Mentalt självförsvar

Om man känner sig angripen, antingen med ord, eller kanske förhoppningsvis mer sällsynt, rent handgripligen, kan man förstås titta på hur man reagerar detta i ett utifrånperspektiv. Säger jag något tillbaka, slår jag tillbaka, eller vad gör jag? Mer intressant tycker jag är vad som händer på insidan. Det är nämligen det som avgör vad som sedan sker på utsidan, och nästan viktigast, som avgör hur utfallet blir av angreppet på dig (förutom eventuell fysisk skada).

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför. 🙂

Annonser

Personlig utveckling som förening av saklägen

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg, som varning. Det står dig som vanligt fritt att sluta läsa när du vill! 🙂

Jag abstraherar ofta det jag sysslar med i personlig utveckling, så att det nästan inte finns något av ursprungsingredienserna kvar. De tankar som kommer ur detta skriver jag ganska sällan om på bloggen just eftersom det är abstrakt och relativt obegripligt, en icke desto mindre låter jag dessa ofta oskrivbara idéer leda mig i vad som är bra och dåligt, tills jag faktiskt hittar ett konkret resultat som går att skriva om.

Idag tänkte jag göra ett undantag och skriva om en sådan abstrakt tanke. Det kommer eventuellt att låta som pseudovetenskap, men det är det inte (och definitivt inte vetenskap). Det än så länge bara en abstrakt tanke som har lett mig rätt vid många tillfällen, och som fortsätter att stämma med den verklighet jag observerar. Och läs inte det jag skriver som en konkret verklighet. Låt det istället vara en beskrivning av något som du kanske kan känna igen dig i och associera till. Mer som när man läser poesi, fast inte fullt så fritt tolkningsbart.

Till saken! Jag börjar med att betrakta mitt eget inre känslotillstånd. Här finns både medvetna och omedvetna känslor, och vi tar med båda i resonemanget. Den medvetna delen är ju enklast att göra något åt, men här skriver jag mycket om hur man plockar upp den omedvetna delen till att bli medveten, så att man kan åtgärda eventuella problem. Jag tänkte titta på intensiteten hos mina känslor, och se vad vi kan se utifrån den.

Vi kan också titta på de tankar och idéer jag har i hjärnan, tillsammans med all möjlig perception jag kan få in, under olika möjliga tillfällen; låt oss kalla det sakläget. Även här finns medvetna och omedvetna delar, förstås. Jag tänkte nu göra approximationen att känslointensiteten beror direkt på detta sakläge. Jag bortser här i stort sett från den kemiska balansen i hjärnan, och så kan man förstås inte göra utan att förlora något, men låt oss ändå fortsätta. Här finns förstås beroenden åt båda håll mellan känslointensitet och sakläge, men givet ett visst sakläge, så har vi i stort sett samma känslointensitet. Om man resonerar baklänges blir det tydligare: om jag har en mycket stark reaktion på något, så är det typiskt sett inte slumpmässigt, utan det finns underliggande tankar och egenskaper hos den situation jag befinner mig i som gör att jag får just denna reaktion. Inte svårare än så, alltså.

Vi tittar nu på själva sakläget. Sakläget ändrar sig typiskt, eftersom vi inte lever i en stillbild. Och sakläget har ett stort antal möjliga utvecklingar, och ett mindre antal troliga utvecklingar. Eftersom jag inte är någon hejare på reglerteknik använder jag inte termer därifrån, och det hade antagligen varit möjligt att uttrycka sig i precisare termer på det viset.

Människor kan ju i ett givet sakläge föreställa sig ett annat sakläge. Jag kan t.ex. föreställa mig hur det vore att äta en citron. För enkelhetens skull inkluderar jag inte denna föreställning i sakläget, för då blir frågan meningslös. På så vis får vi en koppling mellan olika saklägen, som jag är kapabel att göra. Det är mycket möjligt att jag från sakläget när jag verkligen äter citron inte kan föreställa mig sakläget när jag inte äter citron, om jag reagerar mycket starkt på hur sur citronen är. Om vi gör en parallell från detta till sådant vi brukar diskutera här på bloggen, så brukar jag skriva om hur bra det är att vara medveten även när man har mycket starka känsloupplevelser. Mer tekniskt, i denna kontext, betyder det att jag kan föreställa mig andra saklägen givet ett sakläge när jag känner en stark känsla. Medvetenheten gör att jag kan föreställa mig andra saklägen.

Ibland kan ”öar” av saklägen bildas, där jag inte kan föreställa mig vad som finns utanför den ön. T.ex. om jag är väldigt nedstämd över något, och inte klarar att se världen på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att man om man har varit utsatt för något mycket traumatiskt kan separera av riktigt stora sådana öar, som man inte har en aning om i sitt normalläge.

Nu har jag samlat ihop tillräckligt många begrepp för att kunna göra en formulering av min idé om personlig utveckling. Personlig utveckling blir då aktiviteten att försöka förena sådana saklägen som tidigare har varit separata, på så sätt att det inte går att föreställa sig, eller känna sig in i, det ena sakläget utifrån det andra. Det är en mer abstrakt bild än att jag givet en stark känsla tränar på att vara medveten så att känslan inte tar över mitt medvetande.

Givet denna bild, som ändå i all sin abstraktion ter sig tämligen observerbar i sinnet för mig, kan jag när jag tränar på att bli medveten under en stark känsla se hur jag genom att betrakta både nuvarande sakläge och ett alternativt, mer positivt, sakläge genom en aktiv mental handling kan förena de två saklägena. Jag kan t.ex. föreställa mig i det ena sakläget och med medkänsla föreställa mig det andra. Rent tekniskt känns det som om det är ett resonansfenomen jag etablerar; resonans mellan två saklägen. Efter att jag gjort detta vid ett antal (beroende på svårighet) tillfällen, får jag till slut önskad koppling mellan saklägena, och den starka känsloreaktionen går sedan att se i ett mer positivt perspektiv. Detta kan göras genom meditation och observation, till exempel.

Det går att använda denna metafor till ytterligare ett fenomen. Det är läget när man inte har någon kraft att reagera i ett visst sakläge. Även om man vet att man borde göra något åt något, tänk t.ex. ”den barmhärtige samariten”, så förblir man passiv och gör inget. För att lösa upp denna passivitetsknut förbinder man sakläget utan reaktion t.ex. till sakläget där man istället befinner sig i den utsattes situation. Medkänsla, helt enkelt, men lyft till en mer abstrakt nivå.

När jag efter att ha hållit på med denna typ av övningar faktiskt fått en konkret bild av detta förenande av saklägen, så kan jag göra det som en ”direktoperation”. T.ex. om jag möter en människa som jag reagerar negativt på, kan jag göra en direkt förening av saklägen, och efter detta har jag rätt snabbt gjort om min negativa reaktion till en positiv handling. På samma sätt med andra situationer när jag känner att det finns saklägen som inte är förenade. (Konstigt, jag verkar ha utvecklat en detektor för detta!)

Ett idealläge att sträva mot med denna typ av begreppsbild är alltså att alla saklägen i princip är förenade på detta sätt. Om jag kommer till det läget, kommer jag att kunna agera som en upplösare av The Matrix, vilken av dess invånare jag än möter, eftersom jag inte kommer att spela med i de regler som följs i The Matrix. Kulorna blir stoppade i luften, och sådant! 🙂 Nåja, ni förstår kanske vad jag menar.

Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Hur man kommer närmare varandra, utanför The Matrix

När man har tagit sig ut ur The Matrix, med liknelsen som jag använder här på bloggen, d.v.s. att man börjat förstå att man kan ta hem sina projektioner, att det är mina egna känslor som spökar, och inte andra människor som är besvärliga, och att var och en ansvarar för sina egna känslor och handlingar, kan man komma närmare varandra på ett helt annat sätt än förut.

Man behöver nämligen inte vara rädd för hur den andra personen reagerar, när man själv säger något. Att ”göra bort sig” existerar inte längre. Man behöver inte heller vara rädd för att den andra personen skall bli arg (såvida det inte är någon i klass med en våldsbrottsling eller påtänd knarkare), för det är helt OK om någon blir arg. Det är vederbörandes eget ansvar. Om dessutom den andra personen också har vaknat upp ur The Matrix, kan man därigenom få en mycket varm kontakt, där båda parter kan vara ärliga utan att bry sig alltför mycket om den andras reaktioner. Om en part reagerar på något den andra säger, kan den andra parten svara med medkänsla istället för att ett spel med projektioner tar fart, skamkänslor kommer upp, och båda personer låser sig bakom sina respektive fasader. Istället kan man komma närmare varandra genom en nära och ärlig kommunikation, där man lär känna både styrkor och svagheter hos varandra under samtalet.

När man samtalar med en annan människa krävs till en början ett visst mod att stanna kvar i sig själv, och låta var och en ta ansvar för sina känslor. Man kan både ha svårt att se att man själv har ansvar för det man säger, och ha svårt att verkligen stå för det man säger (så att man inte bara säger något som man tror att den andra förväntar sig). Och så kan man ha svårt att låta bli att anpassa det man säger efter vilka känslor man förväntar sig att den andra skall reagera med, på det man säger. Det är förstås så att det kan finnas riktigt känsliga ämnen för den andra personen att prata om, men alla sådana kan man själv rimligtvis inte ha koll på. Och råkar man träffa på något sådant ämne kan man helt enkelt be om ursäkt, och då har man ändå gjort så gott man har kunnat. Att vara rädd att säga fel hela tiden ger knappast någon trevlig och innerlig konversation för någondera parten.

Att komma till detta läge är som alltid var och ens personliga ansvar. Om man inte når denna nivå av kommunikation går det inte att skylla på någondera parten, utan man har alltid sitt eget ansvar för sin del. Man kan förstås tipsa den andra parten, eller göra honom eller henne tryggare i samtalet, men det är sällsynt att man genom ett samtal kan väcka någon så att han eller hon stiger ut ur The Matrix. Det beslutet måste komma inifrån.

Om motståndet att börja resan

Varför gör man sig besväret att börja resan ut ur the Matrix? Det kan ju vara så att jag är alldeles nöjd med det projektionsspel som dagligen pågår, eftersom jag kanske har vant mig vid en viss nivå av smärta, eller så har jag lyckats placera sig i en omgivning av människor som inte alltid har behov av att att projicera sin smärta på mig, så att jag inte har ett behov att försvara mig i alla lägen, utan jag har möjlighet att återhämta mig, utan att jag för den skull behöver vara medveten om mina egna och andras projektioner. Jag kanske helt enkelt är alldeles tillräckligt nöjd med att ha det som jag har det!

Ja, så kan det förstås vara. Är man nöjd så är man, det är ju inte lätt att övertyga någon att göra en stor ansträngning för att ta en titt utanför the Matrix. I filmen var det en aning slitsamt för Neo när han hade blivit bortkopplad från maskinernas energiutvinningsanläggning, och hade möjligheten att inse att han hade varit inkopplad i en datorsimulering. Så illa är det kanske inte i vår värld (men vem vet?), men inte är det lätt att motivera sig för det steget!

Om man inte hamnat i en rejäl kris, förstås, där man varken hittar ut eller in. För min egen del var det kris i ett äktenskap som aldrig hade varit bra, och som krävde insikter av mig som jag först inte hade kunskaper eller förmåga att ta mig ur. För andra kan det vara t.ex. att livet hamnat i fullständig tristess, eller kanske alkoholism, andra beroenden, eller något slags annan återvändsgränd. Sådana finns det gott om här i livet, och de kommer nog förr eller senare för de flesta människor. I sådana kriser kan man ta sig ur starkare, eller så väljer man att vara offer, och fastnar i bitterhet. Det finns säkert ett brett spektrum av ”utgångar” från kriser; tyvärr är jag inte så insatt i det.

Den vägen ur krisen där man plockar bort sina projektioner kan jag i alla fall rekommendera varmt! Där tar man ansvar för sin smärta, ser vad som är fel, tar sitt ansvar, och åtgärdar, en sak i taget, efter bästa förmåga. Konkret, men svårt. Det är ämnet för denna blogg!

Vaddå Matrix?

Med bilderna av projektion och medkänsla från de två tidigare inläggen framför ögonen ser man rätt lätt att det säkert är en bra idé att dels försöka minska på sina egna projektioner, och dels att öka sin förmåga till medkänsla, både för sin egen och andras skull. Egentligen är det just detta som är essensen i det jag försöker framföra på denna blog. Allt annat runtom kring är garnityr! Även om det förstås kan vara mycket svårtillägnad och ack så nödvändig garnityr… Med ”The Matrix” menar jag nätverket av projektioner mellan människor. Det kanske inte alls verkar vara något i paritet med The Matrix, vid första anblicken. Men om du tittar närmare, och försöker besvara dagens fråga, kanske du ser något annat!

Dagens fråga (överkurs): kan du säga någon egenskap hos något alls över huvud taget som inte är en projektion?