Om att jobba med ”dumma” människor

Scott Berkun recenserar en artikel som handlar om att hur man kan se på saken när man tror att man jobbar med ”dumma” människor. Jag insåg att det kopplar direkt till vad jag brukar skriva om här. Om man själv är rädd för att visa sina brister och projicerar rädslan på andra, blir det lätt att man tror att andra är dumma. Som Scott skriver, måste man ju villigt erkänna att det kan vara man själv som är dum (eller snarare oinformerad, eller inte förstår), om man skall våga släppa på sin dogm att det är de andra som är dumma. Och projicerar man, har man ju svårt att släppa detta.

Annonser

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Auktoriteter och personlig utveckling

Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! 🙂 ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!