Att våga uttrycka det man står för

Om jag pratar med andra händer det ibland att en impuls hindrar mig att säga det jag egentligen tycker. Impulsen kanske får mig att nedvärdera det jag hade tänkt att säga, som t.ex. ”det var nog inte så viktigt”, ”det passar inte in i diskussionen”, eller ”det har de säkert redan tänkt på”, fast jag egentligen inte alls vet att det där är sant. Att lyda en sådan impuls är oftast inte så konstruktivt, eftersom det hindrar mig att bidra till diskussionen. Positiva bidrag till diskussionen är ofta uppskattade! Och finns det personer som tar illa vid sig av att jag pratar, eftersom jag t.ex. säger emot deras åsikt (kanske därifrån jag fått impulsen en gång?), så är det deras eget ansvar att bearbeta sina känslor för detta.

Vad kan jag göra åt en sådan impuls? Börja med att se positivt på impulsen. Den innehåller ändå något slags användbar information. Jag brukar tänka ”vad bra, här finns ett tillfälle som jag kan utvecklas i”, i realtid, för att möta impulsen med detta. Det brukar göra att jag inte reagerar på impulsen, utan kan se förnuftigt på det hela. Och det brukar nästan alltid tas emot positivt i slutändan när jag uttrycker mig. Och är det inte så, är jag antagligen på fel plats, och borde förflytta mig till en annan krets av människor. Då har jag genom detta en extra möjlighet att styra mitt liv i längre perspektiv.

Annonser

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂