Favorit i repris: förkylning och personlig utveckling

Här kommer ett av  mina favoritämnen i ny tappning! Jag har precis varit förkyld och är nästan frisk igen. Då har jag som vanligt blivit påmind om och fått möjlighet att träna på ett sätt att förbli medveten även under sådana känslor jag inte ännu är så bra på att hantera.

Man har nämligen två olika typer av tydliga träningstillfällen vid förkylning: hostningar och nysningar. När du känner att du håller på att hosta, se till att betrakta retningen i halsen, hur den tilltar, och försök låta bli att ”svara på” retningen med att hosta. På samma sätt, betrakta nysningens annorlunda karaktär, och försök låta bli att faktiskt nysa.

På samma sätt fungerar det med dina reaktioner på vad andra gör, eller på något som händer. Om någon på jobbet kritiserar det förslag du just lagt fram, betrakta din reaktion på samma sätt som en nysning eller hostning: något som är oerhört svårt att låta bli att reagera på. Om man får kritik på ett förslag som man själv tycker är bra, är det lätt att antingen ta hård strid för förslaget och trycka ned den som kritiserat, eller att bli tyst eftersom man inte klarar av att se det positiva i sitt förslag efter att någon fällt kritik. Men vilken av dessa reaktioner du än får, se det som din reaktion på en känsla, på samma sätt som på en nysning eller hostning. Det är bara väldigt svårt att låta bli att reagera på känslan, helt enkelt. Men det är möjligt att betrakta din besvikelse eller ilska på kritiken, och hantera den konstruktivt genom att bemöta kritiken på ett positivt sätt, utan att ta kritiken personligt. Och detta kan du göra bara om du inte reagerar på känslan. Ta förkylningen som en möjlighet till teknisk träning inför detta!

Förkylning är bra eftersom den ger många tillfällen till träning. Det är inte lika ofta man har möjlighet att träna på att hantera andras kritik. Och hostningar och nysningar är sällan reella hot för den egna personen, så det känns ”säkert” att hantera dem.

Om att omvandla sina känslor

Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!

I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.

Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.

I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.

Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.

Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera! 🙂

Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).

Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.

Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt! 

Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!

Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.

Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!

Förkylning och meditation

Jag har precis blivit förkyld! Då blir jag påmind om att meditation faktiskt underlättar vid förkylning. När jag observerar sig själv och mina inre känslor, märker jag att det är en riktig ”känsloröra” som pågår, och som går att bearbeta så att jag kommer ned till mitt inre lugn igen. Och plötsligt har jag bara de mer fysiska symptomen kvar att hantera; egentligen inte så påfrestande.

Ibland hör jag sådana som tycker att förkylning kan vara en ”nära-döden-upplevelse”; det tror jag definitivt beror på svårigheten att hantera de känslor som rörs upp när man står inför en kroppslig utmaning.

Sättet jag använder för att bearbeta ”förkylningskänslorna” är som jag beskrivit tidigare, att jag betraktar, och konstaterar att ”här har jag något som jag kan lära mig”, och försöker hålla utkik efter vad jag kan lära mig. För något är det alltid. Det passar bara (ännu) inte in i min ”modell” att vara förkyld!