Acceptera mera!

När man har fastnat i något och inte hittar ut, hittar man ju just inte ut. Man vet inte vad man skall göra. Vad skall man göra då? Det vet man ju inte, det hör till sakens natur! Och ofta accepterar man inte att man fastnat. Man vill helst ta sig ut, eller hur? Just för att det är så jobbigt att man fastnat.

Men varför har man fastnat? När man har hållit på med personlig utveckling ett tag vet man oftast att det räcker att acceptera nuläget för att komma ur låsningen. Men när man inte klarar att acceptera, utan har fastnat även i detta, vad gör man då? När man så att säga har fastnat på en högre nivå?

Här gäller det att tänka abstrakt. Jag har inte accepterat nuläget, och jag har inte ens klarat att acceptera att jag inte accepterat nuläget. Finessen nu är att det alltid är enklare att acceptera en abstraktionsnivå upp! Att acceptera att man fastnat kan vara svårt, men att acceptera att man inte klarar att acceptera är enklare. Men även här kan man fastna. Anledningen till att jag skrev detta är att jag inte klarade av att acceptera att jag inte accepterade det inre känslomässiga tillstånd jag var i. Så jag var tvungen att gå upp ytterligare en nivå, och där, minsann, infann sig acceptansen!

Min hypotes är att det alltid går att hitta en nivå av acceptans, och därmed trygghet med situationen. Man kan vara alldeles tillfreds bara man har accepterat den situation man är i. Och det räcker att acceptera någon nivå av beskrivning av den verklighet man är i. Om det så är acceptans av att man inte accepterar att man inte kan acceptera, eller kanske fler nivåer ändå.

Utmaningen är att göra detta konkret för sig själv. Det kan ta ett visst mått av träning. Men det är en av många vägar ut ur The Matrix.

Ett exempel jag läste om för en tid sedan var mannen som kom till sin terapeut, uppenbarligen arg. Terapeuten frågade honom om han var arg, men mannen kunde inte acceptera att han var arg. Sedan frågade terapeuten honom om han kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg. Det gick inte heller. Men på nästa nivå, att acceptera att han inte kunde acceptera att han inte kunde acceptera att han var arg, föll allting ut, abstraktionerna kollapsade, och han kunde plöstligt acceptera att han var arg. Och det var första steget för honom att komma i kontakt med sin ilska. Ungefär samma sak vilken känsla det än rör!

Annonser

Till försvar för positivt tänkande

Jag råkade hamna i en diskussion på Facebook om huruvida positivt tänkande är bra eller bara passiviserande, och fick en idé till ett blogginlägg. Tack Johan med flera för inspiration!

Man kan tänka sig att den moderna trenden ”mindfulness” gör att människor börjar lära sig att enbart betrakta sina negativa känslor, utan att göra något åt det som kanske orsakade känslan. Om någon mobbar en på arbetsplatsen, skulle man alltså enbart betrakta sin negativa känsla av att bli förnedrad, och sedan inte göra något åt den faktiska situationen. På så sätt skulle praktiserandet av mindfulness göra människor passiva och benägna att stanna kvar i destruktiva maktstrukturer. Och det är förstås möjligt att många människor går i den fällan.

Men jag tror inte att det är så enkelt. För det första antar man att man lättare tar sig bort från en dålig situation genom att direkt agera på sin negativa känsla (till skillnad från att agera utifrån ett medvetet beslut enligt ett uppsatt mål). Tvärtom kan det ofta vara så att ett direkt agerande på en negativ känsla snarare befäster den negativa situationen. Om en person som ser dig som gnällig ger dig en pik, och du svarar (automatiskt) genom att gnälla, befäster det snarare situationen. Och om någon slår mig, och jag slår tillbaka, blir det ju sällan bättre.

Och om man istället ser den andra varianten, att enbart betrakta känslan, så är förstås risken att man bara betraktar och aldrig agerar. Men vem har sagt att man inte skall använda sin fria vilja till att besluta om vad som är bäst att göra i ögonblicket? Måhända är det så att många som praktiserar mindfulness inte ser det som en prioriterad övning att träna på att sätta upp mål för att agera kraftfullt mot dem, det är mycket möjligt, men att betrakta känslan utan att agera på den är ändå det första steget mot att kunna agera konstruktivt i en destruktiv situation.

En person som har varit fullt engagerad i livets stora drama, och aldrig har haft tid att vare sig betrakta sina egna känslor eller sätta upp långsiktiga mål kommer antagligen efter en stunds praktiserande av att betrakta sina känslor att kunna hamna i ett vakuum av passivitet (även om det förstås beror på personens egenskaper). Då är det läge att börja praktisera planering och att agera.

Det är förstås en fälla att se betraktandet av känslorna som att man neutraliserar dem, för en ilska i en destruktiv situation försvinner sannerligen inte självklart av att man betraktar den. Däremot gör ett betraktande av känslan att man inte agerar destruktivt på den.

Det är inte heller självklart att man med automatik börjar agera utifrån känslan. Det är ett val man har. Man behöver verkligen träna på hur man gör för att konstruktivt handla i frånvaro av livets dramareaktioner. När man börjat lära sig hur man gör, är det som man har satt en kropp i rörelse; det går lättare allteftersom, och man upparbetar en ”rörelseenergi” genom livet som gör att man naturligt agerar när man annars skulle ha hamnat i betraktelsens passivisering.

En annan risk med devisen ”tänk positivt” är att man ser det som ett mål, och inte som en metod. Inom buddhismen, så som den framställs i boken ”Munken och filosofen”, som jag tidigare skrivit om, beskrivs sättet att komma ifrån att negativa tankar tar kontrollen över en och gör att man reagerar destruktivt, som bygger på ”mottankar”. Metoden är att man just i stunden när den negativa känslan är på väg att ta över ens reaktion ser till att snabbt finna ”mottanken” till den tanke som har frammanat känslan (något som inte är så lätt att göra på ett ögonblick). Om någon t.ex. avbryter mig på ett möte, och jag snabbt tänker ”hon avbryter mig bara för att hon tycker att jag är värdelös”, och får en negativ känsla som får mig att hålla tyst under resten av mötet, kan jag om jag är snabb tänka ”mottanken” som lyder ”Å, så bra att hon avbryter mig just nu, för att jag får möjlighet att fundera över varför jag blir så ledsen av det”. Det är ju ett paradexempel där positivt tänkande skulle kunna vara passiviserande och destruktivt om man faktiskt trodde att man skulle behöva behålla den inställningen. Men som verktyg i personlig utveckling är det bara en tanke man frammanar, inte en inställning man skall behålla! Och däri ligger skillnaden mellan positivt tänkande som metod eller positivt tänkande som mål. Om jag tänker en positiv mottanke för att neutralisera ett destruktivt agerande, och sedan agerar konstruktivt, t.ex. säger efter mötet ”jag blev så ledsen när du avbröt mig” till den som avbröt mig (om det passar för just den personen), alternativt bara fortsätter att driva min linje på mötet även efter att jag blivit avbruten (det är det medvetna beslutet jag behöver fatta efter att jag har hindrat min reaktion på känslan), har jag inte accepterat den positiva tankens verklighet, utan enbart använt den som metod för att komma vidare till att agera konstruktivt.

Jag minns själv när jag började använda metoden med ”mottankar” inspirerad av boken ”Munken och Filosofen”, att jag tvekade länge på om jag verkligen skulle våga använda positiva mottankar, eftersom jag var rädd att jag skulle acceptera dem som verklighetsbeskrivning. Och jag experimenterade mycket med hur det fungerade, men till slut märkte jag att de inte förminskade min förmåga att agera konstruktivt och kraftfullt, snarare tvärtom. Den negativa energi som jag slipper i och med att jag inte reagerar destruktivt på negativa känslor kan användas till något gott istället!

Nödvändig narcissism

Om man i hamnar den beryktade offerpositionen, den där man tror att någon annan borde fixa något för att det skall bli bra, den där man tror att det inte är någon idé att göra något för inget blir ändå bättre, och den där man riskerar att använda sin egen belägenhet som vapen för att få som man vill (det finns alltid ”hjälparmänniskor” redo att hjälpa den som är i offerposition), är det inte lätt att komma på vad man skall göra för att ta sig ut från den. Det ligger ju i sakens natur att man inte tror att det går att göra något!

Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.

Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.

Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).

Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan! 🙂

Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.

Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.

Kontroll över oss själva

Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Om självobservation och kontroll

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Om att surfa på sina känslor

Jag fick en liten vision om känslor alldeles idag. Man kan nämligen se känslor som vågor som man kan välja att stå kvar inför, eller att klättra upp och surfa på. Om man står kvar när det kommer en våg, blir man omkullkastad och ur balans, men om man stiger upp på sin bräda och surfar på den, kan man använda känslan som ett avstamp för att göra något. Och detta blir väldigt konkret, som en mental handling, om man bestämmer sig för att surfa på känslan! Känslor som jag tidigare haft svårt att hantera bara genom observation, blir ännu lättare att hantera om jag bestämmer att jag skall surfa på dem istället. Det fungerar för såväl positiva som negativa ohanterliga (d.v.s. omedvetet hanterade) känslor.

Så, surfa ett tag på dina känslor istället för på internet! 🙂

Tillägg 5/6 -10: Jag inser att surfliknelsen är sämre för känslor som inte ”rör på sig” så mycket. Tänk då istället ”Om att klättra på sina känslor”, så fungerar samma teknik.

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?