstås till ”tomhet” genom att bli av med smärtan och projektionerna.

Låt mig bara kommentera att det låter väldigt enkelt att komma till buddhismens mål genom mitt sätt att beskriva det. Minns då att jag ännu inte skrivit något om metoder för att åstadkomma återtagande av projektioner, förutom att meditation är en bra teknik. Att ta tillbaka projektioner är i sanning ingen enkel uppgift, och kan ta många år (och är man buddhist kanske man tror att det krävs flera liv, vad det nu betyder).

Detta inlägg får ses som informerad spekulation från min sida, eftersom jag inte alls är expert på buddhism. Spekulationen är tillräckligt väldefinierad för att kunna falsifieras, tycker jag, så vi får se hur den står sig över tiden. Kommentera gärna om detta! Jag återkommer med psykologiska teorier om andra religioner när jag är redo för det. Kristendomen står nog härnäst på tur.

Intellektualisera eller ej, det är frågan

Ibland slås jag av tanken att mitt betraktelsesätt när jag försöker förstå mitt inre kanske är alltför intellektualiserande, vad det nu betyder. När begreppet används ”i folkmun” brukar man väl se det som att man genom att frossa i intellektuella begrepp som man bygger större och större luftslott med, som t.ex. de medeltida skolastikerna som filosoferade över hur många änglar det får plats på ett knappnålshuvud, kommer till slutsatser som befinner sig ”uppe i det blå”. Det är förstås en tanke att ta på allvar, så jag låter mig regelbundet pröva mitt eget angreppssätt. Dock kommer jag oftast (men inte alltid) till att jag är empiriker till ansats även vid studiet av inre mentala fenomen. D.v.s. jag provar, bekräftar mina teorier, eller falsifierar dem, och försöker hålla mig till så enkla teorier som möjligt (Occams rakkniv). Därav t.ex. att jag inte plockar in några gudomligheter, heliga skrifter eller andra övernaturligheter i mina förklaringsmodeller. Så länge som möjligt kommer jag att se min resa som att jag observerar det jag ser (den inre verkligheten), undanröjer hinder för att se hur denna verklighet är beskaffad (rensar bort projektioner), samt att bilda teorier runt detta som är så enkla och hållbara som möjligt. Skillnaden mot vetenskap är ju att jag är den ende som kan göra just dessa observationer av mig själv. Andra människor kan observera sig själva; möjligtvis kan jag generalisera från sådana erfarenheter som jag hör och läser om. Och det är klart att man ser många likheter.

Men faktum är dock, att jag redan i detta angreppssätt kan se att jag konvergerar i ansats med buddhismens grundtankar. Jag har läst en bra bok på temat nyligen, ”Buddhism without Beliefs” av Stephen Batchelor, som har många liknande idéer. Ändå ser jag ingen anledning att se min egen resa som särskilt buddhistisk. Andra religioner har också liknande grundingredienser som egentligen bara har med psykologi att göra. Det är samtidigt deras problem som deras möjlighet. Problem så länge religionerna tror att de har monopol på denna psykologi, men möjlighet i och med att de får möjlighet att betrakta vad de verkligen tillför förutom psykologin. Säkert en skrämmande men ack så nyttig förvandling. Det får bli material till senare inlägg!

Medkänsla

Man behöver inte vara buddhist för att inse hur fundamental medkänsla är för mänsklighetens välbefinnande. Jag tycker att det är enklast att se det när man går via projektioner. Vi tänker oss att ett barn projicerar på en vuxen, till exempel så här: ”Du är världens dummaste pappa, säger den lilla flickan”. Om den vuxne inte kan känna medkänsla utan känner sig träffad i sitt innersta, kanske han säger ”Skäms på dig, så där säger man inte!”, ett uttryck för rädsla och frustration hos den vuxne (projektion igen, eller hur?) så att den vuxne känner sig tvungen att använda sin makt. Men med en förmåga till medkänsla kan den vuxne känna smärtan hos barnet, och istället möta denna med en kram (om det passar) och kanske ”Jag förstår att du blev arg, det var inte meningen. Vad var det som var jobbigt?”, och därmed inbjuda till samtal, och låta barnet äga sin egen smärta.

En rätt tydlig relation mellan medkänsla och projektioner, eller hur?

Dagens uppgifter:

  • Om flickan här aldrig lär sig äga sin känsla på detta sätt, hur kommer hon att bemöta sina barn? Sina medmänniskor?
  • När du själv projicerar (det gör de allra flesta), hur känns det att då bli bemött med medkänsla?