Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

Annonser